Egna barn och andras ungar(s föräldrar)

Nu när jag allt mer lämnar min sjukstuga och kommer ut i verkligheten påminns jag om uttrycket “egna barn och andras ungar”. Det är då fasligt vad andras ungar kan gnälla och skrika och bete sig. 😉 Tänk att vi har så fantastiska barn, och att de har blivit så stora och självgående. Egna barn och andras ungar som sagt. Den dagen har passerats med råge då jag slutade längta efter fler barn. För fem år sen trodde jag aldrig att den skulle komma, men så fort vi fått lilleman var det så tydligt att familjen var komplett. Och nu när jag hör andra familjer kämpa med gallskrikande bäbisar och trilskande tvååringar så suckar jag lättad. Phu att inte vi har det så, särskilt nu, när min kraftreserv är liten. Det fanns en tid när jag blev provocerad av när andra gav uttryck för det jag just gjorde. Jag kunde inte fatta hur nån kunde uttrycka tacksamhet att de var förbi den småbarnstid jag så hett eftertraktade. Nu är uttrycker jag exakt en sån tacksamhet. Hoppsan!

Uttrycket “egna barn och andras ungar” skulle behöva ett tillägg. För det snarare föräldrarna som jag tröttnar på när jag får ofrivillig inblick i baksidorna av andras föräldraskap. Men eftersom de visar upp det så öppet misstänker jag, eventuellt felaktigt, att det hör till vanligheterna med hot, mutor, duktighetsfällor, skrik och straff

Bloggen En annan du, av Petra Krantz Lindgren, bjuder på mycket klokskap när det gäller att vara förälder. Hon sätter ord på mycket av det jag, och vi, ofta tänkt på och strävar efter men också brister i. Det gör vi alla som har barn tror jag. Brister i vårt föräldraskap. Men i närheten till andra slags föräldraskap slås jag av hur många som till vardags verkar anamma förhållningssätt som jag skäms över när jag hamnar i dem. Flera gånger på samma dag hör jag föräldrar skrika till förtvivlade barn “om du inte skärper dig nu så åker vi hem direkt!”. När en famn och en stunds ro kanske är det som behövs. Visst har jag varit där själv i pressade situationer, men skämskudden har åkt fram direkt. Den kommer så fort jag tänker på de där perioderna som kallas trots eller utvecklingsfaser i små barns liv. Då när det är så lätt att hamna snett som pressad förälder, och försvåra istället för att hjälpa barnet genom alla känslor som rusar i kroppen. Nu är våra barn större, och vi når varandra lättare.

20130707-215903.jpg

Related Posts

9 thoughts on “Egna barn och andras ungar(s föräldrar)

  1. Med eftertanken kommer ofta insikten. Just det där med att rya istället för att samla in ungen för en kram brister jag i. Efteråt kan jag se, men i stundens trötthet är jag blind och bara less på krångel och syskonkiv. Som ensambarn kan jag aldrig riktigt förstå behovet att på pin kiv tetas!

    Jag är också glad att den intensivaste småbarnstiden är över. Vår yngste är fem nu. Skulle någon råka ge mig ett spädbarn skulle jag förstås ta hand om det (:-) ) , men inte självvalt. Vår önskade fyra är i en annan ålder :-).

    1. Agerandet i stundens trötthet stämmer inte alltid med eftertankens vishet… Oj som jag önskat er den fyran!

      1. Tack! Det värmer!

        Om än med hetsigt humör så hotar jag aldrig med något jag inte är beredd att genomföra, dvs aldrig hotar jag att lämna barnen/jag går nu/vi åker hem om inte… Det gör mig ont att höra andra hota så! Jag kan säga till att vi får gå ut från var vi nu är om de inte är tysta/slutar bråka, men det är av hänsyn till omgivningen – och bara om jag verkligen är beredd att gå.

  2. Med en son som inte hörde var detta med att gå nära och krama/alternativt hålla fast så man fick ögonkontakt så han kunde läsa på läpparna något vi fick träna på. Men jag som inte kunde gå ner på knä o krama fick försöka hitta andra alternativ. Ibland var man bara totalt uttröttad o gjorde fel fast man inte ville o då fick man prata om det o be om förlåtelse.
    Föräldraskap till överaktiva barn är säkert inte lätt och jag tänker att de som gapar o skriker i många fall är uttröttade föräldrar som knappt håller ihop längre. Vi har gått några föräldrakurser,dels för barn med handikpp och som har svårt med impulskontroll och dels tonårskurs och fått se och höra från andra föräldrar vilket rent ut sagt helvete de kunnat ha, då har vi haft det bra. Mycket tal om att välja sina strider. Superbra kurser som jag är så tacksamatt vi fick gå.

    1. Ja, det är som sagt omöjligt att alltid göra rätt, och visst finns det föräldrar som har extra bördor att bära …men just falska hot, t ex om att åka hem eller – ännu värre – om att överge barnet hörs till höger och vänster hela tiden. Det förvånar mig att det verkar vara just en sån autopilot som går igång hos stressade föräldrar. Och inte hjälper det heller.

  3. Jag saknar inte heller den tiden när barnen är jättesmå. Min är i och för sig bara fyra nu så han är ju inte jättestor, men nu när jag återigen funderar på adoption, så känner jag att det skulle kännas skönare att få en tvååring än en tvåmånaders faktiskt. Sen är det väl såklart en omställning även om man adopterar en tvååring och det barnet ska vänja sig vid oss och vi vid dem, så jag förstår ju att det inte är enkelt, men ändå, man slipper det där med konstant matning och konstant blöjbyte och konstant skrikande.
    Jag har väl blivit för gammal redan 🙂

    1. Jag är också gammal! Men om nån satte ett spädbarn i famnen på oss skulle vi förstås greja det. Det är dock i din famn jag vill placera det!

  4. Under det temat ska jag få prata i Karlavagnen på måndag. Mina och andras ungar,
    Pirrigt och nödvändigt att berätta om vad vi gör för varenda unge via vår gala ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *