Några av de återkommande sökorden som får människor att landa i min blogg är ”filodegsinbakad lax” efter att jag lagt ut ett eget sånt recept. Igår gjorde jag en annan hittepålax medan alvedonet gjorde sitt. Gott blev det och lätt var det, så för alla laxgooglare kommer här ett till tips.
Salta och citronpeppra laxfilébitar och ugnsbaka dem i ca 175 grader ungefär en kvart.
Blanda ihop en burk crème fraiche med ett par deciliter riven, smakrik ost. Rör ner ett par matskedar röd (eller grön) pesto.
Bred röran på laxen, toppa med räkor och peppar och gratinera i 225 grader i 5-10 minuter.
Servera med kokt potatis och så avancerade grönsaker du har ork eller lust med.
Eftersom det här året har börjat sjukare än det förra slutade proppar jag i mig Alvedon (vilket känns lika effektfullt som sockerpiller i sammanhanget…), tar plats i soffan och drömmer mig tillbaka till nyårsafton.
Man och son var ute på eftermiddagen och skottade fram de tåliga gamla utemöblerna och ställde fram klotgrillen och det kenyanska eldfatet. Första gången vi satt vid ett sånt var för fyra år sedan, en nyårsnatt i en mysig trädgård i Nairobi.
När vi var på vår härliga återresa till Kenya köpte vi med oss ett eget eldfat hem, och med mängder av kläder och filtar kunde jag sitta med fina familjen vid elden när mörkret hade fallit på nyårsafton. Varm choklad, mashmallows, tomtebloss och samtal om året som gått. Kryddat med lite ”Akta elden!”, ”Nu rann chokladen ut…” och ”Vifta inte med tomteblossen så där nära ansiktet!” 😉
Sen varm dusch, nya kläder och festmiddagsfix. Oxfilé på klotgrillen enligt makens indirekta grillmetod, bordet findukat av sonen och hasselbackspotatisar skalade och skurna av tösen.
Avokado med räkor, svamp- och sherrysås, godaste salladen och så mycket riven ost på potatisarna att det blev ostchips att dekorera med. Efterrätten blev lätt: en dekorerad kokoskaka.
God middag, minnen och drömmar. Sen Ensam hemma på DVD, en antik film som fick övertrötta sexåringen att studsa i soffan och fnittra så där kvillrande som bara han kan. Strax före midnatt gick vi ut och sände iväg två lyktor – som vi såg slockna. Det kändes extra viktigt när det blev klart att ett hus på andra sidan viken brann ner på nyårsnatten. Vilken mardröm…
Vid tolvslaget skålade vi i cider och sen gick jag och den lille partyprinsen och la oss. Han somnade så fort han slutade prata 🙂
Nu har bloggens klocka passerat midnatt, och snart gör jag det också. Så…
Tack, tack, tack mina fantastiska läsare för ert stöd under ett 2012 när varje omtänksam kommentar på blogg eller i mejl eller på posten har hjälpt mig att orka!
Jag hoppas du vet att det är dig jag menar och tänker på med kärlek och tacksamhet. Du som återkommande har visat omsorg om mig under min sjukdom. Den som ännu inte är över. Men nu börjar ett nytt, oskrivet år.
TACK igen och igen! Tack för att du är en som går med. Som i dikten som kommer här.
Jag önskar er alla ett år av glädje och hopp!
GOTT NYTT ÅR!
Med kärlek,
Cecilia
Medan du
Medan du vrider på delikatessen
och planerar din bästa meny
vrider sig andra i hemlöshetsstressen
och räds inför morgonens vy
Tvingas du blunda, orkar du se
att du kunde vara där med?
Medan du jublande bokar biljetten
och drömmer om strand och om bad
drömmer andra att komma på sätten
att orka en kort promenad
Vad skulle du önska att andra fick se
om du skulle vara där med?
Medan du suckar att helgen är över
våndas i vardagens slit
våndas andra för vad de behöver
för att någonsin ta sig dit
Ta inget för givet, orka att se
att du kan bli nån som går med
Årets sista dag.
Brakförkylning och besvärlig smärta i ett ben ovanpå all den andra skröpligheten. Både ryggen och benet berättar att jag skulle behöva en rask långpromenad (om dagen) men den odrägliga febern tycker inte alls om sånt. Dilemma. Än fler krämpor som för att toppa ett sjukt år med ännu fler påminnelser om att hälsan är outsägligt viktig. Min farmor brukade ofta prata om det under livets sista tid. Att bara vi har hälsan så…
Jag har känt mig så gammal det här året att jag mer än nånsin kan förstå de orden. Men jag vill komplettera farmors ord med minstingens ord om familjen. Att familjen är det bästa jag har. Utan dem, hur skulle livet och det här året ha tett sig då? Jag vågar nästan inte tänka på det. Men vågar och vill tacka. Tacksam över livskamraten och barnen som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givna. De är guldstråken jag som 18-åring inte vågade tro att jag skulle få. Men jag har dem, och kan trots sjukdom fira nyår med fantastiska människor.
Mellandagspresenten spelar för mig medan dottern städar och sonen och mannen handlar. Min iPhone sitter i en smart CD-spelare som mannen kom hem till mig med häromdagen. Imorse fick jag laptopen att vakna efter felsäkra lägen och rensningar. Snabbt betalade jag en viktig räkning: medlemsavgiften till författarförbundet. Viktiga kronor som får mig att förstå att jag inte bara leker författare. Jag är författare. Nästa insats på laptopen var att snabbt uppgradera till Spotify Premium, så nu kan mina favoritlåtar spelas trots att datorn sjunger på sista versen.
Julduken sjöng också på sista versen efter att ha dammats och vänts ett par gånger 🙂 Men ljusen brinner och hyacinterna blommar. Och med nässpraydoping så kan jag sticka näsan i dem och faktiskt känna det. Men just nu ligger jag, som vanligt, i soffan som skymtas bakom väldoften.
Godmorgon världen i P1 sände idag ett reportage om adoption i Kenya (mot slutet, 1:34 in i programmet. Artikel med länkar finns också hos sverigesradio). Jag är glad att min mamma hörde det och kunde tipsa. För här är det bara julmusik som spelas dessa dagar. Så vitt jag vet är det första gången adoption från Kenya beskrivs så väl i riksmedia. Första gången fastän det är 4,5 år sedan den första pilotfamiljen reste iväg för att bosätta sig i detta unika adoptionsland. Vi var Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Vår fantastiska advokat intervjuas i reportaget, och flera av de föräldrar som uttalar sig känner jag igen.
För fyra år sedan firade vi julen i Nairobi. Den första julen som tvåbarnsfamilj. En och en halv månad tidigare hade vi för första gången mött lillebror. Pusselbiten som fattades i vår familj. Nu sex år och liksom resten av oss otroligt familjekär. De första orden han sa imorse när han vaknade imorse var: ”Dom jag älskar mest i hela världen är familjen”.
Första mötet. Kärlek.
Nu pysslar vi här hemma inför firandet vi vår fjärde jul tillsammans alla fyra. Tacksamheten tar aldrig slut. Ute ligger snön i drivor, och det är stor skillnad mellan Hemmanetvädret och Nairobivädret. Men sällskapet är detsamma. Det bästa.
Det här är en tid för dyrbarheter. Guld, rökelse, myrra. Och saffran. När tösen och hennes (och hela familjens) vän kom hem igår med nyfått jullov föreslog jag att de kunde fira genom att laga Leilas saffransvåfflor. Jag smakade ett hjärta, och de var så läckra som de såg ut.
Häromdagen dammade jag av ett betydligt äldre recept. Det fick bli desserten när vi skulle vara med och gratulera en årfyllande familjemedlem. En fördömligt lättgjord och saftigt god saffranskaka.
Smörj en kakform (ca 2 liter). Använd en med löstagbar kant eller lägg en rundel av bakplåtspapper i botten. Blanda mjöl, salt, socker och bakpulver. Blanda mjölk och saffran separat och häll det över mjölblandningen. Tillsätt de uppvispade äggen. Blanda ner rumstempererat smör i småbitar och hälften av mandelmassan. Rör ihop till en smet, t ex med elvisp. Lägg hälften av smeten i formen, strö över mer mandelmassa och täck med resten av smeten. Garnera med mandel och pärlsocker. Grädda ca 45 minuter i nedre delen av ugnen (175 grader).
Servera som en kaka till kaffet eller som dessert med lättvispad grädde och bär.
Idag gläds jag åt att gårdagkvällens smaskiga utflykt gick att genomföra, med en gnutta huvudvärk och mer feberrosiga kinder som enda biverkning. Julbord på ett av våra stadsberg.
Sundsvall är en fantastisk adventsstad. Jag kan rekommendera ett besök. Kanske en hotellweekend på det andra stadsberget, och förstås en fika med en bloggare du känner 😉
I många år har ett hoppets ljus lyst över staden, när utsiktstornet klätts med mängder av lampor. Och eldsjälar har skapat fantastiska ceremonier kring både tändandet av adventsbelysningen och fontänigångsättningen om våren.
Det var härligt att få en bilutflykt till vårt fina utsiktsberg där snön låg tung och vacker, och nedanför lyste staden som en skimrande juvel. Barnen tog sig en titt innan vi begav oss hemåt.
Visst ser GA-kyrkan i nedre högra hörnet nästan ut att ha ögon? Sagostad.
Det verkar som att många drabbas av eller bygger upp krav runt julen. ”Är du färdig?” frågar man (eller snarare kvinna) som om det var ett högskoleprov och inte ett högtidslov det handlade om.
Kravlöshet är något jag skriver om då och då. I nära relationer och harmoniska situationer. Nu kanske jag uppfattas som en krävande person som förväntar mig omtanke från höger och vänster, men det krävs inte mycket för att förväntan ska uppfyllas med råge. Att någon önskar mig en GOD JUL och ett FRISKT 2013 räcker. Mer krävs inte för att omtanken ska kännas.
Och det är inte mycket som krävs för att julen ska kännas i mig. Lite rött, massa ljus och julsånger i mängd. Det behövs inte ens ett storstädat hem eller en massa mat och människor. När jag och käre mannen nyss hade träffats kände vi tidigt att vi inte ville åka som stressade tomtar mellan våra familjer i norr och syd, så vi firade flera jular på tu man hand. Bara vi, i Uppsala, där inga släktingar bodde – men vänner som vi hade förejulsmys och mellandagskul med. Fantastiskt härligt och just kravlöst. Hasselbackspotatis på julafton för att vi kände för det. Kyrkbesök och promenader. Den kravlösheten har hängt med, och en jul med honom och barnen är komplett oavsett övriga ingredienser.
En av de tvåsamma jularna var den när vårt efterlängtade barn snart skulle komma ut. I den vevan fick jag en målad mage av barnafadern.
Mor och dotter, årsskiftet 98/99
Detta år målas ingen mage, men juldagarna får komma kravlösa och så skimrande det är möjligt. En spontan inbjudan till nära vänner, geografiskt nära och hjärtans nära, ledde till en skimrande och sen kväll igår. Och en långsam kortpromenad hem i snön strax före midnatt.
Sista kvällen innan jullovet börjar kan läggtiden få vara helt uppåt väggarna. Liksom snön.
Den här veckan har börjat med många tomtebloss av välgörande omtanke i febermörkret.
För det är emellanåt väldigt mörkt att leva i oviss sjukdom. Det håller jag inte hemligt. Varken för dem som frågar eller för er som läser här. Och om det är glest i inkorgarna och dörröppningen så känns det ännu mörkare.
Men just nu glimrar många tomtebloss. Mejl, brev, telefonsamtal och idag en vän på besök med medhavd lunch.
Det gör skillnad! Att någon tänker på mig gör faktiskt ingen skillnad, för jag är ingen tankeläsare. Men minsta lilla bevis på omtanken, en enda liten mening som berättar just det, gör ofantlig skillnad och kan lysa upp en hel dag. Särskilt de där oväntade hälsningarna som liksom glimrar till extra starkt, även om de trogna ljusen, familjen och de ständigt närvarande vännerna, är det som verkligen gör att det går att ta sig fram på sjukdomsstigen. Steg för steg.
Omtanke gör skillnad!
Så om du känner någon som du vet eller tror har det tungt till följd av arbetslöshet, sjukdom, missbruk, sorg, ensamhet, barnlängtan, skilsmässa eller vad det än är som kan slita på människan; hör av dig! Om det är svårt att ringa, skriv ett kort, men skriv inte bara ”GOD JUL”. Att få en sån hälsning från någon som borde veta hur det är, kan nästan kännas värre än tystnad. De enkla orden ”Tänker på dig” tillsammans med den traditionella hälsningen vittnar om att någon verkligen har tänkt till och tagit sig tid. Kanske tio sekunder, men den lilla, lilla tiden kan göra verklig skillnad för den som av någon anledning lever i dunkel. Ett enda litet ljus lyser upp lång väg.
”Jag har tänt ett ljus för dig.” Tanke som blir synlig. Ord som gör skillnad.
Sällskap i sjukstugan av krasslig tös, och eget orkesdränage efter ett ärende. Då passar det bra med en lättlagad och galet god hittepåsoppa som gjordes med minimal arbetsinsats i reklampauserna på ett feelgoodprogram. En riktig tröstesoppa.
Comfortsoup Cecilia style
Fräs i en gryta:
• en skvätt olja/flytande margarin
• två stora nävar färska champinjoner, skivade
• en decimeter purjo, grovstrimlad
• tre vitlöksklyftor
Stavmixa en minut.
Tillsätt följande och låt puttra en kvart:
• en hönsbuljongtärning
• ca 7 dl vatten
• lite vitlökspeppar
Tillsätt och låt snabbt koka upp:
• en stor skvätt grädde
• en liten näve riven Emmentaler
Smaka av och servera gärna med:
• söndagens vitlöksbalsamvinägrettade kassler eller annan strimlad skinka
Decemberglädje är att damma av gamla videofilmer. Barnen och jag myser framför brasan och julkalendern från 2000. Ute är det riktigt kallt. Välkommet på febriga kinder, och kyligt i huset så att örontermometern nästan tror att jag är frisk. Men nu ökar värmen.
Också inombords blir det varmt och gott av mysigt barnprogram. Ronny & Julia gick när vår förstfödda var knappt två år. Nu gläds vår förstfådde åt att se berättelserna om Ronnys uppfinnarfamilj och Julias musikerföräldrar.
