När det blå guldet finns ett par meter från huset så kan också en skruttig mamma följa med sin minsting och plocka bär så det räcker till en paj.
Utmärkt marktäckareFyrfota vännen ville också vara med”Den ser ut som din hand, mamma”
När jag blev för trött för att stå i blåbärsriset la vi oss på altanen alldeles intill och spelade ett hittepå-Bamsespel. Jag ställde frågor kopplade till bilden på kvartettspelet och sonen fick kortet om han klarade frågan. Till slut hade han fått alla kort och var redo att baka. Lilleman gjorde pajen nästan helt själv. En smulpaj där vi skvätte i lite efter behag och där smeten var väldigt god att slicka av fingrarna sen. När pappan och storasystern kom hem smakade vi på härligheten.
Vissa dagar är bättre än andra för horisontalläge. Som när Kanal 9 sänder en film som jag inte hade velat vara utan. August Rush. En saga om längtan, kärlek och musik som förenar. Berörd och tårögd…
Den här filmen vill jag se med min trettonåring. Tyvärr verkar den vara svår att både hyra och köpa just nu, men soundtracket finns att lyssna på.
Det är söndag och jag lyssnar på psalmer som gör mig gott och ber böner för människor som jag önskar gott. I veckan fick jag en fråga här om att be för en av mina bloggkamrater. Det var en fråga som betydde mycket för mig.
Under fastan skrev jag mycket om min kristna tro, men annars är det ingen direkt regelbundenhet i det skrivandet. Ändå är tron närvarande varje dag. Det önskar jag att den ska få bli för fler. Livet blir inte befriat från smärta och tristess för den som tror, men den frid och den vila som tilliten till Gud kan ge mig tror jag inte att jag skulle kunna hitta någon annanstans. Och att jag litar på att Jesus har besegrat död och smärta en gång för alla ger mig hopp att ljuset ska vinna i alla livets brottningskamper. Till sist. Kanske inte så att jag alltid ser det, men jag tror.
En annan bloggkamrat och jag hade ett spännande mejlsamtal om tro för ett tag sedan. Hon beskrev hur gärna hon vill tro men inte visste hur hon skulle kunna, och min fundering tillbaka blev det kanske märkliga rådet att sluta försöka. För jag får för mig att tro inte kan kämpas fram med viljan. Men om sinnet och hjärtat öppnas tror jag det kan hända när vi minst anar det. ”Gud, jag vill tro” är en bön som räcker långt. Och även psalmen nedan är en bön att sjunga med i för den som vill.
Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. Jeremia 29:11-13
Gud i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön.
Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer lägger jag mig ned. När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Under en välkommen stund med mig själv tog jag igen en del av missad Sommar.
”Kom ihåg att hjärnan är känslostyrd. Det är inte alltid bra.”
Daniel Sjölin talade till mig, och yttrade bland annat dessa ord. Jag glömmer det lätt, men märker det så ofta. Att hjärnan styrs av känslor när den (jag) tror att den är objektiv.
”Vad du tycker om någon säger inget om den personen. Det säger bara något om dig själv.”
Ungefär så formulerat. Exakt så fångat.
En av låtarna som jag ”av upphovsrättsliga skäl” hörde bara några sekunder av var Billie Jean. Den får jag höra i sin helhet av min lille sommarpratare när Michael Jackson spelas dagligen hemma hos oss. Och inte bara höra. Dansas. I glitterhatt.
En av gossens MJ-hattar, på sommarbete.
Om du ska lyssna på ett enda Sommar så föreslår jag detta. Glitterhatten av för Daniel Sjölin. Han talar om sig själv som gubbstrutt och smygrasist och spelar upp klipp från Ny demokrati som återigen får mig, precis som för ett år sen, att häpna över att Sverige genom åren välkomnat Bert Karlsson i alla möjliga massmediala sammanhang. Jag undrar om han funderar på, eller försöker göra upp med denna kusliga del av sitt, rätt nyliga, förflutna.
Ta en stunds Sommar du med. Har du tur så vacklar också din självbild en smula.
Idag är det födelsedag. Inte bara kronprinsessan fyller år, kompisars barn och två älskade syskonbarn/gudbarn har sin speciella dag idag. Alldeles nyss fick jag veta att den 14 juli är födelsedag för ett alldeles nytt litet efterlängtat liv. EVL:s dotter.
Min passerade och EVL:s dåvarande barnalängtan var det som gjorde att vi lärde känna varandra genom bloggandet. En vänskap som har betytt så mycket för min roman Väntrum.
Jag är så innerligt glad över den lilla tös son har sett världens ljus idag. Äntligen!
Fyrverkeri för en nyfödd prinsessa! Och GRATTIS till de längtande föräldrarna!
Det är inte säkert att mat på restaurang är godare än maten hemma.
På restaurang. Enklare än väntat.
Hemma. Med mer smak och med ruccolan och de andra tillbehören vid sidan.
Ändå är det stort att höra till den skara som har råd att äta på restaurang ibland. Och just nu att höra till dem som har orken. Min vanliga kapacitet är långt borta än, men att jag kan göra en middagsutflykt till en restaurang utan att må för dåligt känns som ett litet under ändå.
På födelsedagar ska det helst flöda av favoritaktiviteter. Kalasbarnet fick ännu en skiva av favoritartisten, och musiken fick också flöda.
Fjärde plattan till samlingen
Bästa maten är fortfarande pannkaka. Idag extra allt.
Godislunch
Och lek med vatten. Men just den här bilden är inte dagsfärsk. Den är tagen nyårsafton 2008. Då när det hade gått 1,5 månad sen vi mötte lillebror, och han rymdes i en hink 🙂
Vi har en kalasdag! Vår älskade store lille gosse fyller sex år, och dagen har börjat med sång, tårta, musik och bad.
Födelsedagar ger anledning att tänka bakåt. Den dag vår son föddes minns vi precis vad vi gjorde. Vi hade en härlig dag med vänner. Då också. Den första och andra födelsedagen firades på barnhemmet, och det är gott att veta att barnen blir sedda och firade och kramade på New Life Home Trust. Särskilt på sina födelsedagar.
Nu firar vi lillebrors födelsedag tillsammans för fjärde gången. Lycka! Och kalajs!
Den här söndagen hämtar jag näring ur ord sagda och skrivna av en poet och förebild. En vis kvinna. Just dessa dikter av Margareta Melin har jag läst många gånger.
Utan smärta inget liv
Utan smärta
inget liv som lever
ingen växt.
Ingen kärlek
utan sårbarhet
och sår:
Ingen fullhet
utan saknad sen –
sol som går i moln.
Låt oss inte frukta
livets smärta:
den gör ont
men gör oss inte illa.
Låt oss ta det bittra
med det ljuva –
äppelblom
och vinterns nakna gren
Margareta Melin (ur diktsamlingen Kärleken en bro)
Det mittersta rummet
Det mittersta rummet i själens hus
är mitt eget ljuvliga rum.
Där är min rymd och mina rötter
min okränkbara frihet
och kärlekens källa, outsinlig.
Där kan min nästa inte bo
ingen enda av de mina.
Deras rum i huset som är mitt
ligger runt omkring mitt centrum
utan trängsel, utan sammanblandning.
Har jag tillgång till min ensamhet
och livets friska brunn i mitt fördolda
då är jag fri att rikta mig åt alla håll
att glömma mig och dela andras villkor
utan att binda någon eller själv bli bunden.
Margareta Melin (ur diktsamlingen Kärleken en bro)
Margareta Melin har givit ord till växt i Sveriges Radios morgonandakter den senaste tiden. Jag är sällan vaken 05:45 numera. Trött av medicin, feber, värme och kanske av själva vilan. Jag tar tacksamt emot sömnen. Och podradion.
