Det är söndag. Fjärde söndagen efter trettondagen. Det hade gärna fått vara tacksägelsedag. Thanksgiving som de säger på annat håll. Den dagen är mitt i den vackraste hösten i svenska kyrkoåret, men just idag skulle det också passa.

Efter lördagsbestyren samlades vi två familjer hemma hos en tredje. En sån där samvaro som alla inblandade mår gott i och berikas av. Det är stort för både liten och stor att få vara del i såna sammanhang. Att få höra till. Välja och vara vald. Jag förstår att det inte är alla som får eller kan uppleva det, så tacket hänger på läpparna också idag. Och tröttheten hänger lite i ögonlocken eftersom det blev sent.

Nu är det dags att åka till kyrkan. Jag ska liksom förra söndagen hämta upp en kenyansk kvinna som jag råkade på här i vårt eget bostadsområde. Samhörighet även där. Glädjen och tacksamheten är en gåva. Jag ser det. Också i favoritpsalmen av Ingmar Johánsson:

Vägen den börjar där du står
så är det att vara född av Anden
Glädjen du känner är en gåva
en hälsning från en okänd som ville ditt liv
Se hur gudsvinden bär
hur allt vänder just här
Du är älskad precis som du är.

Jag saknade denna sång på youtube och testade att göra den själv. Med bilder ur vårt eget liv – och några lånade. Ingmar gav sitt godkännande, så nu ligger den ute till allmän beskådan. Många har nog redan sett den, men här kommer den igen. På en tacksägelsedag.

Svårt att ajfånblogga idag. Typsnittsbyte mitt i. [Nu redigerat….] Nån som vet om det finns nån app för WordPress?

En gammal vän på Facebook skrev i sin status ikväll om att det kan verka uppkäftigt att vara tacksam och lycklig, och just det har jag också tänkt på. Om tacksamhet sticker andra i ögonen. Jag tror det kan vara så. Att den som är sårad, lever i smärta, kan ha svårt att stå ut med andras lycka. Som den smärta det är för de allra flesta barnlösa att se ultraljudsbilder och lammskinnsbäbisar. Å andra sidan kan jag bli matt av att höra (live och på FB) människor uttala/skriva lyckorusiga eller dystra rapporter om sina idrottslag som om det vore familjemedlemmar. Utan att de brukar nämna glädje eller oro över den familj de faktiskt har.

Ja, nu är jag helt inkompetent när det gäller kärleken till idrott. Men den till en egen familj är jag så förundrad över att få uppleva dag efter dag att tacksamheten liksom sipprar ut av sig själv. Oavsett om andra storknar av den.

Vi har haft ett knippe vänner på besök kring köksbordet ikväll och pratat om vardagen, livet, tron och framtidsdrömmarna. Det är härligt att det finns drömmar också när det som länge var största drömmen har besannats. Vi har just de barn vi vill ha. Nu finns det andra slags drömmar om hur familjetillvaron skulle kunna te sig i framtiden. Lusten att utvecklas och både var för sig och gemensamt erövra nya marker finns där fastän nuet är gott. Det är det. Så jag sjunger med Lisa Werlinder idag. Nu väntar ingenstans.
Nej, NU är här just nu och väntar inte nånstans. Men vad som väntar runt hörnen vet vi ganska lite om. Jag vill tro att det finns godsaker också där.

Resor får det gärna finnas bakom nåt av hörnen. Jag ser inte Bingolotto så jag missade den där resan som det står på bilden att man kan vinna. Men jag internettävlar rätt ofta i syfte att vinna resor. En skrivarresa till New York var en dagdröm runt nyår. Den vann varken jag eller någon annan tyvärr, men jag fick med mig många bra skrivtips på köpet av författarcoachen Ann Ljungberg som står bakom den inspirerande tävlingen.

Klättring och promenad upp på vårt närmaste berg, Nolbykullen. På andra sidan berget åkte många slalom – och jag är våldsamt nöjd med att slippa det och istället få gå på utflykt.

En del is under snön gjorde promenaden spännande. Men upp kom vi och njöt av en utsikt vi gillar.

Nerfärden var hejdlöst rolig; vi åkte på rumpan stora delar av vägen och fick många skratt och lite snö innanför kläderna. Sen kom vi hem och råkade få oväntat och kärt besök från två familjer. Då var det läge att krascha makens bygge.

En dag fylld av aktiviteter och ansvar av det ideella slaget avslutas med soffhäng med maken och en annan gammal, god vän. Prat om då och nu, om livet, vänskapen, kärleken och musiken. Vi enas om att detta är en fantastisk låt, så fastän jag har länkat till den förut så gör jag det igen.

Ikväll var det musikcafé i kyrkan med fantastiska förmågor. Dottern och jag sjöng duett i bilen på vägen hem. Thank you for the music.

What would life be.
Utan musik, hur skulle livet vara då? Tyst.
Utan relationer, what would life be? Tyst.
Men här sjuder och ljuder det.
Thank you.

Lycka är att efter en god middag i kärt sällskap öppna mejlen och hitta en hälsning från en läsare. En hälsning som berättar om att Väntrum har sträcklästs och givit tårar, igenkänning, viktiga samtal och nytt hopp. Författareufori.

Sången handlar om att vara mellan missmod och euforia, eller inte ens där. Genom sina generösa ord fick brevskrivaren mig att förstå att förhållandet var på en annan del av skalan före Väntrum än efter. Kanske en liten aning närmare euforia än missmod. Jag är tacksam. Över att det skedde. Över att jag fick veta.

Sundsvallsbördiga Helén Sjöholm sjunger denna fantastiska Billy Joel-tolkning. Helén som just fött syskon till sitt förstfödda barn, tvillingar. Och en guldbaggenominering. Grattis! Jag minns när det blev klart att hon fått huvudrollen i Kristina från Duvemåla. Jag läste det i en kvällstidning på familjemiddagen efter min mans mormors begravning. Ögonblick att minnas. För enormt många ögonblick sedan. När vi såg musikalen var det (tyvärr) inte Helén som sjöng. Men det var fantastiskt. Inte minst för att en nästan färdigbakad och mycket väntad bäbis sparkade i min mage. Eufori. Då med.

Dagen till ära kompletterar jag listan så att jag presenterar tre vise:

Linda Olsson är tillsammans med Tomas Sjödin och Patricia Tudor Sandahl några av de visa människor jag gärna lyssnar på. Linda har skrivit böcker som berört mig djupt, och har sommarpratat två gånger.

Det är stort att få del av andras klokskap och känna att man blir ledd av den. För egen del prövar jag det jag hör och läser gentemot stjärnan, och väljer bort det som jag tror inte leder mig rätt. Men dessa tre gör det. De leder mig inåt och ger mig återkommande guld, rökelse och myrra för själen. Oavsett om de första vise männen var tre eller ej. Kvinnor eller män.

Jag bär aldrig örhängen, men jag lyssnar gärna på sånt som ger extra värde åt min vardag. Som jag har skrivit tidigare så blev jag mycket glad över att Tomas Sjödin blev vald till lyssnarnas vinterpratare i P1. Du har chansen att lyssna via Sveriges radios hemsida. Och jag är rätt säker på att du får med dig något som berör dig.

Tomas avslutade 2011 och en annan berörande person inledde det. Patricia Tudor- Sandahl. Hennes Vinter hörde jag också flera gånger. Med tårar och glädje. Det går fortfarande att lyssna på. Ge dig själv gott sällskap vid datorn eller i lurarna på en promenad.

En vinterbild på vårt Ekhemmanet passar väl här. Bilden är gammal men snön här utanför fönstret är ny.

Det är intressant att se tillbaka på ett år som gått. På Ekhemmanetsidan funderade jag igenom författaråret 2011. Och här kommer en nyårsresumé via mun och mage. En del godaker som har hunnit passera, tillsammans med både glädjor och tristess.

Januari
Vi hade besök av kära vänner förra nyåret (också) och desserten som intogs strax före tolvslaget räckte nog in på 2011. En egen polkaparfait och ljuvlig chokladsås lånad från 70-talet.

Februari
Resan tillbaka till Kenya var sagolik, fantastisk och helt enkelt underbar. Så fort vi landat gick vi till favoritstället JAVA Junction, och barnen återupplevde något efterlängtat.

Mars
Någon dag efter hemkomsten i mitten av mars bröt maken foten mycket illa och fick en tuff lunginflammation. Oro, krångel och extremt mycket korv.

April
När påsken närmade sig kom kraften till roligare matlagning åter och grannar och familj fick smaka en av årets två gravlaxar.

Maj
En hemmadag i maj gladde jag gossen med favoriträtten alla kategorier.

Juni
Familjen reste bort och jag hade en skrivarmidsommar. Morgonpromenad, gott att äta och en massa längtan.

Juli
Lillebror fyllde fem när vi var i Skåne och bjöd släkt och vänner på storkalas. Med många gubbar.

Augusti
Sommar, varmt och mycket sallad till middag. Ibland två åt gången.

September
Vi hittade mängder av trattkantareller i närområdet och ett nytt sopprecept uppskattades av hela familjen.

Oktober
Vi fick utnyttja en fantastisk julklapp från ifjol och besöka bonusfars Spanien. Och laga närodlad sallad.

November
Lussebullsbaken är många och tidiga hos oss. Och i år hade vi en ny lussekatt med. Storasysters Duffy som får fylla en del av tomrummet som gamla (18½) katten Nelson lämnade efter sig.

December
Luciamiddagen gav guldkant åt en vardag.