Bakom porten finns den första lägenhet där jag bodde som vuxen. Förlovade tjugoåringar var vi när vi flyttade in i ett gemensamt hem och en ny stad för oss båda. Uppsala. Igår reste vi tillbaka. Idag reser vi hem. Kroppen värker och kinderna blossar, men glädjen värmer mer än febern.
Musik, som jag ska återkomma till, och möten med många gamla vänner. Vänner från den tiden. Nyvuxenheten. Livsformandet. Familjeblivandet. Det var så tydligt de där åren att vänskap också ger en slags familjeband. Söndagmiddagar, födelsedagar och högtider firade vi med dessa vänner. Dem som kyrkan gav oss.
Framför det kyrkfönstret vigdes vi, sjöng vi, formulerade vi vår tro och oss själva. Idag var vi tillbaka. En vän i predikstolen och andra i kören och bänkarna. Famnar i olika åldrar som berättade om dagar och relationer som har haft betydelse. De finns kvar. Inom mig. Och somliga möten, som ett med en nu åttioårig famn som får mig mer till mig varje gång jag möter den. Fastän så sällan är glädjen så stark och ömsesidig när det sker. Som att famnen gör de egna konturerna mer tydliga. Livgivande möten och vänskap som inte bryr sig om ålder eller avstånd. Som jag gläds åt att få uppleva det.
I hallen står tre par Converse. Ägarna, vår dotter och hennes vänner, sover efter en sen och varm filmkväll tillsammans. Tre vänner som känt varandra mer än halva livet och som sprider glädje omkring sig när de är tillsammans. Tre flickor ska ju inte kunna fungera ihop sägs det, och jag undrar varför. Är det inte ännu ett uttryck som förminskar kvinnan. En påstådd sanning lika verklighetsförankrad som den att man blir gravid av att slappna av. Så är det inte. De flesta blir med barn som önskad eller oönskad följd av sex. För allt fler av oss är det annat som behövs för att det ska bli barn. Laboratorium eller domstolar. Föga romantiskt, men frukterna desamma. De efterlängtade och högt älskade barnen.
Nyligen har Statens medicinsk-etiska råd kommit med en rapport där man tar ställning till assisterad befruktning. Av någon anledning, förmodligen nyhetsvärdet, så är det främst frågan om surrogatmödraskap som har lyfts i debatten. Diskussionerna pågår i kommentarsfälten till artiklar om detta, med lika mycket låsta positioner och påhopp som vanligt. Och grova förenklingar. Icke barnalängtande slår fast att barn inte är nån rättighet och att alla borde adoptera, barnlösa ser frågan genom sin längtan ofta utan det globala perspektivet. Jag är överens med SMER. Surrogatmödraskap är en svår fråga, men kan i vissa fall vara etiskt möjligt. Men när barn blir till i fattiga länder för att fylla rika människors längtan efter barn har det passerat min etiska gräns. Jag tänker på fjortonåringarna på övervåningen och anar att det finns kvinnor i världen som ser sina unga döttrar bli gravida, med alla risker det innebär, enbart för att de behöver pengarna. Därför uppskattar jag SMER:s formulering.
Samtliga i rådet anser att kommersiellt surrogatmoderskap inte är en etiskt godtagbar metod.
Kommersiella former av surrogatmoderskap riskerar att leda till exploatering av kvinnor och en kommersialisering av fortplantnings- processen och barnets tillblivelse. Det kan ifrågasättas om surrogatmödrar i kommersiell verksamhet handlar autonomt om de är i en ekonomiskt trängd situation.
Det finns kvinnor som på grund av fattigdom är beredda att låna ut sin kropp så att rika barnlösa ska kunna få barn. För mig är det inte en fråga som handlar om barnalängtan, utan om ekonomiska fördelningar och mänskliga rättigheter som skiljer sig åt beroende på var i världen du bor. Fattigdomens lösning kan inte vara att kvinnors kroppar på olika sätt används med syfte att tillfredsställa andras behov. Så länge det sker behövs Internationella kvinnodagen, och biståndsprojekt som stärker kvinnors och flickors ställning. Idag ger jag en SMS-gåva till Föräldralösa Barn, Adoptionscentrums insamlingsstiftelse. I arbetet med adoption har Adoptionscentrum fått unik kunskap och rika nätverk som har gjort att man de senaste decennierna har arbetat med att förbättra tillvaron för barnhemsbarn, givit stöd för att stimulera till inhemsk adoption och påverkat myndigheter och beslutsfattare om att barn på institutioner far illa. Tänk om alla de som kallar adoption för välgörenhet istället kunde ge en summa till det arbetet. Adoption är inte välgörenhet. Inget barn ska behöva växa upp och höra att föräldrarna var fina människor som räddade barnet från barnhemmet. Barn ska komma till föräldrar som längtar och älskar, och har kunnat släppa tanken på graviditet och blodsband. Då är adoption välgörande.
Barnhem där barnen mår gott, och väntar på det godaste. En egen familj. Att få bli någons efterlängtade och egna barn.
En person kommenterade en artikel om surrogatmödraskap så här:
”Det finns ingen anledning till surrogatmödrar eller provrörsbarn. Världen är full av barn som behöver föräldrar. Det borde underlättas för folk att få adoptera. Varje familj borde ha åtminstone ett adoptivbarn”
Den personen menar alltså att vår dotter inte borde ha blivit till eftersom ägg och spermie fick hjälp att mötas. Den personen tror alltså att alla föräldralösa barn i världen kan adopteras. Den personen tycker alltså att det är bra för barn att hamna hos vilka föräldrar som helst, som hos rasister eller svårt sjuka.
Grova förenklingar och många gillande tummar på kommentaren. Vi människor gillar förenklingar. Men tillvaron är långtifrån enkel.
Igår välkomnades den första tranan till Hornborgarsjön, och nyhetsuppläsare liksom meteorologer talar om vårtecken med längtan i rösten. Visst förstår jag känslan av hopp som snödroppar, limegröna gardiner, tranor och ljusare morgnar kan ge, men ändå är det något som gör mig obekväm med jakten på vårtecken som alla förväntas delta i. Det handlar inte bara om att jag tycker att våren är en överskattad årstid när den beskrivs med en slags dyrkan. Som ett mirakel som ska få all sorg och smärta på flykt. Det handlar inte bara om det. Det handlar också om att vårteckenjakten, liksom annan strävan framåt, kan göra att vi missar nuet. Att vi missar att leva i det som är nu. Det enda liv vi har. Just nu. Jag menar inte att kravfyllt fånga dagen, utan att kravlöst vara i den.
Kanske vi kunde börja leta härtecken istället för vårtecken? Uppmuntra oss själva till att se ögonblicket som är just nu. Det kan både fördjupa glädjen och lindra sorgen. Det inte är för inte som Guds namn betyder ”jag är”.
Den här viljan framåt, den starka längtan efter ljus och hopp, gör sig alltför ofta påmind när vi försöker möta varandra i det som är tungt. Så svårt vi har att vara med i varandras sorg eller bekymmer utan att kliva in i framtiden med ord som att ”det blir bra ska du se” eller förslag och råd som aldrig efterfrågats. I väntan på doktorn igår formulerade jag de, ofta tänkta, tankarna i en dikt, och på kort tid blev det mitt mest läsa inlägg på Ekhemmanet. Jag tolkar det som att det är fler som har upplevt försök till tröst som blir svår att ta emot när den flyr från nuet. Den enda tid vi verkligen har. Här. Nu.
den goda trösten
är varm på rösten
och ger inga löften som saknar substans
den möter smärtan
och räds ej svärtan
som krävs innan ljuset kan födas nånstans
Cecilia Ekhem
Mitt armband, Frälsarkransen, hjälper mig att vara här. Om jag minns att använda det också med öga och tanke kan det bli mig till hjälp i letandet av härtecken. Tecken i olika kulörer. Precis som pärlorna. Precis som stunderna i livet som är mitt. Just nu.
Omtankens blommor och kort, och ljus som lyste upp min morgon.
Det kan tyckas vara en balansgång att skriva ärligt men ändå inte för självutlämnande. Ibland är det så, och det har hänt att jag har raderat inlägg eller rader – men det är väldigt sällsynt. För mig är den balansgången sällan svår. Jag har en bred planka att gå på, fastän den ur andras perspektiv kan tyckas som en tunn lina. Eftersom gränserna är så individuella när det gäller vad som är för privat eller intimt att tala om. För många är det intimt att berätta om sorg, frustration, bitterhet och andra tunga känslor. Inte för mig. Jag är övertygad om att många sorger skulle vara lindrigare att ta sig igenom om de lyftes fram, togs emot och delades i större utsträckning. Men vi behöver öva oss både i att dela och ännu mer i att ta emot. Radioprogrammet Kropp & Själ handlade om det häromveckan. Hur vi möter andras sorg. Något av det viktigaste vi har att lära i livet.
Under hela min historia som bloggare har jag fått synpunkter, både direkta och inlindade, på min öppenhet om livets tunga sidor. Men aldrig nånsin har någon tyckt att jag varit för glad, för jubeltacksam eller för euforisk. Borde inte de känslouttryck som allmänt värderas som positiva vara lika intima som de som värderas som negativa?
Idag fick jag oväntat besök av en vän som hade vägarna förbi. Långkalsonger, snabbt ordnat fika (frukost i mitt fall 😉 ) och ett köksbordsmöte med samtal om musiken. Främst den sagolika konserten då jag satt i publiken och min gäst i orkestern. En av styckena de spelade var Helén Sjöholms Ärlighet, med just rätt solist. Helén själv. Jag älskar den sången. Kanske för att den talar om det jag vill öva mig i och vara en förebild i. Ärlighet om vem som är jag. I mörker och ljus, i yta och djup.
Jag läser mig tillbaka bland mina egna reflektioner.
Läser om tacksamheten över att bara ha drabbats av en sjukdom av ”en art som går över. Alldeles snart hoppas jag, efter några fler inställda aktiviteter och några fler dagar i pippikläder. Och några fler liter te.”
Det orden skrev jag för 354 dagar sedan. Och sjukdomen har fortfarande inte gått över.
Lilla hjärtat. Så lite hon visste om livet.
Femhundra liter te senare. Fortfarande i pippikläder.
Bekymmerslöshetspärlan har varit ofingrad på sistone, men ibland kommer en glimt av den. Hakuna matata-pärlan.
En glimt kom via mejl. Jag hade hittat adressen till en av landets mest kompetenta inom den sjukdom jag tror mig lida av, men som mina läkare inte riktigt övertygats om eftersom mina provsvar inte ser ut som de borde. Att då få snabbt och engagerat svar från en expert som bekräftar mina egna tankar var stort. Särskilt när hen på eget bevåg samtalade med ytterligare en specialist och sen återkom till mig. Med ord som fick mig att andas en lättnadens blå suck över att jag orkat stå på mig och att kampen redan lett till att jag förhoppningsvis får börja medicinera inom kort.
Och idag en blå dag med minste älsklingen, som har längtat efter att få vara ledig mitt i veckan. Så nu delar vi soffa och reser till Masai Mara. För naturen i Lejonkungen ser precis ut som denna otroliga nationalpark i vårt Kenya. Vi har varit där en enda gång. Strax innan gossen fyllde tre och strax innan han blev vårt barn också juridiskt. Ett år senare såg vi Lejonkungen och han sa: ”Det är Masai Mara!”
Vi myser i nuet och längtar samtidigt efter resor. Efter att möta Simba i sin rätta miljö och på närmare håll. Min lille drömde inatt att vi var på väg till Paris, och nyss sa han. ”Mamma, tror du att Lejonkungen finns i Paris?” Det trodde jag. Simba heter ju Disney i familjenamn. Jag hoppas vi nån gång får åka dit och se efter.
Mamma och barn, Masai Mara 2009. Vi möttes på nära håll. Se så lik denna mamma (med kärlek till ungen i blicken) är Simbas mamma i Youtube-klippet.
Jag torkar tårar utan handskar och känner att jag lever. Hjärtat slår som vanligt extra hårt för utsatta minoriteter och för sjukdom som slukar vardagsliv eller människoliv.
Jag torkar tårar och bloggar mindre än jag vill. En tilltalande blogg ska i mina ögon se ut på ett speciellt sätt, och det är förstås det jag själv har som måttstock för bloggandet. Jag vill att min arena ska uppdateras ofta, bjuda på fina bilder, välformulerade texter och gestalta många aspekter av livet. Både yta och djup, både personligt och allmänt, både mörker och ljus. Och så vill jag skriva om sånt som det behöver skrivas mer om. Barnalängtan, rasism, ärlighet, tro och sorg är såna ämnen.
Fastän jag har orkat blogga under hela det här året som jag har legat på rygg så är det trögt nu. Bloggandet och diktskrivandet har genererat mycket stöd och en slags livsuppgift, men just nu värker huvudet så att det är en långsam kamp att hitta orden. Barnalängtan och min roman har jag inte skrivit om på länge, vilket syns i försäljningsstatistiken. Tyvärr. En ensam roman från en okänd författare säljer inte sig själv hur många översvallande läsarbrev den än lett till. En sorg är det varje gång jag upptäcker det och påminns om att Väntrum och dess efterföljare skulle behöva en annan mamma än en sjuk och kraftlös Cecilia.
Så nu läser jag själv istället. Och följer Molanders. Jag älskar den serien. Redan efter första avsnittet skrev jag om det. Just nu är det musiken som tilltalar mig så. Liksom i nyligen avslutade Maestro i SVT har Molanders bjudit på fantastiska klassiska stycken som ”Montagues and Capulets” av Prokofiev. Igår lyssnade jag på alla Youtubeversioner jag fann av den och på Beethovens Overtyr som inledde konserten i lördags. Jag fastnade särskilt för den där både kyrkan och orkestern gestaltar psaltarorden om hur härligt det är när ”brothers and sisters dwell together in harmony”.
Veckans Molanders innehöll också ett uppslitande bråk om Gabriellas sång. Och en försoning. Den sången handlar så mycket om försoning för mig. Om att försonas med livet och sig själv. Jag brukar gråta när jag hör den på radio. I lördags fick jag höra den några meter från scenen, med min dotter i kören, Helén Sjöholm som solist och Sundsvalls Orkesterförening vid instrumenten. Redan när de stämde stråkinstrumenten blev jag tårögd över att få uppleva det live. Behöver jag säga att jag fick bita ihop för att inte hulka när de sista tonerna ljöd av Gabriellas sång och publiken ställde sig upp och applåderade händer och hjärtan varma.
Gåvorna faller över mig som välsignelser, och gör extra gott en överfebrig vecka. Idag kom två gamla lunchvänner på besök med glad bäbis, god sallad och två fina gåvor med uggletema. Igår fick jag se att jag vunnit Miss Marys utlottning och kommer att få hennes fina virkade uggla som tillfriskningsmaskot. Glädje!
Ugglorna kommer till mig. Tre stycken på två dagar. Jag som är skeptisk till så mycket av symbolik som inte hör till min sfär fann mig nyss googla på symboliken kring ugglor. Det jag fann var alltför tjusigt för att vifta bort. Se bara.
”Ugglan ser i mörkret vad andra inte kan se. Om det här tecknet dyker upp i ditt liv har du fått gåvan att kunna se klart där saker och ting kan verka dunkla. Dina insikter blir skarpa och transformationen omkring dig blir mycket djupgående. Vidsynthet! Se alla sidor innan ett beslut fattas. Klokhet och eftertanke före handling. Kan ibland antyda att du ska agera istället för att bara tänka på det. Gå ut med din egen visdom.
Skriv!”
Särskilt den sista uppmaningen tar jag till mig förstås. Och kom att tänka på att den enda uggla jag hade i min ägo tidigare finns på en skrivbok där några av mina viktigaste dikter de senaste åren har kommit till liv. Sångtexter om Frälsarkransen och en dikt om den första mamman.
Så fick jag hem ännu en gåva. Kartan från Min tekopps utlottning. Så vacker! Jag och barnen skrapade nyss varsitt land. Med en slags vördnad och glädje över världen och resorna. Nu återstår att tänka ut vilken vägg som ska få prydas med denna fantastiska karta. Själva förpackningen är så fin att också den pryder hemmet.
Jag minns dig nu
dina rädslor och ditt mod
din mognad och din litenhet
dina tårar och ditt skratt.
Jag minns dig nu, när jag läser orden du skrev.
Orden som var ämnade bara för dina ögon. Mina tåras av dem nu.
Jag minns dig och vill komma dig nära.
Smeka din kind och säga att du duger, att kraven du ställer på dig själv inte är rimliga. Att dina förväntningar på hur du borde vara får dig att missa en del av det storslagna som är du. Jag vill hålla dig som ett litet barn och säga att livet kommer att förvåna dig. Det kommer att fortsätta vara besvärligt, men kommer att bjuda på så mycket gott och bli mycket större än du nu kan ana.
Nu och då flyter ihop.
Jag minns dig nu.
Jag minns mig nu.
Tonåringen jag var.
Jag omfamnar mig. Säger det jag skulle ha sagt redan då. I en annan tid.
Jag omfamnar dig nu, och säger det.
Jag älskar dig.
Dagen började med en tur i en gammal dagbok. Min andra dagbok från det knappa halvår jag tillbringade i Zimbabwe som 19-åring. Jag läser om glädje och missmod, möten och längtan. Ett brett register, ganska snarlikt bloggdagboken från Kenya nitton år senare.
Några rader glimtar till extra.
Som ett samtal med en vis man, då missionär i Zimbabwe, som rekommenderade mig vilken folkhögskola jag skulle gå. Jag lydde det rådet, träffade mitt livs kärlek omedelbart och gifte mig med honom ett par år senare. Den som vigde oss var just den vise man som gav mig rådet.
En annan detalj väcker minnen till liv. ”Bar maten hela vägen hem på huvudet – utan händer!” Minnet påminner om promenaderna till och från de små butikerna i Masase. Några få affärer som sålde tvål i gröna stänger, Mazoe-saft, sylt och jordnötssmör. Vissa dagar fanns färsk mjölk och lacto (fil) när mejeribilen hade åkt förbi.
Och så denna dag, den 21 februari 1990, när vi besökte ett mästerverk. Ruinstaden Great Zimbabwe. Ett imponerande handelscentrum som började byggas på 400-talet och som fick kolonialisterna att (förstås) felaktigt förutsätta att det funnits andra vita i området tidigare…
Fyra år senare besökte jag landet och Great Zimbabwe nästa gång. Då var livskamraten med hela resan, och min mamma under några veckor. Vi bodde några härliga dagar hos min nu döda ”systers” familj. Det har nu gått nitton år sedan vi gjorde den resan. Mycket har förändrats i Zimbabwe och vi har inte varit där sen dess. Mugabe som var en förebild då är något helt annat nu. Jag läste nyss att han fyller år idag – många år efter att vår dotter undrade hur länge den elake mannen skulle leva…
Jag vill gärna resa tillbaka till Zimbabwe. Jag vill gärna resa överallt i hela världen bara jag blir frisk. Tills dess ska jag skrapa guld på min fina karta som väntar på mig i postutlämningen.
