Jag vet inte om någon följer denna högst oregelbundna blogg, men till dig som eventuellt gör det:
GOTT NYTT ÅR!
Här följer min nyårsandakt som sändes på EFS Sundsvalls Youtube igår. Under 2020 har möjligheterna för långtidssjuka att delta i kyrkolivet ökat radikalt. Orsaken tragisk, men tillgängligheten oerhört viktigt. Det tog på krafterna att själv göra andakt, mådde rejält sämre i flera dagar efteråt, och kanske inte minns exakt vad jag sa. 😊 Men detta var värt en del extrasymptom. Att göra gudstjänst var en viktig del av mitt friska liv. Men just så här gjorde jag det aldrig då:
Idag berättar Frälsarkransbloggen i en intervju med mig om sångerna om tro och liv som jag skrivit texter till. Ett projekt som tog sin början 2008 och nått ett slags mål nu när sångerna varit på turné i norr. Jag hade velat vara med, men låg hemma i sjukstugan och gladdes istället.
Och här finns pärlfixarna på bild. Surfplattan ville översätta det till pärlfiskare. Inte så dumt. Många års fiske i gemensamma hav gav oss sånger som berör människor. Det är gott att veta.
Kanske du använder Frälsarkransen? Berätta gärna hur, och vad den säger dig.
Cecilia Ekhem, Helén Tanzborn, Kristofer Sundman
Vår son bjuder på mycket kärlek och bekymmerslöshet
Det är söndag, och jag har varit i kyrkan. Det som förr hände nästan varje vecka sker nu väldigt sällan. Eftersom det finns med så många delar som alla kostar försämring: fysisk, social och emotionell aktivitet. Det triggar försämring i en kropp med evighetsinfluensa och oförmåga att bygga ny energi.
Men det triggar också kärlek, hopp och tro att vara i kyrkan. Och när ens barn sjunger solo väcks mycket annat. Tacksamhet över att ha fått bli förälder, och över att det finns musik i våra liv. Idag sjöng hon bl a en sång av Frances, som du kanske hörde i Allsång på Skansen i sommar. Låt oss bära varandra, och då och då släppa vårt eget till förmån för andra. Då och då, men inte jämt.
Berörs du också av sången och hur den gestaltas i videon? Jag berörs av många anledningar.
Idag återanvänder jag ord och toner. Jag har skrivit om denna favoritpsalm förut, och gör det igen. Under flera år lyssnade jag på den här sången nästan varje dag och idag, på minsta barnets dopdag ljuder den inom mig. Vi sjöng den på dopet och många gånger under de åtta månader då vi bodde i Kenya under adoptionsprocessen 2008-2009.
Jag minns särskilt en gång när jag var ute på promenad och hade med mig MP3-spelaren med denna sång i lurarna. Just då var det tungt eftersom vår tid i domstol hade strukits och vi inget visste om när adoptionen skulle bli klar så att vi skulle kunna komma hem. Då gick jag och dagdrömde om att vi skulle sjunga den här psalmen på vår sons dop. Så blev det. En del dagdrömmar blir till verklighet.
Den enda versionen som tidigare fanns på Youtube av den här psalmen var en skrikig rockvariant. Så jag frågade kompositören och fick lov att lägga ut hans egen version med (nästan enbart 😉 ) egna bilder. Med tanke på att jag aldrig hade gjort nåt sånt här bildspel förut är jag rätt nöjd. Nu sjunger vi.
Text och musik: Ingmar Johánsson, Genom ett brustet hjärta (2000)
Bildpel: Cecilia Ekhem
Foto: Cecilia & Mattias Ekhem, några bilder av Mikaela Lindholm (www.mikaelalindholm.se) och några bilder från stock.xchng (www.sxc.hu)
Se hur gudsvinden bär Text & Musik: Ingmar Johansson
Friheten sträcker ut sin hand nej, kärleken tvingar ingen till sig Du är nu fri att säga ja eller nej till detta något som kallar på dig Se hur gudsvinden bär hur den lyfter just här Du får komma precis som du är
Vägen den börjar där du står så är det att vara född av Anden Glädjen du känner är en gåva en hälsning från en okänd som ville ditt liv Se hur gudsvinden bär hur allt vänder just här Du är älskad precis som du är
Inget är här förutbestämt nej, livet har lagts i dina händer myndigförklarad allt är möjligt i Andens rike finns inga hopplösa fall Se hur gudsvinden bär hur allt stiger just här du får komma precis som du är
Kommer du tidigt eller sent till nåden finns inga åldersgränser döden är till och med besegrad ja, även där finns tillitens famn, om du vill Se hur gudsvinden bär hur den värmer just här du får komma precis som du är
Vad som än händer på din färd så vandrar uppståndelsen emot dig inget kan skilja dig, nej ingen kan röva bort den kärlek som åtrår ditt ”Ja” Se hur gudsvinden bär hur allt händer just här du är älskad precis som du är
Kallelsen gäller även dig till staden där Gud blir allt i alla gator av genomskinligt guld; ingen lever övergiven där finns ingen slum Se hur gudsvinden bär hur den sjunger dig kär du är väntad precis som du är
Det är ibland så svårt att se att nåt spelar roll. I världen. I tron. I sjukstugeskrivandet. I värkande ynkedomskropp.
När det gör så vansinnigt ont av nack(-axel-arm-hand)spärr att det inte gått att ligga ner (om än sova lite sittande) på nästan två dygn, och ens kroniska sjukdom egentligen kräver ständigt horisontalläge, är det svårt.
När bönesvaren tycks obefintliga…
När ännu en väns stora födelsedagsfest varit omöjlig att delta i…
När spammen i inkorgen är tjugo gånger fler än omtankeshälsningarna…
När den roman som varit nästan klar i många år kanske aldrig kommer bli skriven…
När jag talar högt om Gud men Gud själv är så tyst…
Då är det svårt att se vad som spelar roll utöver relationerna till de älskade. Vilket är stort – men inte nog.
Dagens tevegudstjänst från Biskopsgårdens kyrka hjälper till att hitta frön till spelarollet. Inklusive den dikt som lästes och som jag klistrar in under ökenpärlan. Oväntad poet. För mycket öken hos poeten som är jag. Som fortsätter med fastepärlor men längtar kroppens påskdag.
Det är lite för svårt nu. Och jag skulle önska att redan fådd medicin och redan bedda böner skulle hjälpa istället för att värken ska tvinga mig till än fler sjukvårdsutflykter.
Detta var också väldigt svårt att skriva med den enda fungerande handen och suddig blick.
Fastan i vårt kyrkoår inleds idag, en tid som hjälper mig att bryta mönster och minnas att tänka på sånt som lätt glöms bort i vardagsbruset. Också hos den som är sjuk brusar det, i tidningen, i mejlboxen, i huvudet, i sociala medier som besöks i brist på andra sociala sammanhang.
Frälsarkransen – radbandet som skapades av Martin Lönnebo för 20 år sen, och som säljs av Verbum – hjälper mig också i år att minnas att stanna till i tanken, samla kraft där jag tror källan bor. Fasteinsamlingen Utrota hungern hjälper också till att byta fokus.
Nu stannar jag till med tydlighet, för nu är fastan här. Facebook är inaktiverat och Twitter i träda. Lördagsodis och dito vin läggs ner, liksom det spel jag har haft i telefonen. Avstå somligt – inte för att det är något fel med nåt av det – men för att påminna mig om att välja annat. Välja nytt, om så bara för en tid. Val som är mina egna och som ingen annan behöver göra. Bara den som vill. Mera vegetariskt hoppas jag det får bli, mer uppbygglig läsning, mer bön, mer eftertanke, mer tanke på dem som saknar vad jag äger och helt enkelt mer pacing.
Pacing is not something you learn fast.
Men fastan kan hjälpa till med pejsingen. Så i år blir fastan både något för min tro och min hälsa. För min hälsas skull ska jag varken läsa eller skriva så här långa texter, så det kommer inte bli bloggande om fastan. Däremot kortare dikter på Ekhemmanet, det stillsamma Facebookkontot utan störning av något rushigt nyhetsflöde.
Tidigare år har jag här på bloggen skrivit om mina reflektioner kring fastan, Frälsarkransen, livet och tron. Tankarna är nog rätt tidlösa, så om det blir tyst här – välkommen att bläddra tillbaka i arkiven.
Jag är här. Och försöker öva detta svåra med pacing, att spara på de väldigt begränsade krafterna så att kroppen får utrymme för läkning. Än har jag långt kvar…
Ett sätt är att delta i gudstjänst med pyamas. Sommarandakterna på SVT är ett kärt återseende med någon som fyllde mitt liv med musik för över 25 år sedan. Ingmar Johánson. Det var länge sen jag såg honom, men tilltalet känns igen. Orden som berör. Denna sång har sjungits flera gånger.
Lite väl gubbiga är de de här sommarandakterna, med bara män i de flesta avsnitt. Jag tycker om när också det är genomtänkt, så att inte enbart vita män över 50 utgör mitt sällskap i gudstjänsten. Men i övrigt; tilltalad!
Så har vi fått uppleva en konfirmationshögtid i egenskap av föräldrar. Både jag och maken har varit konfirmandledare i yngre år, och liksom dopet är stort i våra liv och tro är förstås bekräftelsen av dopet också en högtid.
Dotterns dopljus fick brinna vid frukosten.
Långväga släktingar och några vänner var inbjudna. Inte för stort men ändå stort.
Nyss var denna flicka ett litet, oerhört efterlängtat, dopbarn i våra famnar. Nu stod hon där som konfirmand och välsignades ut i livet. I en av Sveriges största landsortskyrkor. Fullsatt till sista plats. Inför alla dessa sjöng vår dotter så rysvackert att jag ville resa mig upp och ropa. ”Hon är min!” Det gjorde jag inte. Trots att jag nog annars är rätt pinsam som förälder.
Andras händer hjälpte till att ordna med maten så jag kunde vila mycket under dagen. Ändå är jag förstås väldigt sliten idag. Men tacksam.
Livet har övervunnit döden! Godheten regerar över ondskan! Mörkret kommer aldrig segra över ljuset!
Uppståndelsen och sjukdomsdippen kom ungefär samtidigt. Skollov och långhelger som jag tycker så mycket om är problematiska när sjukdomen försämras så av intensiv samvaro och njutningsfull matlagning. Elaka sjukdom som missunnar oss det goda.
Men när sjukdomen är elak så finns oerhört mycket godhet på annat håll. Mannen som tar barnen med sig så att jag kan vila i tysthet i flera timmar. Och ja, det hjälper. När jag boostar vilan med nyupptäckta turbon (meditation) så går det att hejda försämringen. Phu.
Och mer godhet dök upp i form av en oväntad gåva från en förbipasserande bloggvän. Tack Tolmia, för delikatesserna du förmedlade till mig! Gott på alla sätt!
