Det är inte tanken som räknas

Idag skriver bloggarvännen Hedda att hon kommer att pausa sitt bloggande. För ett tag sedan stängde Emilie och Anders ner alla sina tidigare blogginlägg, och Carola har på sin blogg signalerat att hon funderar över sitt skrivande och de reaktioner hon får.

Tre exempel som alla handlar om hur andras ord har påverkat och gjort ont. Ju mer offentlig person desto mer elaka angrepp på människan och de val som görs. Men även när det inte handlar om påhopp och elakheter så gör ord ont. De ord som sägs av en slags välmening men som landar så fel för att de har vägts på en våg som handlar om avsändaren. När mer tanken och än uttrycket verkar räknas.

Den devisen skriver jag inte under på; den om att det är tanken som räknas. Min livsfilosofi handlar mer om att det är orden som räknas. Jag har förstått att man kan tycka olika om det. När jag – och det sker rätt ofta – tycker till i samtal eller på mina arenor på webben, om uttryck och ord som sårar, så får jag så gott som alltid en eller flera kommentarer som handlar om att det faktiskt är tanken som räknas och att man ska minnas att det är svårt att uttrycka sig “rätt” till medmänniskor i svåra situationer. Jag kan hålla med om att vi har olika lätt för att uttrycka oss, men jag kan inte nöja mig med att människor tänker snällt, jag förväntar mig att de åtminstone försöker att använda sina ord varsamt. Och det är alltför ofta som det inte ens verkar göras ett försök, utan den som blir sårad av hur andra uttrycker sig anses vara den som har ansvar för att tolka (om)tanken rätt. Klara Zimmergren berörde förresten det i sitt fenomenala sommarprat.

När det gäller kommunikation är alla inblandade medansvariga. Häromkvällen blev det tydligt när jag blev sårad av formuleringarna i ett mejl jag fick. Då hade jag turen att ha samtalspartners omkring mig. Gemensam upprördhet gick till reflektion och sedan insikt om vad skribenten hade menat, och jag kunde lämna det hela utan att något hängde kvar. Så är det inte alltid. Och särskilt inte när det som sägs eller skrivs berör mig på djupet. Då är det orden, eller valet att avstå dem, som räknas. Inte tanken.

20120711-185035.jpg
Bilden är använd tidigare i min blogg. Numera säger inte iPhonen så här. Det är sällan det inte finns ett enda förfluget ord att ångra. Inte gräma sig över, men lära av.

Related Posts

11 thoughts on “Det är inte tanken som räknas

  1. Du är lika klok som alltid. Jag funderar på om jag brukar applicera “tanken som räknas” på ord eller snarare handling. För ord kan göra så in i helskotta ont. Hur väl de än är menade.

    Jag kikade igenom de 483 (!!) kommentarerna till Emelie och Anders blogg och förundras över att det även där smyger in påhopp. Den personen lär förstås knappast mena väl 😉

    Jag har haft tur. Har bara haft enstaka trollbesök. För det mesta publicerar jag allt, men någon gång har jag undrat hur personen är funtad.

    Hördu Cecilia, när du tar ditt kvällssnack med gubben bland molnen nån dag, har du lust att tända ett ljus åt mig?

    Kram

    1. Nej, det finns uppenbart såna som vill göra illa medvetet också 🙁

      Redan sent igår kväll bad jag för dig. Med ditt rätta namn som Gud känner, och till och med jag 🙂 Ska fortsätta med det! Glad att du frågade! <3

  2. Ja, så är det. Det är inte tanken som räknas, det är vad tanken leder till eller inte leder till. Vi kan inte läsa varandras tankar, hur välmenande de än är, det är uttrycket vi kan reagera på.
    När jag var sjuk förstod jag i efterhand att många tänkt på mig. Men hur skulle jag kunna veta det, när de inte hörde av sig?
    Vad skönt att du kunde skaka av dig det jobbiga mejlet och få hjälp med det. Kram!

    1. Jag anar att det i efterhand inte alls är något stöd att höra orden “jag har tänkt på dig”… Tänk om de mitt i sjukdomen kunde ha bjudit på dem. Tre ord som hade gjort stor skillnad. Det enda som behövs. “Tänker på dig.”

      Tack för samtalen om språket med dig, jag ser fram emot fler! Kram!

  3. Samtidigt är vi olika, uppfattar saker olika och blir glada/ledsna av olika saker. Det som uppfattas som okänsligt kan faktiskt ha stötts och blötts länge av den som skrivit, och så blir det ändå fel. Det är så svårt så svårt, det här med att kommunicera med varandra. Svårt nog mellan de som känner varandra väl och än värre mellan egentligen okända, i skrift, på nätet……

    1. Tack för dina tankar, Christina!
      Ja, det håller jag med om: det ÄR svårt – och det är just därför jag inte vill att vi ger upp utan övar och lär oss kommunicera på ett sätt som gör den andre lika väl som andemeningen varit. Jag tycker själv att det är lätt när det handlar om att ta in andras sorg, men ack så svårt när det handlar om konflikter/diskussioner. Men jag tror att jag skulle kunna lära mig. Att vi alla skulle behöva förkovra oss i kommunikation. För det finns kunskap att hämta in. Sätt att formulera sig som blir rätt för de allra flesta. Att lyssna in och spegla mer än att sätta egna ord och lösningar på den andres situation tror jag är en rätt säker väg.
      Kram till dig!

  4. Jag tänker att det lite är båda. Om tanken var god och orden fel är det lättare att backa och i någon mån spela över det som man gör med ett gammalt kasettband. Förfarandet sliter på bandet men förstör det inte första, andra eller ens femte gången. Tionde gången börjar det bli mer problematiskt men då borde alla inblandade ha lärt sig att veta bättre. Har de inte det är det antingen något särskilt fel med någon av dem – eller ovärt att fortsätta.

    Det här kräver liksom mycket av alla parter. Den som menar väl och säger fel kommer fortsätta med det till dess den får veta att det är fel (om den vetat det automatiskt hade denne inte menat väl) och den som blir sårad måste ju också fundera igenom om det verkligen var fel eller om tolkningen blev tokfel – men ffa ta ansvar för att förmedla tillbaka att det blev fel utan att kränka. Osv.

    Får jag trollkommentarer bryr jag mig inte, blir bara orolig att andra fått kommentarer av samma dåre – men kommentarer som inte passar mig, som blir kränkande – av personer som jag tycker om, det är värre. Även om det “bara” är internetvänner. Och jag har svårt att vara så bra att jag tar ansvar för att lämna tillbaka att jag blivit sårad. Utan det är det ju liksom hopplöst för den där kommentatorn att sluta. Och omöjligt att kunna säga “Förlåt. Jag borde vetat bättre, men jag visste inte bättre” så att vi kan backa bandet och spela över.

    1. Ja, instämmer i att det gör skillnad i hur många ggr något sägs på ett sätt som sårar mig. Ibland kan tio personer säga samma, rätt harmlösa sak, men mängden gör att det sårar. Svårt för nr nio då att veta att den är nr nio och inte så unik i sitt uttryck som vi kanske föreställer oss vara.

      Jag har också ofta svårt att ge tillbaka min reaktion på ett konstruktivt sätt. Så att bandet kan spelas över. Blir sårad men ibland för feg eller trött för att göra nåt för att avsändaren ska lära sig till nästa gång. Eller ibland så är det en person som jag inte orkar börja diskutera med av rädsla för att bli mer sårad utan att ha nått nånstans med det. Som sagt: Det är svårt med kommunikation, och med tanke på hur länge mänskligheten har övat kanske det ändå har skett en viss utveckling genom årtusenden. Eller inveckling….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *