En viskning som stannar kvar

Viskskrik av Kristina Emanuelsson har varit mitt sällskap den senaste veckan. En debutroman som ger mersmak. Språket är genuint. En personlig ton och formuleringar som får mig att haja till. Som får mig att dra på munnen eller dra fram minnen. Som filmflirten “jag är verkligen ingen kaninkokerska” eller huvudpersonens önskan att bara få ligga och vara skivad rostbiff. Djupt allvar med glimtar av humor. Ett rop. En viskning.

Jag har fått följa Alice som barn och som vuxen, och fascineras av Kristina Emanuelssons förmåga att skriva ur det växande barnets perspektiv. Nu när jag givit mig på barnboksförfattandet är barnets blick mer närvarande, liksom tankarna kring hur den blicken bäst förmedlas. Det lyckas Kristina med. Avsnitten med den unga Alice och oron över faserna i hennes mor sjukdom är skrivna med driv och nerv. Jag blir stressad av att läsa dem. Men precis på det sätt som jag vill bli berörd av en bok. Jag vill slukas. Vill bli ett med den jag läser om. Och just det händer när jag läser Viskskrik.

image

Berättelsen tätnar ju mer jag läser och när jag närmade mig slutet kunde jag inte sluta läsa förrän jag nått sista bladet. Och då dök den där lilla sorgen upp, som bara riktigt bra böcker ger mig. Sorgen över att behöva släppa karaktärerna. Men jag släpper dem inte helt. De stannar kvar i mig och när jag hällde upp mitt morgonte kom jag på mig med att fundera över hur det sedan gick för Alice.

Boken är utgiven på Calidris förlag. Ett förlag som intresserar mig också som författare. Jag läser allt mindre från de största förlagen numera. Inte för att mina manus har refuserats av dem utan för att jag hittar så mycket kvalitetslitteratur på mindre förlag och bland egenutgivarna. Just det ger hopp och balans åt skevheten som refuseringsbreven orsakar inom mig som outgiven (men en gång egenutgiven) författare.

Viskskrik är en pärla som jag hoppas ska nå många. Omslaget ropar också. Det märktes när mitt äldsta barn hajade till över den vackra bilden. Den ropar och ber läsaren komma. För att lyssna på ett viskskrik som stannar kvar.

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *