Fasadklättraren

1991. Det året då jag fyllde 21 år och bodde i det första egna hemmet – en dyr liten lägenhet i Uppsala. Tillsammans med min fästman och blivande make. Jag arbetade på fritidshem och längtade mig tokig efter min soldat. Det var på den tiden då unga män gjorde lumpen, då varken mobiltelefoner eller Internet fanns, då huden var mer finnig och mindre rynkig.

20130522-104426.jpg

Det som påminner mig om den tiden är SVT:s fina Öppna arkiv. Där finns Fasadklättraren. Oj så jag tyckte om den serien. Den sändes i en tid när det inte talades så mycket om orsaker till att människor hamnar utanför mallen för hur de flesta brukar interagera och bete sig. Idag ser jag den igen och tänker att Björn Kjellmans rollfigur kanske har en form av Aspberger. En diagnos som väl började bli känd just i den här tiden. Oavsett så är det en fin serie med citat som vi slängde oss med och som jag hade glömt.
“Bra sagt Johannes!”
“Pappa är inte besviken. Pappa är död.”

Just det sista är en sanning för mig idag. 1991 levde min pappa och hade ännu inte drabbats av den olycka som tog ifrån honom de flesta av hans förmågor och det liv han hade. Vi planerade bröllop inför nästa sommar. Då när pappa skulle hålla tal med ord som jag aldrig har glömt.

20130522-110314.jpg

Related Posts

2 thoughts on “Fasadklättraren

  1. Känns inte som att det är så länge sedan. Det är underligt hur det med saker. Vissa minns jag som det var igår (som ert bröllop och delar av din pappas tal) medan annat har bleknat. Tack för tillbakablicksbilder! Kram!

    1. Ja, som du vet är det mycket som bleknat hos mig, särskilt från barndomen ;-), men annat som lyser som klara stjärnor på minneshimlen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *