En av eftermiddagarna i veckan såg jag en oerhört gripande film. Prayers for Bobby. Om en ung man som växer upp i en konservativ kristen familj och förväntas kunna be och tvinga bort sin homosexualitet. Inte förrän det är alldeles för sent inser hans mamma vad det är hon har gjort mot sitt barn när hon inte har kunnat älska honom som den han är utan klistrat bibelord i hela hemmet för att få honom att bli någon annan.

Det fina med filmen är att den inte visar upp en schablonbild av galna kristna, utan också ger exempel på kristen tro där föräldrar inte vänder sig ifrån sina homosexuella barn, utan finns där för dem. Som kristna förebilder och älskande föräldrar.

I många kristna led verkar homosexualitet betraktas som något som ska bekämpas till varje pris. Som om detta att älska någon av samma kön skulle vara att jämställa med stöld, lögn, otrohet eller till och med mord. Jag är innerligt tacksam över att jag inte hör till de leden. Förmodligen befinner jag mig i dem ibland, för det är med homofobi som med rasism att det inte är lätt att stå för sin hållning. För jag ser det inte som bibeltolkning utan som homofobi förklädd i bibelord. Ord som står granne med ord i Gamla testamentet som ingen får för sig att följa. Att den som inte är oskuld när hon gifter sig ska stenas till döds, att de som ertappas med otrohet ska straffas med döden.

Jag vill vara tydlig med det här för att de jag har omkring mig ska kunna vara säkra på att de skulle välkomnas oavsett sexuell läggning. Sannolikt kommer några av alla de barn du har i din och jag har i min omgivning visa sig att vara homosexuella. Förhoppningsvis kommer de inte ha en lika svår kamp framför sig som denne Bobby. Som har levt i verkligheten, men inte gör det längre eftersom han växte upp i ett sammanhang där han inte dög som den han var, och inte såg sig själv vara värd att älskas varken av Gud eller sin familj.

Filmen Prayers for Bobby finns i sin helhet på webben.

Related Posts

5 thoughts on “Föräldraskap, tro och kärlek

  1. Vi har den filmen bandad i digiboxen, men de djupa filmerna brukar bli osedda då man i tröttheten vill bli underhållen och inte gråta…. Sen brukar ändå filmerna med en mening ge mera.

    1. Och gråten är rätt skön ibland, gör blicken klarare och ger nya perspektiv. Så se den gärna en sån dag. Eller natt.

  2. Usch jag gick nästan av på mitten när jag såg den – för att en mor behandlar sin son på det baserat på sexualitet _och_ för sorgen när hon inser vad hon gjort. Näh fy sablar.

    1. Ja, oj så jag grät! Också för att det är rätt sannolikt att många föräldrar, både kristna och icke, skulle hantera det just så här… som att barnet inte längre är ens barn 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *