20140130-114400.jpg

Att leva med sjukdom är att leva i sorg.
Att tvingas leva med att ha förlorat vad man haft och älskat. En förlust som få eller ingen helt kan sätta sig in i.

Förlust.
Ensamhet.

När den som inte själv har förlorat kommer med råd om hur förlusten ska hanteras görs det av omtanke. Men sån omtanke gör ofta ensamheten ännu större. När någon tror sig veta vad det är att vara jag. Det som jag knappt själv förstår.

Somliga dagar är huden extra skör. Som när ännu en förlust blivit synlig, när något som jag trodde att jag klarade, som jag trodde skulle göra kroppen väl gör den ännu sjukare. Huden för skör för att ens orka stå ut med vänliga vindpustar som fläktar förbi. Också varma vindar kan göra ont i öppna sår. Såna dagar är också de vänligaste förslag sånt som gör ensamheten större. Råd och funderingar om vad jag borde göra med sjukvården, med maten, med kroppen, med sjukskrivningen, med skrivandet, med tiden, med mig. De råden kommer hela tiden, från så många håll. I all välmening. Men de gör mig ensam.

Kanske är det därför jag så ofta längtar efter det som jag har svårast för.
Att bli helt tyst.

20140130-110202.jpg
Allt det här som gjort så ont ska lära mig nånting. Men jag behöver få lära mig det själv. Allt det här som gör så ont i mig kan inte vägleda någon annan till att veta vad jag ska lära mig.

Related Posts

9 thoughts on “Förluster

  1. Nej det är svårt att sätta sig in i någon annans liv.
    Att lyssna utan att ge råd kanske kan vara ett sätt.
    Jag brukar tänka på Lot o bibeln.
    Han hade tre vänner som fanns hos honom när han var sjuk.
    De pratade ömsom bra och ömsom tokigt.
    Kramar från mig

  2. Jag har inga råd jag vill ge dig. Men jag skickar stora kramar över nätet, och önskar verkligen att det snart vänder för dig och du känner dig starkare. Jag skulle sakna dig väldigt om du tystnade, så snälla om du orkar, fortsätt skriv!

    Stor kram från mig

  3. Ja det är inte bara svårt, det är outhärdligt med förluster. Kan bara be att det ska sätta stopp för dig ngn gång och att du ska få förnimma Guds närvaro. Din hoppdroppar talat så ofta till min själ på olika sätt men talar. Tack för att du orkar skicka uppmuntran till mig mitt i ditt eget svåra och orkar be för mig/oss.Det är ju så att den enes sjukdom drabbar hela familjen, tänker och ber för din familj med att de ska få ork och kraft att andra ska se dom oxå så att du inte behöver bära dom med. Nu lägger jag dig i Guds Hand och ber om ett vidrörande. Kramar

  4. Aj. Jag har säkert kommit med råd, det gör jag hela tiden. Jag vill alltid fixa och hjälpa; folk blir arga på mig och jag måste ofta bita ihop om min vilja att hjälpa till. Förlåt om jag gjort dig ledsen!

    Kram!

  5. Det skulle till kram också så här kommer den. Beskrivningen att det är en sorg, går att identifiera sig med på nåt sätt. Den sjönk in…

  6. Christina: Nej då, jag minns inte att du har givit oönskade råd. Tvärtom! Men jag känner igen mig. Den där önskan att göra bra…. Välmenande men omöjlig för det mesta.
    Annika: Tack för aning och kram! <3 Okynnesgill! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *