Det är ofta jag ser länkningar till Marcus Birros texter på de arenor där jag håller till. Och ungefär lika ofta konstaterar jag att jag inte vill klicka gillaknappen. Hans ton är ofta för mycket dom och hårdhet och för lite värme för att jag ska kunna skriva under. Idag har jag återigen sett tips om en av hans texter, ett debattinlägg i Dagen, och trodde när jag såg ingressen till texten att den var ovanligt självrannsakande OCH att jag skulle hålla med. Båda delar var fel.

“Inom svensk kristenhet finns en aggressiv och politiserad mobb som hånar, förföljer och förtalar meningsmotståndare.” Så skrev MB och just så har jag upplevt debatten mot den blivande ärkebiskopen och debatten mot allt som stavas HBT. Den som försvarar homosexuellas rättigheter betraktas som avfälling och den som inte kan svara ja eller nej på uppmaning får inte kallas kristen. Hårda ord och förenklingar delas offentligt av personer som sannolikt är innerligt kristna men ändå oerhört långt ifrån min tro och kristna människosyn. Där de ser bibeltrogenhet ser jag hån, förakt och förtal på ett sätt som för mig är långt ifrån kristet liv. Och det handlar inte (bara) om att jag är liberal i min tro. (Jag är också orolig när jag upplever en frånvaro av Jesus i svenskkyrkliga sammanhang.) Det handlar om hur vi uttrycker våra åsikter. Med förakt eller med respekt.

Men i citatet menar Birro inte dem som jag tänker på, de debattörer som med ena mungipan uttalar sig grovt rasistiskt och med andra mungipan uttrycker förakt mot Antje Jackelen. Han menar att de som uttrycker de motsatta åsikterna står för hånet och föraktet. De som inte håller med honom. Och för att riktigt förtydliga vilken sida som står för sanningen avslutar han meningen med: “Och de goda krafterna håller tyst!”

Är det så vi ska debattera med varandra, genom att kalla dem som håller med goda och motståndarna onda? Jag är snäll och du är dum. Birro själv kallar det för digital sandlåda. Jag är benägen att hålla med på just den punkten.

Efter ett tag förstår jag att skribenten själv är kränkt och rentav ledsen. Orsaken finns att hitta i Dagens Seglora som också kritiseras hårt i texten. Där har en hård text mot Marcus Birro publicerats, ett inlägg som först hade rubriken “Därför hatar vi Birro.” Otroligt fult och i mina ögon inte förenligt med kristen människosyn. Det heller.

Vi verkar behöva en Nelson Mandela i svensk kristenhet. En stark person som lär oss försoning. Någon som inte bara i ord, utan också i ton och hjärta visar på Jesus.

20131210-173449.jpg

Related Posts

7 thoughts on “God och ond enligt Birro

  1. Jag brukade gilla Birros texter och länkade till ett par för några år sedan men nu håller jag faktiskt med dig. Vet dock inte om det är jag som har ändrats eller han som skriver annorlunda. Kanske lite av ödmjukheten, kampen för de svaga och just själrannsakan har försvunnit lite?

  2. Hej!
    Jag håller också med dig Cecilia!
    Jag har länge haft svårt för MB:s sätt att uttrycka sig. Tyvärr. Han är väldigt inne i kyrksvängen nu, uppträder och har gett ut nya böcker (eller kommer snart ut). Har inte hört honom IRL heller. Kanske det känns annorlunda och berör på ett annat sätt, men skriftligt blir hans uttryckssätt hårt, kategoriserande. Kanske jag bara står en bit ifrån teologiskt sätt?
    /inger

  3. Amen syster! Jag har inte läst mycket av MBs texter, men jag brukar känna att din och min tro är mer lika än t ex min vän Vs och min, hon länkar ofta till hans texter….
    Nåväl, håller med om det du skriver här i a f! XO

  4. Jag håller med. Och det gör mig ont att hålla med… För jag brukade uppskatta honom, och berättelserna om barnen var mig nära. Men någonstans hårdnade upplevelserna till behovet av att rita en skiljelinje i sanden. Ett rätt. Ett fel. Och jag skulle vilja viska något om att havet småningom spolar in och sopar bort denna linje. Den nya ritad bara nästan men inte riktigt på samma sätt. Och så har det alltid varit – gränserna är mer rörliga än vi förstår medan linjen är tydlig. Så jag kan bara ödmjukt iaktta min linje, min egen gräns, och veta att den kommer att dras om. Och om jag vill bli förlåten för alla saker som jag ska visa mig ha trott fel om – då måste jag visa samma omtanke och respekt för dem jag tror tror fel. För det kan vara jag.

  5. Tack för era reflektioner. Jag instämmer. Något har skett med tonen i Birros texter som jag brukade uppskatta så. När den egna övertygelsen bygger gränser som upplevs som mörka murar med taggtråd så är det oerhört svårt för någon att närma sig. Det som då finns kvar är ett liv med dem som fortfarande är innanför murarna. En sån kristenhet vill jag inte vara del i. Jag tror på tydliga gränser i vissa frågor, men aldrig, aldrig på bekostnad av omsorgen om medmänniskan.

  6. Jag har inte läst Birros texter som det hänvisas till här. Men läst krönikor han skrivit i ett helt annat sammang. Och inte alls gillat det jag läst. Tycker tonen där varit allt för hård och dömande.

    1. Den sorgliga tonen går att hitta på flera håll, också i närmare flöden, och jag undrar vad det gör med bilden av kristna. Och vad som hände med jesusorden “döm inte, så blir ni inte dömda”…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *