Hundra meter och trettio mil

20130813-121204.jpg

Det bor en klassiker i mitt hus. Käre maken som inte hade tränat särskilt mycket bestämde sig för ett antal år sen för att ställa upp på broderns utmaning och ge sig på en svensk klassiker. Han imponerade genom att klara av att genomföra alla de fyra loppen och fastnade för cyklingen. Nu har flera rundor runt Vättern avverkats och många långa cykelturer kring mer närbelägna vatten.

Min träning har sträckt sig till raska långpromenader kombinerat med simning eller vattengympa under vissa perioder, och de senare åren Friskis & Svettis med afrogympa som senaste favoritträningen. (Så länge det är en ledare som inte mitt i passet börjar berätta hur man “gör i Afrika”.) Nu är det 1,5 år sen jag senast besökte Friskis. Då när jag var frisk och stressat aktiv som de flesta arbetande skolbarnsföräldrar. Sen började en lång tid då några hundra meter var allt jag orkade gå. Långsamt och smärtsamt. Den sjuka tiden är ännu inte över. Febern har sjunkit men inte helt givit sig av. Den tunga feberkepsen som förut aldrig lämnade mig, ramlar nu av långa stunder i taget. Sjukdomen har lättat men känns ännu i kroppen dagligen. Tillfrisknandet tycks pågå, men väldigt långsamt. För att kunna se de små förändringarna har jag börjat använda appen Runkeeper igen. Där kan jag se hur långt och hur snabbt jag promenerade som frisk, och notera att jag nu orkar gå två kilometer istället för tvåhundra meter.

Nu är resten av familjen på andra håll, och jag får några timmar av välbehövlig vila. Först en promenad som var snabbare än tidigare tillfriskningspromenader. Kanske ansträngde jag mig något för mycket, om jag tolkar huvud och kropp rätt. Så nu vilar jag. Till sällskap har jag haft SVT:s nya dokumentärserie där fyra personer ska genomföra En svensk klassiker. En fin serie som låter deltagarnas smärta, känslighet och skörhet lysa igenom deras strävan att klara en tuff fysisk utmaning. En av deltagarna berättar om sin dödliga cancer, en annan man visar sina tårar och ett par vänner lyser av kärlek till varandra. En skildring av liv och kamp som ger igenkänning.

20130813-122635.jpg

Related Posts

2 thoughts on “Hundra meter och trettio mil

  1. Tycker det är så härligt att det går åt rätt håll. Men jag läser i dina ord att det fortfarande är tungt. Just det där att vilja mycket och få bakslag, det kan tära lite på hoppet, så var det för mig. Jag hoppas att bakslagen ska bli färre och mildare. Kram!

    1. Tack! <3 Ja, det går lite mer långsamt än jag har tålamod med, men förmodligen är det väl omöjligt att bli frisk på en grisblink efter så lång tids sjukdom. Omöjligt men ändå önskat. 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *