Den här sången väcker mig (som sagt) om morgnarna, och om jag redan har vaknat av mig själv eller av en jamande vän så mornar jag mig och låter morgonmedicinerna landa stillsamt i kroppen till dessa toner.
Klippet är från i november förra året. När programmet sändes låg jag i soffan, som så ofta de senaste åren. Sen skulle jag göra mig i ordning för en vecka på okänt sjukhus i en annan stad, med åtskilliga skrämmande undersökningar. Jag var ensam hemma och låg i soffan för att samla kraft inför packandet. Familjen var långt borta och jag var rädd, ledsen och febrig. Febrig sen åtta månader tillbaka. Sarah sjöng och tårarna strömmade. Ledsna tårar men tacksamma över att inte vara helt ensam, över att ha människor vid min sida på olika sätt. En familj som då var långt ifrån mig geografiskt, men nära i hjärtat. En vän som skulle följa med mig på resan och sjunga mig trygg. Hur det än blir nu är allt som det ska.
Nu har ett år gått och jag har fortfarande människor vid min sida. Och är fortfarande sjuk. Nu med känslan av att det går framåt, men så oerhört sakta att det inte alltid märks. Särskilt inte när en förkylning ställer till det. Tårar finns på lut också nu, men de är inte farliga. De är del av livet. Allt det här ovissa, febriga, trötta är också del av livet. Mitt liv. Något annat liv har jag inte. Hur det än blir nu är allt som det ska. Fastän det inte är som det skulle vara.
När det inte blir som man ville, som det skulle, så måste man få vara ledsen. Det är ditt liv och du måste få sörja att du ville så mycket annat med din tid nu. Jag hoppas innerligt att du får bli friskare och friskare och att den här tiden snart är förbi.
Själv märker jag att jag provocerar människor i min omgivning med att inte fundera och planera för ett ovisst senare utan envisas med att jag måste trivas nu, för sedan kanske inte kommer, åtminstone inte på det sätt man vill. Sådant vill folk inte höra. Jag kan tänka mig att den här tiden ger dig en liknande (dyrköpt) insikt, även om jag anar att du hade den redan innan.
Tack för ditt sköna hopp! Ja, det är ibland svårt för människor att stå ut med realism. Och med någon som väljer sin egen väg. Jag önskar dig både njutning i nuet och tillit till framtiden.