Mor och far och krasslig tös ser på Tomten är far till alla barnen. Ljus på bordet och pepparkakor med ädelost- och yoghurtröra skapar julefriden som filmen inte riktigt lyckas med. Tragikomiskt minst sagt.

Jag hörde Kjell Sundvall föreläsa en gång (om ledarskap) och minns att han berättade att manusförfattaren till Tomten är far till alla barnen inte alls hade nån vana att skriva manus, och skickade in det i ett första mycket obearbetat utkast. Monica Rolfner heter hon, och på sin hemsida berättar hon hur det gick till och citerar följebrevet hon skickade med till Kjell. (Särskilt intressant för nån som nyss skrivit följebrev och postat manus). Och blev inte refuserad fastän en del bearbetning behövdes. Hoppfullt att läsa när refuseringarna duggar tätt över Ekhemmanet. Inte refuseringar från filmregissörer, för den genren har jag inte testat än. Men jag har nyligen skickat Väntrum till en proffsig och vänlig filmskapare som kommer att ge mig reflektioner på om den berättelsen skulle kunna passa som film. Det löftet är en stor gåva, oavsett hur omdömet blir.

Tillägg en bit in i filmen:
Och så kom en scen där den superfertila pratar om hur fel det är att adoptera, att man vill naturligtvis ha egna barn, och ett vitt. Och in kommer de nya grannarna med sin adopterade flicka i pappans famn. Men adoptivpappan säger själv till sin fru att “vi kan inte få egna barn”…
Undrar om det var en genomtänkt tanke bakom det (att han inte tagit till sig barnet) eller om det var den vanliga (#X%&¤%-)idén om att adopterade barn inte är ens egna…..

Related Posts

5 thoughts on “Julfrid

  1. Usch vad lätt det är att säga så – eget kontra egetproducerat…

    Men jag tror ändå att det är något genomgående i det svenska språkbruket, jag tänker på (dålig jämförelse jag vet!) när jag får långa naglar och får frågan “är de dina?”. Får alltid sån lust att svara “näh jag stal dem”…

    Jag tror att för adoptivfamiljer får det där med “eget” en helt annan innebörd, som blir så väldigt mycket känsligare. På ett sätt som vi som inte är medlem i klubben, så att säga, inte förstår.

    Har du läst EVL’s inlägg om vi “medborgare i landet Narnia”? Där vi bor som delar det gemensamma, som utomstående inte förstår hur mycket de än önskar och vill? Nå, Narnia har många distrikt. Och jag som barnlängtande delar postnummer med er, men inte adress. Innan jag flyttar dit kan jag aldrig förstå hur det är att vara inne i adoptionssvängen, med dess specifika funderingar, oros- och glädjemoment. Chansen är stor att manusförfattaren knappt ens känner till att adoption existerar mer än som begrepp…

    Det blev visst lite långt, och lätt svamligt 😉 Men jag hoppas att du förstår vad jag menar!
    kram

    1. Ja, jag har läst EVL:s fina inlägg och minns det väl. Och visst är det så att vi inte känner varandras världar. Samtidigt skulle jag önska att orden hanterades mer varsamt och att människor i allmänhet tänkte mer på hur de uttryckte sig. Det finns alltför många blivande adoptivföräldrar som fått höra “när ni har adopterat ska ni får se att ni får ett eget barn sen” – eller t o m “riktigt” barn!?! Jag vill tro att också den som aldrig varit i närheten av adoption som fenomen ska kunna inse att det saknas respekt och insikt i det sättet att uttrycka sig – till någon som öppnar famnen för det egna barnet som ska komma från någon annans kropp.
      Jag behöver väl knappast säga att jag fått omgivningen att sluta säga “skaffa” barn. Och då inte “bara” med tanke på att det inte bara är att bestämma sig för att fixa ett barn, utan också att språkbruket säger något om bilden av barnen som en anskaffningsvara.
      Ordnördig yes – erkänner villigt 🙂
      Lycka till med flyttfixeriet! Oj så jag önskar dig en liten, liten sambo snart….

      1. Jag tror verkligen att det där med “eget” sitter så i ryggmärgen att det slinker ut utan att man reflekterar över dess _egentliga_ innebörd. Tanklöst förvisso, men rätt harmlöst (åtminstone om man ser till avsikt). Men RIKTIGT, vad f*n är det för ett ord? Hua så förfärligt!!! Lämnar man tillbaka låtsasbarnet när man gjort ett eget, eller vad menar de då?

        Däremot hör jag sällan eller aldrig ordet skaffa, tack och lov. En anledning till det kan förvisso vara att ingen i min omgivning är inne i barnalstrarfasen ännu. De som närmar sig är antingen femmisar eller väl insatta i den problematik som kan uppstå. Det blir intressant att se hur det utvecklar sig…

        Ordnördig? Prova drillas under uppväxt av mormor som är svenskalärare… 😉 I hear you!

        Tack snälla du! Hoppas nu att försäljningen går snabbt, smidigt och över förväntan – så att jag kan rasa ner och fortsätta sambojakten 😀

  2. Vad spännande att du funderar på att göra Väntrum till film! Det tror jag verkligen att den skulle passa som! Jag tror även den skulle passa som tv-serie faktiskt. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *