20130926-092444.jpg

När jag någon sällsynt gång bläddrar i en inredningstidning får jag en känsla av att de vill förmedla att bara man har fint omkring sig så bleknar alla livets bekymmer. Är du ledsen så ställ lite färska kryddor på köksbänken så ska du få se att allt känns bättre. Tänk så enkelt är det inte. Jag har färska kryddor på bänken och te i koppen (påste förvisso, det gör ju ingen temänniska glad) men är just nu inte munter.

Den här veckan för ett år sen var jag ledsen över att ha varit sjuk ett helt halvår, och över att missa det forum som givit mig obeskrivlig inspiration när det gäller skrivandet. Som har hjälpt mig att hoppas på författarskapet någon gång ska leda till en stor läsekrets. Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Idag börjar årets mässa och jag missar den igen eftersom jag är sjuk. Inte igen utan fortfarande. Det gör mig mer ledsen än jag tror någon kan förstå. Bokmässan blir en symbol för hur länge den här sjukdomen har varat, hur mycket jag har missat och hur lite jag, eller vi alla, vet om framtiden. Visst tycker jag mig ana att jag går mot ett friskare jag, men inget är säkert och det finns inte kraft alla dagar att vara optimistisk eller åtminstone tapper. Trots att jag har gränslöst mycket att vara tacksam för. Trots att jag orkar gå på en liten promenad i min vackraste årstid.

20130926-092542.jpg

Igår kväll somnade jag med tungsinne. Med en känsla av att någon slängt igen en tung dörr framför ögonen på mig. Jag svor åt abbedissan i Sound of Music som påstår att Gud öppnar ett fönster när han stänger en dörr. Jag vill inte ha en Gud som stänger dörrar. Jag vill inte ha nåt fler fönster. Jag vill gå ut genom dörren och vara säker på att den här sjukdomstiden är över. Jag vill vara frisk, vältränad, obekymrad och en lovande stjärna på författarhimlen. Sånt ordnar inte Gud, men när jag läste dagens bibelord fanns där ett löfte om en dörr som inte ska stängas. Och en bekräftelse om att kraften ibland är så rysligt liten alldeles oavsett tron på en Gud som bär.

“Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Upp 3:8)

Det är inte lätt att lita på det löftet just idag, men att det fanns där just idag kanske ändå får betyda något. De här dagarna stänger jag dörrarna till det som påminner mig om att jag är på fel ställe. Jag tänker inte läsa Facebookstatusar från vänner som är Göteborg eller lyssna och se på mina favoritprogram Radiopsykologen, Spanarna och Babel. Alla befinner de sig där jag borde ha varit. Men min dörr är stängd just nu. Då spelar det mindre roll att Gud och alla andra som vill trösta lovar öppna dörrar längre fram. Det är nu som är nu. Ingen kan lova något säkert om framtiden. Ovissheten ingår i livsvillkoren. Det kan inga färska kryddor göra något åt.

Related Posts

9 thoughts on “Kryddor och stängda dörrar

  1. Ska inte säga att jag förstår din sorg o besvikelse men jag kan ana den efter 39 års eget lidande. Jag minns hur arg jag blev på en vän som sa när jag låg inne till julen 2009 och totalt saknade vita blodkroppar och var isolerad och inte ens skulle få ta emot besök och min vän sa “men ni kan väl fira jul efteråt”. Vad då fira jul efteråt? Det var ju på julafton jag ville fira med min familj och inte ligga ensam i ett isolerat sjukrum där man dessutom flyttades runt varje dag allteftersom de stängde ner sjukhuset för julfirande. Inte ville väl min familj fira efteråt när alla andra firade på julafton.
    Så att mista det man sett fram emot går aldrig för en annan att fullt ut begripa. Och man måste få sörja det och vara arg, även på Gud (som ju tack och lov tål det).
    Och att fullt ut påstå att det blir bättre för ngn det reagerar jag starkt på, det kan man inte veta. Det enda man kan, är att hoppas och be, men att få det som tröst när man är helt färdig, det är ingen tröst det är bara ord för att den andre inte har ngt bättre att säga.. Jag är allergisk mot vissa ord och uttryck, förmodligen av för lång sjukdom, men det kanske är livet som märker en så. Jag kan bara be så innerligt jag kan att det ska fortsätta åt rätt håll och att din tid på bokmässan ska komma och då är du en annan människa med en större förståelse, en mycket dyrköpt förståelse som man inte väljer själv men som kommer prägla en och även ditt författarskap. Ber om nytt mod och ny glädje och uthållighet finaste Cecilia med gåvan att sätta ord på så mycket. Kramar

    1. Tack Kristina för din sköna empati, som berättar en hel del om de erfarenheter du själv har i ditt långa liv av kamp. Ibland dyrköpta erfarenheter… Som kommentaren du fick om julen. Den är ganska typisk. Typiskt ledsam. Istället för att lyssna in smärtan hos den andra kommer råd och förslag på lösningar som inte efterfrågats.

  2. Jag förstår din sorg och hoppas och tror att den där dörren kommer att stå på vid gavel snart. Att hela dörren tas bort och gångjärnen och att den putsas så att det knappt går att se att det suttit en dörr där som förr varit stängd.

    Kramar <3!

  3. Nej jag vet.
    Ibland är det just som du beskriver här.
    Sjukdom som sätter så stora hinder.
    Abedissan kanske blir lite putt om man klagar på hennes hurtfriskhet..
    Men Gud tål vår sorg ilska ifrågasättande.
    Det tror jag.
    Och jag tänker att han är förstående.
    Fast han inte avslöjar framtiden.
    Han har hört det mesta.
    Och finns kvar ändå.
    Och vad har vi egentligen för val.
    Att vända oss till Gud.
    Eller nån annan.
    Ingen annan har liksom möjlighet att göra nåt.
    Jo läkare kanske.
    Men de behöver nog lite hjälp på traven.
    Kram på dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *