Ibland är det enda vi vet att vi är på väg. Inte riktigt vart, inte när vi kommer vara framme, men att vi är på väg.

20120709-155305.jpg

Det här tillfrisknandet är en sån resa. Ett långsamhetens liv. Jag har, sedan jag mådde som sämst, blivit lite piggare med en smula lägre feber – och tycker mig därför ha anledning att tro att jag åtminstone är på väg. Men febern hänger kvar och hindrar mig från att riktigt börja bygga upp konditionen igen. En kort aktivitet om dagen är vad jag märker att jag orkar och klarar utan att bli sämre nästa dag. En biltur till mataffären, en timme på restaurang eller ett tiominuters poolbad i skugga är såna aktiviteter. Det gäller att välja med omsorg. Idag blev det affären eftersom vi har ett kalasbarn imorgon.

Tänk att vanliga Cecilia skulle orka ett tiotal såna aktiviteter. På samma dag! Jag undrar när hon är tillbaka. Och jag undrar om det ska komma fler perioder av väntan och tålamod i livet. Detta är sannerligen inte den första – även om jag aldrig har varit fysiskt begränsad på det här viset förut. Och än har jag inte blivit bra på tålamod och långsamhet. Jag har förvisso behov av andrum också i vanliga fall, men lovordar effektivitet och sjunger sällan långsamhetens lov.

20120709-160429.jpg
Det tar tid att fylla glaset igen, och dropparna är så små att de knappt märks en och en.

Related Posts

3 thoughts on “Långsamhetens liv

  1. Jag tänker på dig och har med dig i mina böner. Att febern ska normaliseras och att du ska få känna hur krafterna kommer åter.
    Kramar om

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *