Igår fastnade jag vid P4 Extra med Lotta Bromée. Hon hade Victoria Silvstedt som gäst, en person som jag – förlåt – har en del fördomar om. Något VS sa i intervjun fick mig att tro att det inte bara är fördomar. Hon sa något i stil med att Nu är jag redo att skaffa barn. Fyrtio is the perfect age att bli mamma. Jag suckade och tänkte att hon måste vara en skrämmande naiv person som tror att det vid 40 går att börja fundera på att “skaffa” barn. När den biologiska klockan nästan tickat förbi. När chanserna att lyckas med IVF redan minskat drastiskt. När det börjar bli för sent för att bli godkänd för adoption.

Sen googlar jag på henne tillsammans med ordet “barn”, precis som andra googlar på Sarah Dawn Finer och hamnar här, och hittade en äldre artikel där Victoria Silvstedt beskrev sin längtan efter barn. Så jag viskar ett litet förlåt. “Förlåt. Du är inte så naiv. Du är bara rädd för att blotta din smärta.”

Barnalängtan drabbar hårt, så många och så hårt att de som inte är drabbade har svårt att förstå hur ont det gör. För den som verkligen vill förstå, som inte vill komma med missriktade och sårande försök till tröst, finns det sätt att lära sig. Förra året satte jag ihop en grundkurs i barnalängtan för den som vill lära sig. Eller känna igen sig.

Grundkurs i barnalängtan

20131218-104903.jpg

Related Posts

3 thoughts on “Längta barn och tala om det

  1. Åh den här kursen skulle jag vilja skicka en och annan i min närhet på. Svårt då jag vill vara hyfsat anonym med min längtan och mina sår. Men den här dikten har jag läst flera gånger, och varje gång tåras mina ögon, av smärtan som blommar upp, men även av att längtan och hopp fyller mitt hjärta. Cecilia – tack för att du kan sätta mina känslor på pränt! <3

    I går "kom jag ut" för ett gäng tjejer jag umgås med, och berättade om våra adoptionsplaner och vårt landval. Fick ett grattis – och "åh jag tycker att det är så fint det där med adoption, att ni verkligen hjälper ett barn och räddar det så det får en bättre framtid". Jag sa, ehhhh… Sen sa jag inte så mycket mer, för jag orkade inte än en gång förklara att det inte är så. Att det är vi som är tacksamma och lyckliga över möjligheten att få bilda familj genom adoption. Att detta på något vis känns som en räddning för OSS, men att det absolut inte handlar om att RÄDDA ett barn.

    Hmm, det blev ju en lång och utsvävande kommentar.. Hoppas du ursäktar!

    Kram iaf =)

  2. Vi pratade aldrig med någon av våra vänner eller släkt.
    Det gjorde för ont och jag ville inte riskera att börja gråta.
    Handlade om 10 år.
    Så det var en lång tid.
    Glad att du hjälper så många att sätta ord på sin längtan.
    Du vet vad det handlar om.
    Kram

  3. Valde ju vilka man delade med sig till… Kommer ihåg när jag delade med min närmsta grupp på jobbet och förståelse och egna berättelser flödade emot mig. De respekterade min önskan att inte prata om det, eller ens komma med antydningar, till vardags. Så skönt, de visste, men jag behövde inte tycka att det var jobbigt.

    Grundkursen har jag gett till dem som verkligen visat intresse, måste tänka på att man ska bemöta dem sen också. Är det sååååååå jobbigt det är? Varför har du inte sagt nåt? Eh, ja, det är ju som sagt jobbigt.

    Kanske har VS en anonym blogg där hon skriver av sig för att må bättre? Vi får hoppas det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *