En gång i tiden anslöt jag mig till LinkedIn. Inte för att synas på arbetsmaknaden, utan för att jag inte ville vara osynlig på författararenan. Det där kontot har legat där. Jag har tackat ja eller låtiti bli när det har kommit förfrågningar, men särskilt mycket mer har jag inte haft kontot till. Igår blev jag uppmärksammad på att LinkedIn hade lagt in en statusrad om att jag firar jubileum som anställd hos min arbetsgivare. Till och med en gratulation hade jag fått av en av mina kontakter (som nog inte vet att jag är sjuk). Det var inte roligt. Tvärtom sorgligt. Att en automatiserad tjänst förutsätter att jag vill fira min anställning när jag i själva verket sörjer att inte ha arbetat på 20 månader och att sannolikt inte kunna förvänta mig att gå tillbaka i tjänst som helt återställd.

Så idag stängde jag ner kontot. Jag vill arbeta – men jag kan inte. Så jag vill inte vara med i ett närverk som påminner om ett arbetsliv som kräver friska, feberfria och starka människor. Good bye LinkedIn. I am linked out.

Nu återstår att landa i det som är och nyorientera mig för att kunna tro på att det ska finnas både gamla och nya sammanhang där jag kan kliva in med både tillgångar och brister. Som den jag nu är. Eller ska bli.

20130304-115139.jpg

Related Posts

7 thoughts on “LinkedOut

  1. Bra att stänga kontot!
    Du ska inte behöva utsättas för sådana tjänster.
    Vilken sorg för dig att inte kunna gå till ditt arbete.
    Jag förstår att du saknar arbetskamrater och arbetsuppgifter utanför hemmet.
    Jag brukar också ibland längta efter ett jobb där jag inte är hemma eller i vår egen firma.
    Och för dig är det säkert ännu mer saknad.
    Du har ju redan en arbetsplats dit du längtar och de längtar efter dig.
    Ååå vad jobbigt!

    Glad trots allt för din gåva att skriva.
    Du skriver så fint och så många blir hjälpta av det.

    Jag är glad att du orkar mer och mer.
    Men ledsen att du måste vänta så länge på att återuppta ditt arbete.

    Kram. Och önskan om att din helg ska bli fin.

    1. Tack för fina hälsningen! <3
      Ja, jag är själv glad att jag kunnat hålla skrivarpennan igång med dikter de här åren. Innan jag blev sjuk hade författarskapet just blivit så viktigt för mig. Skönt att inte behöva släppa det helt...

  2. Förstår dina känslor och det tar tid att bearbeta. Jobb är så stor del a v vårt samhälle och vår identitet fast det inte borde vara det. Jag minns som igår hur det var att sluta arbeta eller egentligen att bli fråntagen sitt arbete för att kroppen inte klarade av det. Att inte få lön, inte semester inte känna glädjen över en gjord arbetsdag, inte ha arbetskamrater etc.
    Ingen som inte stått i den situatuionen kan riktigt förstå hur det är. Jag minns en gång en vän som klagade över att hon fått gå ner i lön och hur synd det var om henne, och jag bara kände hur tror du det är att ha fått sjukpension, det hade aldrig någon sagt ngt om eller frågat hur det kändes. Det är sånt man blundar för i vårt samhälle där alla ska ha ett jobb och en bra lön, något däremellaln finns inte.
    Jag ber att du så småningom ska kunna hitta något som du orkar och finner glädje i och där du kommer till din rätt med dina gåvor, där Gud får fortsätta använda dig. Kramar och böner

    1. Tack för igenkännande ord och för skön bön!
      Ja, det får ta tid att landa i en identitet som inte är “frisk, arbetsför och stark” Jag har nyss börjat inse att det är tid för nyorientering. En smärta och en mognad är det.

  3. Påtvingade stora omställningar kan – och måste få – ta tid att acceptera. Jag minns hur min mamma tyngdes av sin sjukdomsdiagnos (som hon visste var en dödsdom). Det var tungt.
    Jag tycker mig ana att du fått ett tungt besked att du inte kommer att bli återställd? Då är det verkligen inte svårt att förstå att det känns tufft. Jag har bara varit arbetslös och upplevt det utanförskap det medför; aldrig utan arbete pga sjukdom. Jag kan förstå att det är en stor sorg.
    Jag önskar att jag kunde bära en liten del av det tunga åt dig. Kram!

    1. Tack goa du! <3
      Ja, jag har efter senaste läkarbesöken fått en ny medicinsk teori att smälta. Med lika delar hopp och oro. Många blir aldrig bättre, men jag verkar höra till dem som blir det men så oerhört sakta. Det är mycket att ta in.

  4. En sorg. Lika verkilig som att förlora någon närstående. Och tar och måste få ta den tid det tar. Även om den tyvärr ofta är både obegriplig och inte accepterad av andra som inte upplevt något liknande. <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *