Idag väljer jag Mitt Afrika som febernedsättande efter en seg timme med deklarationsjobb (Skatteverket visar ingen nåd mot sjuklingar, förutom en dryg månads uppskov). För fyra år sedan såg vi filmen i Nairobi tillsammans med goda vänner som var på besök. Då somnade jag innan filmen var slut, efter en dag då vi bland annat besökt Karen Blixens hus. Det är speciellt att se huset på filmen och minnas hur vi strosat där under flera besök.

20130515-113756.jpg

Filmen påminner mig så om mitt Afrika, fastän den gestaltar en helt annan tid. Det är snart hundra år sedan Karen flyttade till Kenya i en tid då världen av så många betraktades som de vitas ägodel, och svarta också behandlades som ägodelar. Karen Blixen var del av den tiden, men ändå verkar hon ha varit en ovanlig person. Hon ordnade sjukvård och skola till sina arbetare, och stred för deras rättigheter precis som vid nutida fairtradejordbruk. Hon klev själv ut och arbetade fysiskt på farmen ibland. När jag bodde på landsbygden i Zimbabwe 1989/1990 och vi vita ungdomar arbetade på majsfältet eller med tegelstenar stannade människor och gapade. De hade inte sett vita människor arbeta så, eller gå långt till fots tidigare. Aldrig nånsin. De hade mött präster, läkare och lärare men inte vita människor som arbetade hårt med sina kroppar. Inte underligt att de tittade. På mig. På Karen Blixen 70 år tidigare.

Jag flyger med Karen och Denys, Meryl och Robert, över Kenyas natur och längtar, längtar. Fastän båda gångerna jag bodde i Afrika inte enbart var fantastiska utan utmanande och svåra på olika sätt. Trots att den sjukdom jag nu hindras av sannolikt har landat i min kropp under en Kenyaresa. Ändå längtar jag. Till ställena de flyger över. Rift Valley. Ngong hills. Masai Mara.

20130515-120309.jpg
Masai Mara 2009.

Related Posts

8 thoughts on “Mitt Afrika

    1. Ja, som när man längtar hem. Då är det inte tråk och besvärligheter som konmer för ens tanke, utan allt det sköna.

  1. Hej!

    Gillar att läsa din blogg. Jag beklagar att du blivit sjuk och jag hoppas att du snart ska få bli frisk igen!

    Jag måste dock ställa en nyfiken fråga, som du såklart inte måste besvara om du inte vill.

    Vad är det för sjukdom du fått på Kenyaresan?

    Jag undrar för att vi själva ska på samma äventyr som ni…

    Vänliga Krya på dig hälsningar Lisa

    1. Nej, jag svarar inte – men jag är väldigt glad för din fina hälsning! Jag har valt att inte skriva om diagnosen eftersom den inte kunnat fastställas hundraprocentigt med alla prover, men den är mycket trolig och jag hoppas att behandlingen ska leda till ett snart tillfrisknande trots att det går tragiskt långsamt.
      Det jag kan säga är att det är extremt ovanligt att få en så svåridentifierad variant som den jag tycks ha. Ingen anledning till oro för andra alltså. Så fort jag blir frisk planerar vi för en resa igen.

      Grattis att ni är på väg! Allt gott önskar jag er!

  2. För över 20 år sedan såg jag filmen. Minns hur jag köpte filmaffichen ifrån ” Mitt Afrika” och lät rama in den hos glasmästaren. Som jag längtade då efter Afrikas slätter som filmen visar. Minns att jag läste Karen Blixtens bok om livet där nere. Såg filmen igen på vhs. På Dvd. Underbar film. Och du har fått varit på plats. Gått barfota på dessa marker. *längtar* vilken fantastisk resa det måste ha varit. Vad gjorde du där nere?
    Jag ville bli volontär. Gå på Sandö U-center. Men jag var inte den kavata kvinna jag är idag. Jag vågade inte släppa taget om Sverige.Känns lite trist men jag fick göra en annan resa i livet istället. Den med mina barn..och det var säkert menat så.

    Så fint du beskriver det. Afrika. Ditt Afrika. Blir samtidigt tagen av att du inte verkar må något bra. Hoppas att det vänder.
    Kram

    1. Ja, resor blir det – av slag vi inte kan föreställa oss…
      I Zimbabwe bodde jag ett halvår som nittionåring i ett kulturutbyte – och kom på att jag ALDRIG ville vara volontär/missionär i framtiden. Jag tyckte att jag inte hade rätta styrkan för det. Nitton år senare bodde vi i Kenya, med ett helt annat slags Afrikaliv. Bekvämt stadsliv. Med syfte att ta oss genom domstolsprocessen för att bli föräldrar till den lille som ligger och sover här intill. Åtta månader tog det. Mycket krångel och hemlängtan på slutet – men vi längtade snart tillbaka igen, och semesterresan tillbaka var helt fantastisk! Ett andra hem.

      Tack – för ditt hopp! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *