Så rinner förtröstan och hoppet plötsligt ut och försvinner bland dammhögar och ogjorda sysslor. Sjukdomen suger gnistan ur vardagsglädjen som jag ändå lyckats hålla uppe för det mesta. Tårarna bränner bakom ögonen och modet sviker.

Fastan har börjat och jag vill tänka på min tro, betrakta lidandet inte genom min egen navel och feberblick, utan med en större och djupare blick. Vill men orkar inte.

20130215-091406.jpg

Jag vill läsa alla de viktiga böcker jag har på bordet. Jag vill skriva reflekterande texter om P1:s programserie om vardagsrasism. Inspirera till eftertanke med texter om Frälsarkransen. Skriva om hur jag å ena sidan själv har mörka tankar om min samtid och å andra sidan hakar upp mig på Birros mörka ton mot människorna i sin samtid. Om det exklusiva men inkluderande med kristen tro. Om andligheten i Sverige som å ena sidan välkomnar österländsk tradition utan att se de religiösa aspekterna och samtidigt skräms av kristna uttryckssätt. Vill men orkar inte. Vill skriva klokskap om och verkligen gå in i den tid av reflektion som detta är, men saknar det jag nu valt att avstå. Alla snälla ord på Facebook, tankeflykter i Wordfeud och virtuella godisbitar, det goda vinet jag inte kommer dricka ikväll. Jag fortsätter avstå men det bär mig just idag mer till självömkan än djup. Så får det vara. Kanske det vänder, även om hoppet om att sjukdomen ska vända är helt bortblåst idag.

Nu när de avstådda aktiviteterna gör iPhonen onyttjad har jag åtminstone försökt hitta nya vanor med den. Jag lyssnade på morgonandakten i Sveriges Radios app och den talade så till mig att jag fick lyssna en gång till. Försöka lyssna mer närvarande. Försöka men brista. Andakten inleddes med några rader ur en psaltarpsalm. Det är mina ord just idag, fastän många tusen år gamla.

Herre, hör min bön, lyssna till mitt rop.
Modet sviker mig, hjärtat förlamas i bröstet.
Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.
Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

Ur Psaltaren 143

Mitt i detta suckande ringde en god vän och gav glädje med sin omsorg. Så jag fortsätter med glädje, den som jag skulle ha bloggat om igår kväll om inte modet börjat sippra redan då. Mitt te började ta slut och allahjärtansgåvan från maken var fyra hekto av favoritsorterna. Burkarna minner om mormor och vännen som jag firar 25-årsjubileum med. Dottern är hemma med mig och blir strax mitt frukostsällskap. Vi tänder ljus om kvällarna och sonen gjorde själv ett fotokollage med hoppfullt ljustema. Ja, det finns glädje i överflöd i mitt liv. Men ändå når hopplösheten igenom somliga dagar. Jag vill bli frisk. Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

20130215-091550.jpg

20130215-091815.jpg

Related Posts

16 thoughts on “Modet sviker mig

  1. Många tankar och kramar till dig. Vill bara tala om att du har inspirerat mig att facebookfasta! Kan förstå att det lämnar ett större tomrum hos dig än hos mig, jag är ju frisk och är ute och träffar människor! Önskar att din dag ska bli bättre!

  2. Tycker inte att du ska vara så hård mot dig själv och tänka på vad du vill men inte orkar. Just nu genomgår du en större prövning än många andra. Dag efter dag tvingas du fasta från sådant du vill; i ett år har den fastan varat. Tänk på din tro och låt den ge dig styrka, inte beröva dig glädje.
    Kram!

    1. Jag upplever inte att jag är hård mot mig när det gäller fastan, eller kring det jag vill men inte orkar. Snarare att sjukdomen är hård mot mig. (Och du mjuk! <3 ) Ritualerna kring tron är en gåva, och ingen boja trots att jag just idag inte har glädje i det. Det har hänt både att jag brutit och förlängt fastan, men en sån här skräpdag får inte styra det. Lite för principfast är jag för det 😉
      Tack för all din omtanke!

  3. Vad tufft du har det! Och vad fantastiskt du handskas med det ändå! Det är ok (tycker iaf jag) att stundom grotta ner sig och bli sur, ledsen och tom bitter. Bryta ihop och resa sig upp igen. Jag hoppas du snart reser dig från feberbädden!

    1. Tack Mary! Ja, jag tycker också det är OK. Inte behagligt men ibland nödvändigt. Och eftersom jag tror på att inte bara visa upp en glad fasad så berättar jag dessutom om det. Vilket är obekvämt för en del och ärligt för andra…

  4. Cissi.
    blir ledsen att se att du fortfarande är sjuk. Vet hur tungt det är att vara sjuk, att inte orka allt det man så gärna vill göra. Förstår att det är plågsamt på så många sätt. Men du har en fantastisk familj, och så många källor till glädje i livet ändå. Det är så viktigt att inte låta sjukdomen definiera vem man är. Och tillåta sig att förtvivla ibland, man är inte mer än människa, hur ska man annars kunna ta emot frid och nåd,från Honom, som är all godhets källa? Gud vill aldrig det svåra och tunga, men God works in mysterious ways – även om vi inte ser det när vi står mitt något svårt, kan han vända det svåra till något gott. Jag hoppas och tror att det ska vända för dig, och då kommer du att kunna använda denna hemska tid till något som för gott med sig för dig och många andra människor, det är jag övertygad om.

    Varma hälsningar till dig och de dina,
    Maria

    1. Maria! Oj så jag gläds över din varma hälsning. Tack för den, för dina kloka reflektioner och för din omtanke. Önskar dig och er allt gott! Varm kram

  5. Många kramar! Även om jag nu är dålig på att skriva till dig på sistone, så finns du ändå i mina tankar. Men jag behöver berätta det ofta. Känner oro för dig. Kunde jag genom ett mirakel göra dig frisk, så skulle jag. Kan inte ens föreställa mig att vara sjuk så länge, fastän jag själv har varit sjuk. Jag hoppas också att du – snart – kan se tillbaka på den här tiden som en tung erfarenhet. Men som på sikt kan ge dig något. <3

    1. Tack för tänkta och sagda omtankar och önskan om mirakel! <3
      Jo, den här tiden kommer att ge mig mycket. Jag vet det redan nu. Men skulle nu gärna leva naiv och okunnig om livets bekymmer. Så blir det nog inte... Ju äldre desto mer syn får jag på de där skuggsidorna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *