Om en stund är det presskonferens med de svenska journalister som har varit fängslade i Etiopien i mer än ett år. Ofattbart. Jag tänker också på Dawit Isaak och på alla andra som sitter fångar. I orättfärdiga rättssystem, i sjukdom, sorg, konflikter, ensamhet, fattigdom eller smärtsamma relationer. Själv ligger jag i soffan. Hemma. Sjuk i vad som känns som en evighet, men just idag orkar jag se mig själv från ett vidare perspektiv. Med världen som horisont går det att tänka om. Tänk om allt hade varit annorlunda. Tyngre. Svårare.

Det perspektivet ser jag inte alltid. Ibland ser jag bara mitt eget och blir ynklig och ledsen. Så får det vara. Perspektiven behöver nog växla för att blicken ska hålla sig alert.

Idag gör kroppen ont och doktorn låter bli att ringa fastän jag väntat allt för länge. Det är tungt. Ändå kan jag just idag så tydligt se allt det goda jag har. Familj, släkt och vänner. Famnar, telefonsamtal, SMS, bön och tanke. Och paket! Från kära Lise som har gjort det fantastiska omslaget till Väntrum fick jag denna uppmuntran idag. Bilden på hennes leende och hett efterlängtade dotter får mig att minnas att under sker.