Imorse väcktes jag av katten mitt i en dröm om lejon, och tittade på klockan. Den visade på minuten fjorton år efter vår dotters födelse. Det är fortfarande som en dröm att hon kom. Min återkommande mardröm i barndomen hade kopplingar till barnalängtan. När jag ännu var ett barn drömde jag om smärtan att inte kunna få bli mor. Det blev jag. För fjorton år sedan.

Hon växte i min kropp och var hos oss från det att hon var nyfödd, utom de första hjärtskärande dagarna då vi var separerade många timmar om dygnet. Hon låg i kuvös, jag låg och hämtade mig från snittet och pappan roterade mellan oss och katten därhemma. Det var så svårt att inte få ha sitt barn hos sig när vi äntligen fått henne. Tre dagar. Sen dess har vi varit tillsammans.

Så fick vi lillebror tio år senare. Efter ännu fler år av längtan och separerade från varandra de första 2,5 åren i hans liv. År. Inte dagar. I det ligger en stor skillnad, men i kärleken, banden och närheten finns inga skillnader. Båda våra barn är våra egna. Vi är deras riktiga föräldrar. Och fastän vi är så nära så är lyckan overklig fortfarande. Det hände. Jag blev mamma.

20130120-123151.jpg

Related Posts

5 thoughts on “Overkliga lycka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *