Det här med humor kräver fingertoppskänsla. Det är lätt att bli missförstådd och feltolkad som skämtare. Det som är väldigt roligt i mina öron kan vara obegripligt eller rent av föraktfullt i andras och jag har ett ansvar att både tänka till före, och att dra lärdom och be om ursäkt de gånger skämten landar fel. Alltför många har blivit utsatta för verbala kränkningar i skolan, på arbetet eller kanske i det digitala samtalet för att sen få höra att de inte kan ta ett skämt.

Men skämt som förminskar andra är inte humor. Det är att göra sig rolig på andras kostnad. Om man ska skämta om andras arenor och andras livskamp krävs en särskild lyhördhet och inlevelseförmåga.

Serien Carpe Diem har misslyckats två dagar i rad nu. Jag har varken erfarenhet av ADHD eller schizofreni, men jag reagerar starkt mot sån här slags humor. Särskilt starkt reagerar jag för att psykisk ohälsa generellt hanteras så nedsättande jämfört med fysisk ohälsa. Jag känner inte till denne Niklas, och vet inte vad han har för erfarenhet av psykiska besvär, men de här försöken till humor får mig att tro att han inte har det.

Tänk dig en annan text i seriestripen hos doktorn, där skämtet handlar om cancer eller nån annan svår fysisk sjukdom hos barnet. Roligt? Nej, det tycker inte jag heller.

En gång i tiden anslöt jag mig till LinkedIn. Inte för att synas på arbetsmaknaden, utan för att jag inte ville vara osynlig på författararenan. Det där kontot har legat där. Jag har tackat ja eller låtiti bli när det har kommit förfrågningar, men särskilt mycket mer har jag inte haft kontot till. Igår blev jag uppmärksammad på att LinkedIn hade lagt in en statusrad om att jag firar jubileum som anställd hos min arbetsgivare. Till och med en gratulation hade jag fått av en av mina kontakter (som nog inte vet att jag är sjuk). Det var inte roligt. Tvärtom sorgligt. Att en automatiserad tjänst förutsätter att jag vill fira min anställning när jag i själva verket sörjer att inte ha arbetat på 20 månader och att sannolikt inte kunna förvänta mig att gå tillbaka i tjänst som helt återställd.

Så idag stängde jag ner kontot. Jag vill arbeta – men jag kan inte. Så jag vill inte vara med i ett närverk som påminner om ett arbetsliv som kräver friska, feberfria och starka människor. Good bye LinkedIn. I am linked out.

Nu återstår att landa i det som är och nyorientera mig för att kunna tro på att det ska finnas både gamla och nya sammanhang där jag kan kliva in med både tillgångar och brister. Som den jag nu är. Eller ska bli.

Så kom snön. Förra året vid den här tiden var det ett tjockt lager av vit glädje. Nu har det varit grönt och varmt alldeles för länge. Men så imorse bad gossen mig titta ut genom fönstret innan han klev upp. Och då var den där. Snön. Som om han visste.

Det är såna här dagar som jag som bäst minns hur mycket jag längtade efter att ha ett hus som påminde om en Astrid Lindgren-saga. Det har vi nu, och Astrids sagor fortsätter värma mig långt efter att barnen börjat uppskatta också annat. Också annat. Om jag är ledsen en dag och vill se på Madicken så är det lätt att få sällskap. Madicken har alltid varit min favorit och är det fortfarande. Kanske mer nu eftersom jag de senaste åren kunnat identifiera mig med Madickens mamma Kajsa som ibland måste ligga till sängs mitt på dagen. Jag måste också det. Varje dag. Och så har jag ingen Alva. Hon vore särskilt välkommen just nu. För många av mina feberdagar är lite hushållsarbete det enda jag orkar. En annan dag gläder jag mig åt det. Att orka något. Men inte idag.
Jag. Avskyr. Hushållsarbete.
Jag vill orka långa buspromenader i snön med sjuåringen eller raska promenader med tonåringen.
Jag hoppas att de drömmarna ska slå in, precis som husdrömmen. En annan dag ska jag tro det.