Tids nog ska jag nog också bada igen, men när det är max 13 grader i vattnet är det bra att ha ett läkarintyg att hänvisa till. 😉 Men härligt att sitta på och se barnen trotsa kylan vid vännernas strand efter att vi blivit bjudna på en riktigt god middag.
Och när vi kramades adjö la båda vännerna vi besökte kinden mot min, och noterade att det var första gången på mycket, mycket, mycket länge som min kind inte var blossande het. Jag samlar tillfriskningsbevisen som guldkorn, och detta var nog de mest skimrande hittills.
Hemma igen! I drygt två veckor har vi varit ute och kuskat (men som offentlig och inbrottsundvikande bloggare berättar jag inte det förrän efteråt). Det är så tydligt att jag mår bättre nu än när vi lämnade hemmet, och den gamla husvagnen som från början fanns med som ett handikapphjälpmedel blev en familjemedlem innan resan var slut. Tänk att vi har varit på husvagnssemester! Tänk att jag får må så mycket bättre! Tänk om jag faktiskt är på väg mot frisk! Tänk att vi har fått så många fina upplevelser och möten. Jag är rik!
Och den allra största rikedomen var det nästan att få komma till Astrid Lindgrens Värld igen. Som jag har längtat! Två år sen sist. Och ALV är efter ungefär tio besök fortfarande en källa till lycka. Det är värt varenda krona att kliva innanför grindarna, för en Astrid Lindgren-familj som är förhållandevis sparsam till vardags. Det kan nog verka som att jag är sponsrad, men jag är bara en ideell ALV-ambassadör – och faktum är att vi i år betalade mer än tidigare eftersom stora barnet nu är vuxen enligt de flesta parkprislistorna. Det tog förstås på mina krafter att gå omkring i parken, men det är bara att lägga sig ner på filten när man är trött. Särskilt när solen skiner. Och inom mig skiner solen efter denna ljuvliga upplevelse ännu ett år.
Det blir bara bättre! Ett helt nytt Katthult, med levande djur, upphissning i flaggstång och gott om plats att vila i väntan på teatern. Och med campinglivet följde bonustid i parken bortom de ordinarie öppettiderna. Toppen!
Orkestern på ALV är fantastisk, liksom skådespelen, och det roligaste av allt är Allsång med Kling och Klang och Prussiluskan.
Den här resan gav mig kraft, och jag tror kuckelimuckmedicinen och krumelurpillren gjorde susen. 😉 Släkt och vänner har vi träffat, mysig familjetid har vi fått och en tydlig tillfriskning har skett. Dessutom har vi trivts i husvagn och på campingar. Tänk så det kan gå! 🙂
Brudmagneter har jag hört talas om, men det verkar som att Mons Kallentoft är en riktig skräpmagnet. På inlägget som jag skrev om hans roman har jag fått nya typer av spam. Kommentarer som ser riktiga ut, men har otypiska signaturer. Vid närmare anblick ser jag att texten antingen är en kopia av mitt inlägg, någon annans omdöme om boken eller ett citat ur nån artikel om Mons Kallentoft. Märkligt. De här spamen hittar dessutom förbi spamfiltret när inga andra skräpinlägg gör det. Trist för Mons att vara skräpmagnet.
Skymningen faller en smula tidigare och höstmänniskan i mig gläds. Ett välkommet mörker. Särskilt med goda vänner vid en eld i natten. Redan i natt har vi provsmakat den karamellen.
Och samtidigt kommer ljuset. Den mörka sjukdomstiden har börjat lämna kroppen och hoppet ger sig konkret tillkänna som ökad ork och lättare huvud. Det känns som ett mirakel vissa stunder, när jag noterar att jag inte längre känner mig så där hopplöst sjuk. Kanske att jag kommer få möta hösten i år, den älskade hösten, med ork att ta friska promenader i den friska krispiga luften. Invärtes jubel!
Nelson Rolihlahla Mandela fyller 95 år idag. Madiba. En förebild som förändrat världen. Jag minns åren i kamp mot apartheid. Jag var känslomässigt mycket delaktig i den. Bojkott av företag som handlade med Sydafrika. Sydafrikanska befrielsesånger. Böner och aktioner. Den dag Madiba frigavs efter 28 år i fängelse befann jag mig i Zimbabwe, och missade hans besök i Sverige. Den gången. I samband med Nobels fredspris såg vi honom i Stockholm. Fick svara på Amandlaropet och sjunga en nationalsång som fortfarande får tårar att rinna. Nkosi sikelel iAfrica.
Fastän jag mår bättre har jag en bra bit till frisk, stark, arbetande och romanskrivande. Men diktskrivandet och bildknåpandet fortsätter, och jag häpnar över hur många som fastnar för mina dikter och bilder och sprider dem på sina Facebooksidor. En glädje. Rekorddikten som delades och gillades så den nådde 24.000 läsare var på en nivå för sig som jag inte förväntar mig att nå igen, men det behövs inte så stora famntag för att glädja mig. Gårdagens ihoptotade rader har delats av sju personer. Det är stort nog. Att nå fram till andras hjärtan så pass att de vill dela med sig.
Familjen är borta på en aktivitet som inte passar för en sjukling, så jag ligger i soffan och läser och läser. Mons Kallentofts Vattenänglar är boken jag har slukat idag. Slukat med bitvis driv, bitvis motstånd.
Mons Kallentofts språk och persongalleri tilltalar mig som vanligt. Tilltalen från de mördade stör mig precis som i hans övriga böcker. Det greppet hade kunnat funka i en bok, men blir tröttsamt i längden. I övrigt är det dock en utmärkt läsning och det är få deckarförfattare i Sverige som får så högt betyg av mig som Kallentoft. Däremot var temat denna gång så påträngande att det blev jobbigt att läsa. Det handlade om oegentligheter i adoptionssammanhang, sånt som jag både vill slå ifrån mig som osanning och samtidigt sätta mig in i och jobba eller argumentera emot. Redan när jag läste den förra boken av herr K reagerade jag på adoptionstemat fastän det då inte var huvudspåret. Huvudpersonen uttryckte okunskap och fördomar om adoptioner i Vårlik, men verkar ha satt sig mer in i ämnet både kunskapsmässigt och känslomässigt i Vattenänglar. Kanske är det författaren som nu är mer insatt och därför låter sin huvudperson ha ett mer nyanserat och verklighetsnära förhållningssätt till adoption. Eller så är han en god författare som beskriver en sannolik utveckling hos sin huvudkaraktär. Men nu dyker det upp andra karaktärer, till på köpet ihopdiktade adoptivföräldrar, med för mig främmande uppfattningar om vad det innebär att vara förälder till ett adopterat barn. Personer som anser det vara mumbojumbo att det är bra för barnen att kunna relatera till andra adopterade, och onödigt att hålla kontakt med andra adoptivfamiljer.
Jag hoppas att de här åsikterna inte är utbredda i verkligheten. Mitt engagemang i Adoptionscentrum bygger på en tro att nätverken är viktiga för barnen och därmed familjerna. I morgon ska vi åter träffa en annan adoptivfamilj, en viktig del av vår pojkes historia. Jag är övertygad om att den och andra relationer till adoptivfamiljer gör vårt barn tryggare med vem han är, än om vi hade låtsat som att adoptionen aldrig ägt rum. Så Kallentofts tema stör mig en aning. Men han lyckas med konststycket att visa på det komplicerade att adoption bygger på någons förlust och andras längtan, och att det skulle kunna förekomma att barn används som handelsvara. Men jag är rädd att en sån här bok kan ge sken av att det också är så generellt. Fast å andra sidan… jag tror ju inte att Midsomer är mer drabbat av mord än andra distrikt i England. Så kanske andra läsare är lika smarta när de läser Kallentoft. Kanske. 😉
När kronprinsessan uppvaktades igår såg vi partajet på SVT. Jag uppskattar verkligen Mark Levengood som programledare, för att inte tala om sommarpratare – briljant – men ett av hans skämt igår hänger kvar med en skämd eftersmak. Det handlade om nån som varit en hängiven släktforskare som hittat rötter till sextonhundratalet och vid sin fars dödsbädd sen fått veta att han var adopterad. Jag hittar inte något att dra på munnen åt. Är det meningen att jag ska se ett misslyckande, en värdering av släktband eller adoption som ett nederlag?
Nu är jag ingen släktforskare, men jag känner igen debatten från ett forum där vuxna adopterade och adoptivföräldrar uttryckt förskräckelse över att skolan har uppmuntrat till släktforskning. Jag förstår inte den förskräckelsen, utan ser ett betydligt större problem när adopterade kallar sin biologiska släkt för sina ”riktiga” släktingar.
Det är en annan sak att söka eller sakna sina biologiska rötter, just det kan jag aldrig sätta mig in i, men handlar släktforskning verkligen bara om de biologiska rötterna? Är inte en släkt ett historiskt sammanhang som vi ingår i oavsett blodsband? Varken jag eller min son är födda in i släkten Ekhem, men vi tillhör den likafullt. Genom giftermål och adoption har vi fått både efternamn och tillhörighet till en historia och en släkt, och kan forska i denna vår släkthistoria om vi så vill. Förenklar jag? Eller är jag kanske påverkad i min syn på familjen efter tiden i Zimbabwe. Med begrepp som ”extended family” och syskonskap som går bortom både blodsband och släktnamn.
Idag såg jag en svart flicka i en i övrigt vit familj som hajade till när hon gick förbi vår familj. Vi har tillbringat en del sommartimmar på några ställen med ovanligt många barnfamiljer. På dessa ställen har det också varit ovanligt många familjer med olika hudfärger på familjemedlemmarna. Jag blir så uppspelt och glad av att se andra representanter för ett mångfärgat Sverige, och tror att vi är viktiga för varandra, alla vi som inte ser ut som den svenska standardfamiljen. Och särskilt viktigt tror jag det är för barnen att få se förebilder och ”sida-vid-sida-bilder” som ibland låter dem känna sig vanliga och lika i en tillvaro som vanligtvis bjuder mest på bilden att svenska familjer är helvita familjer. Men det finns så många fler bilder.
Syskonen för drygt fyra år sedan. Tiden går och kärleken består.
