Några av de återkommande sökorden som får människor att landa i min blogg är ”filodegsinbakad lax” efter att jag lagt ut ett eget sånt recept. Igår gjorde jag en annan hittepålax medan alvedonet gjorde sitt. Gott blev det och lätt var det, så för alla laxgooglare kommer här ett till tips.
Salta och citronpeppra laxfilébitar och ugnsbaka dem i ca 175 grader ungefär en kvart.
Blanda ihop en burk crème fraiche med ett par deciliter riven, smakrik ost. Rör ner ett par matskedar röd (eller grön) pesto.
Bred röran på laxen, toppa med räkor och peppar och gratinera i 225 grader i 5-10 minuter.
Servera med kokt potatis och så avancerade grönsaker du har ork eller lust med.
Tolvslaget återupplevs på nytt I SVT:s ”Tolvslaget på Skansen”. Kanske är det så jag ska göra för att hitta hopp om en ny, friskare tid. Idag har jag annars känt igen mig i Wieheorden ”mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn” med den skillnad att den som har varit sjuk i nästan ett år inte orkar springa efter hoppet.
Men så återupplever jag nyåret, som liksom påsken kan ge ett hopp om att något nytt ska komma. Att ljuset ska komma fastän mörkret härskar.
Drygt tjugo minuter in i programmet sjunger Carola en nyskriven sång till sin Zoe. Välkommen hem. Jag har följt Carolas blogg till och från under året, och kände igen mig i det hon skrev i början om föräldraskapet och adoptionen. Det är populärt att baktala människor, och kända personer får särskilt stå ut med att analyseras utan och innan och bedömas med svartvita penseldrag. Jag beundrar Carola för att hon kan behålla sin kärlek till människor mitt i alt detta.
Om jag drömmer om ett annat, friskare, liv drömmer jag om resor. Om drömresan till Paris som febrade bort i somras. En dröm sedan tjugo år som fick avbokas eftersom jag var, och är, sjuk. Men jag drömmer också om kortare resor. Om att få uppleva det Norge där mina dikter har blommat under det senaste året. Det finns bloggare som har mina dikter som bas på sina hemsidor, och betydligt fler norrmän (både män och kvinnor, faktiskt) som citerar mig än svenskar. Så sen, en annan tid när jag är frisk, får det bära av västerut.
Dagens feberunderhållning heter Fjällbackamorden. Filmatiseringen av Camilla Läckbergs böcker som nu sänds på SVT. Spännande berättelser och en inspirerande författare som är fenomenal på något jag inte kan: att marknadsföra sitt skrivande. Skriva kan jag (eller kunde på den tiden jag var frisk…) men att lyfta mina texter till vida läsekretsar är en kompetens som jag saknar. Och önskar att jag hade.
Ännu har jag inte skrivit någon deckare, men eftersom det är en underhållande genre finns det planer på att göra det. Första steget får kanske bli att läsa Camilla Läckbergs deckarskola som hon generöst bjuder på via sin hemsida. Camilla bjuder också på mycket av sig själv. Det gör förvisso jag med, som berättar om tårar, familjeögonblick och sjukdomshopplöshet som andra skulle betrakta som för privat att dela med sig av. Men när det gäller mina romaner och noveller är jag noga med att hålla dem långt borta från mig själv som privatperson.
Självklart är det mina erfarenheter som skapar berättelserna, och karaktärsdrag jag upplevt som bygger mina rollfigurer. Men jag är mån om att inte skriva mitt eget liv. Det har hänt att någon t ex har trott att min Väntrum är en självbiografi vilket har gjort mig ytterst irriterad eftersom det känns som att det förminskar författandet och begränsar kreativiteten. Något sådant verkar inte bekymra Camilla Läckberg. Hennes huvudperson har så många likheter med författaren att det är svårt att låta bli att blanda ihop dem. Deckarförfattare, polishustru och småbarnsförälder. Till och med utseendemässigt är filmkaraktärerna lika de verkliga. Kanske är också det ett marknadsföringsdrag? Vad vet jag, jag kan som sagt inte sånt.
Eftersom det här året har börjat sjukare än det förra slutade proppar jag i mig Alvedon (vilket känns lika effektfullt som sockerpiller i sammanhanget…), tar plats i soffan och drömmer mig tillbaka till nyårsafton.
Man och son var ute på eftermiddagen och skottade fram de tåliga gamla utemöblerna och ställde fram klotgrillen och det kenyanska eldfatet. Första gången vi satt vid ett sånt var för fyra år sedan, en nyårsnatt i en mysig trädgård i Nairobi.
När vi var på vår härliga återresa till Kenya köpte vi med oss ett eget eldfat hem, och med mängder av kläder och filtar kunde jag sitta med fina familjen vid elden när mörkret hade fallit på nyårsafton. Varm choklad, mashmallows, tomtebloss och samtal om året som gått. Kryddat med lite ”Akta elden!”, ”Nu rann chokladen ut…” och ”Vifta inte med tomteblossen så där nära ansiktet!” 😉
Sen varm dusch, nya kläder och festmiddagsfix. Oxfilé på klotgrillen enligt makens indirekta grillmetod, bordet findukat av sonen och hasselbackspotatisar skalade och skurna av tösen.
Avokado med räkor, svamp- och sherrysås, godaste salladen och så mycket riven ost på potatisarna att det blev ostchips att dekorera med. Efterrätten blev lätt: en dekorerad kokoskaka.
God middag, minnen och drömmar. Sen Ensam hemma på DVD, en antik film som fick övertrötta sexåringen att studsa i soffan och fnittra så där kvillrande som bara han kan. Strax före midnatt gick vi ut och sände iväg två lyktor – som vi såg slockna. Det kändes extra viktigt när det blev klart att ett hus på andra sidan viken brann ner på nyårsnatten. Vilken mardröm…
Vid tolvslaget skålade vi i cider och sen gick jag och den lille partyprinsen och la oss. Han somnade så fort han slutade prata 🙂
Fastän jag har varit sjuk så länge och romanmanusen har vilat sen i februari, så har 2012 ändå varit ett skrivarår. Ingen bokmässa kunde det bli, ingen skrivarkurs och bara en träff med mina skrivarkollegor har det blivit under året. Men ändå skymtar ett författarår när jag ser tillbaka.
Bara en sån sak som att jag får tidningen Författaren hem i brevlådan säger något om vem jag är (och att jag betalar en medlemsavgift som överstiger vad jag förmodligen drar in som författare..). ”Tidskrift för Sveriges författare” står det. Jag liksom 😮
Och breven som jag då och då får från läsare som har berörts och ibland hittat nya livsvägar tack vare det jag skrivit. Författarmedaljer som jag bär med mig jämt.
Författarsidan på Facebook har blommat under året med många fler dikter än vanligt. För poesi är det som det febertyngda huvudet har orkat. Enkla haikus och längre dikter som ibland har fått mer spridning än väntat. Som dikten i vemod över skolnedläggningsbeslutet, eller en del av orden om föräldraskap. Ofta har en enkel vardagsglimt blivit poesi. Som idag.
Tack vare denna sida på det annars rätt tveksamma sociala forumet så har mina dikter fått spridning i Norge. En släkting till en vän berördes av mina ord, fick läsa en massa opublicerade dikter och publicerade citat från dem sedan på sin populära hemsida Siterte sitater. I och med det citeras mina dikter numera rätt ofta på vällästa norska bloggar. Via Siterte sitaters Facebooksida har också en del av mina ord gestaltats med sköna bilder.
Under slutet av året har aktiviteten på Ekhemmanet ökat rejält, med en peak på nyårsafton. Det blir spännande att se vad som kommer att hända med denna sida under 2013.
Både bloggen och Facebooksidan kom till med tanke på att min roman Väntrum skulle få hjälp att hitta fram i bruset. Nu har jag fått en annan läsekrets än främst barnlösa, och det är inte så lätt att nå fram till presumtiva läsare längre. Därför är det glädjande varje gång Väntrum uppmärksammas, som i början av året i en liten recension i magasinet Mama och i slutet av året i boktips hos föreningen Barnlängtan och i Trelleborgs allehanda och en bokjulkalender.
Under 2012 har Väntrum dessutom kommit i nuytgåva på nytt sätt eftersom mina gamla boklager tagit slut. Det reviderade bokmanuset var klart just innan jag blev sjuk, och blev sedan liggande till hösten då jag fick hjälp av korrekturläsande och omslagsdesignande vänner att få till slutklämmen. Så från oktober kan min lilla bok beställas av de stora bokhandlarna. Kan beställas. Det krävs dock ett gigantiskt arbete för att den ska bli synlig och beställas i stor utsträckning. Och trots de fina recensioner jag har fått så har de lokala bokhandlarna inte ens svarat på mejlen där jag har berättat om min roman. Så den redan utgivna romanen behöver en frisk (och marknadsföringskunnig) mamma för att nå ut, men den sjuka och krassliga Cecilia har ändå fått uppleva ett skrivarår av dignitet. Det är stort.
Dikterna har blivit många som sagt, och under oroliga stunder i sjukhusets väntrum har jag premiärskrivit schlagertexter. En av dem, som min dotter bidrog med textrader i, tonsatte en vän på ett härligt, medryckande sätt och vi skickade faktiskt in den till Melodispektaklet. Det blev inget förstås. Precis som på Bokmässan är chansen för okända minimal. Men roligt var det.
Något som blev av var deltagandet i författarcoach Ann Ljungbergs novelltävling Leva sin dröm. Den ägde rum i somras just när min feber gav vika någon timme i taget. Jag fick ihop en novell under en sån dag, och den ingår nu i en antologi av tävlingsbidrag.
Jag lever i en del av mina drömmar, det återkommer jag ofta till i tacksamheten över kärlek, föräldraskap och gåvan att ha förmåga att beröra andras hjärtan. Kring skrivandet finns fler drömmar att leva – men just nu är den stora drömmen att få bli frisk och kliva upp ur sjuksoffan. Jag försöker hoppas att det ska ske under 2013. Men hoppet simmar just nu inte bara i ett träsk med oförklarlig feber, utan också i en tunna förkylning som känns lite för mycket i bihålor och luftvägar. Så jag behöver den här tillbakablicken för att hitta livbojar som hoppet kan hålla fast i. Och apropå livbojar så har mina sångtexter som är födda ur Frälsarkransen fortsatt att tonsättas vid ett piano långt borta.
Nu har bloggens klocka passerat midnatt, och snart gör jag det också. Så…
Tack, tack, tack mina fantastiska läsare för ert stöd under ett 2012 när varje omtänksam kommentar på blogg eller i mejl eller på posten har hjälpt mig att orka!
Jag hoppas du vet att det är dig jag menar och tänker på med kärlek och tacksamhet. Du som återkommande har visat omsorg om mig under min sjukdom. Den som ännu inte är över. Men nu börjar ett nytt, oskrivet år.
TACK igen och igen! Tack för att du är en som går med. Som i dikten som kommer här.
Jag önskar er alla ett år av glädje och hopp!
GOTT NYTT ÅR!
Med kärlek,
Cecilia
Medan du
Medan du vrider på delikatessen
och planerar din bästa meny
vrider sig andra i hemlöshetsstressen
och räds inför morgonens vy
Tvingas du blunda, orkar du se
att du kunde vara där med?
Medan du jublande bokar biljetten
och drömmer om strand och om bad
drömmer andra att komma på sätten
att orka en kort promenad
Vad skulle du önska att andra fick se
om du skulle vara där med?
Medan du suckar att helgen är över
våndas i vardagens slit
våndas andra för vad de behöver
för att någonsin ta sig dit
Ta inget för givet, orka att se
att du kan bli nån som går med
Årets sista dag.
Brakförkylning och besvärlig smärta i ett ben ovanpå all den andra skröpligheten. Både ryggen och benet berättar att jag skulle behöva en rask långpromenad (om dagen) men den odrägliga febern tycker inte alls om sånt. Dilemma. Än fler krämpor som för att toppa ett sjukt år med ännu fler påminnelser om att hälsan är outsägligt viktig. Min farmor brukade ofta prata om det under livets sista tid. Att bara vi har hälsan så…
Jag har känt mig så gammal det här året att jag mer än nånsin kan förstå de orden. Men jag vill komplettera farmors ord med minstingens ord om familjen. Att familjen är det bästa jag har. Utan dem, hur skulle livet och det här året ha tett sig då? Jag vågar nästan inte tänka på det. Men vågar och vill tacka. Tacksam över livskamraten och barnen som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givna. De är guldstråken jag som 18-åring inte vågade tro att jag skulle få. Men jag har dem, och kan trots sjukdom fira nyår med fantastiska människor.
Mellandagspresenten spelar för mig medan dottern städar och sonen och mannen handlar. Min iPhone sitter i en smart CD-spelare som mannen kom hem till mig med häromdagen. Imorse fick jag laptopen att vakna efter felsäkra lägen och rensningar. Snabbt betalade jag en viktig räkning: medlemsavgiften till författarförbundet. Viktiga kronor som får mig att förstå att jag inte bara leker författare. Jag är författare. Nästa insats på laptopen var att snabbt uppgradera till Spotify Premium, så nu kan mina favoritlåtar spelas trots att datorn sjunger på sista versen.
Julduken sjöng också på sista versen efter att ha dammats och vänts ett par gånger 🙂 Men ljusen brinner och hyacinterna blommar. Och med nässpraydoping så kan jag sticka näsan i dem och faktiskt känna det. Men just nu ligger jag, som vanligt, i soffan som skymtas bakom väldoften.
En sjuk årskrönika, som kanske inte så många orkar sig igenom, men för mig var det viktigt att skriva den.
Jag fick syn på det uppenbara att jag inte är ute och cyklar när jag inte kan släppa tanken om att diagnosen som funderades ut i maj är rätt.
Jag fick syn på lärdomar som detta år har givit.
Jag fick syn på det sorgliga att många av alla dem som vi umgicks med i början av året har varit osynliga under det senaste halvåret. Det är min sorg just nu. Att så många av dem som jag har kontakt med när jag är frisk, inte är synliga nu, vilket får mig att sörja de där orden som kan lysa upp den mörkaste natt: ”Jag tänker på dig”. Ett friskt halvår skulle jag inte ha reflekterat över det, eller helt enkelt tagit kontakt som jag så ofta gör.
Jag fick syn på att sjukdomstiden givit mig nya vänner, som delar samma slags ledsamma erfarenheter som jag. Och att det i såna möten kan skapas nya band.
Ett år har gått, det har blivit något helt annat än jag kunde föreställa mig. Och det är ohyggligt svårt att tänka på 2013 med hopp. Det är min bön, att hoppet ska orka sig fram fastän ovissheten härjar.
JANUARI
Mängder av vänbesök, jobb, musik, familjeliv Guldminne: familjedygnet på hotell när dottern fyllde 13. Vi drömde, myste och gjorde planer för sommaren och livet.
FEBRUARI
Jobb, flera vänbesök, ideella uppdrag och lite till jobb. Guldminne: Tjejhelg respektive grabbhelg för föräldrar och barn i två stugor under årets kallaste dygn.
MARS
Jobbframgång. SJUK: feberdebut, dotterns Londondebut, feberledig, febrig på jobbet, bokning av drömresa, gudstjänstledning, vänbesök Guldminne: En lyckad LEAN-dag på jobbet som planerats länge, besöktes av flera hundra och uppskattades mycket.
APRIL
SJUK: oavbruten feber, sjukskrivning, påsksjuk, tre inställda resor, valborgsjuk Guldminne: Besök i sjukstugan de dagar familjen var bortrest och de nattliga tårarna var många.
MAJ
SJUK: remiss till infektionsklinik, inställd resa, utredning, skräck, diagnoshopp, många kryapåhälsningar, sonens dansuppvisning och dotterns sångframträdande som gav mer feber men mycket lycka Guldminne: citat ur mina dikter publicerades på den norska hemsidan och ordbanken Siterte sitater
JUNI
SJUK: googlingsdoktorand med läkardebatter och diagnosteori, försöksmedicinering med tuffa läkemedel, skolavslutning med dotters skönsång, avbokad drömsemester, flytt till lånelägenhet under köksrenovering Guldminne: midsommarafton då orken tydligt steg så att jag orkade fira/soffvila med familj och kära grannar.
JULI
SJUK: lite piggare och lite lägre temp, åtta piller om dagen, sjukhusbesök, hopp, galet spontant beslut om att våga hoppet och flyga till Spanien för semester med vänner. Guldminne: att sonens sexårsdag kunde firas med poolparty som planerat, och att mamman orkade vara med någon timme i skuggan. Och till och med badade!
AUGUSTI
SJUK: fortsatt medicinering, sämre efter resorna, sen piggare och några tillfällen då febern släppte greppet en kort stund, läkaren avskrev diagnosen, avslutad medicinering och därefter högre feber igen, testjobb som fick avbrytas, färdigbyggt kök och hemflytt vid makens födelsedag. Guldminne: den himmelska känslan av att huvudet blev lätt och kroppen blev stark, koll på termometern som visade normala 36,4. Ungefär en timme…
SEPTEMBER
SJUK: lika sjuk som före behandling, patient som tror att diagnosen ändå var rätt, läkare som slutar utreda, avskriven från infektionsklinik Guldminne: höstfärger och födelsedagsuppvaktning
OKTOBER
SJUK: bråk med vården, arg och tårfylld kamp som gav remiss till nytt sjukhus, tårar, Torka aldrig tårar, färre kryapåhälsningar, snö och Världens barn. Guldminne: att min roman Väntrum, med många vänners generösa hjälp, kunde ges ut i den nuytgåva som var nästan klar när febern trängde sig på
NOVEMBER
SJUK: fortsatt lika sjuk, släktträff, sjukhusvecka på annan ort med smärta, hopp, tårar, vänskap, förtvivlan, längtan, Ljust & fräscht. Guldminne: när kära vännen sjöng Sarah DF:s ”Var inte rädd…” ända in i sjukhuset så att jag klarade en skräckfylld undersökning. Och när en god vän, som en gudagåva, blev chauffören till hemresan.
DECEMBER
SJUK: väntan på provsvar, adventsmys, sorg över frånvarande vänner, tacksamhet över nya vänner och närvarande familj och gamla vänner, timmar av brist på tillförsikt, ögonblick av hopp. Guldminne: besök av chef och samtal från doktor, som gav hopp trots att ovissheten är överväldigande.
Det är en sån där dag. När sjukdomen gör mig ledsen, arg och brutalärlig. En dag när en slags ensamhet blir tydlig. Ensamheten som ett av vårens blogginlägg handlade om. Det ärliga inlägget är ett av de mest lästa de senaste dagarna. Fastän det är så gammalt så har många googlat sig dit. Orsaken är att filmen Underbara älskade gick på teve häromdagen. Jag såg den med två av mina underbara älskade, och när filmen nästan var slut kom en halvssovande tredje älskad och la sig på min mage när slutsången spelades. Fler än jag måste älska sången som avslutar Underbara älskade. Ensamhetens hav med Göran Fristorp.
Den sången har jag säkert lyssnat på tusen gånger under min sjukdomstid, och jag gör det än. Jag är inte ensam. Tacksamheten över familjen finns här hela tiden. Och just nu är jag glad att få vara ensam hemma några timmar. Och än mer glad att ensamheten är tillfällig. Ändå är den egna sjukdomen en ensam arena. Både sången och filmen berör så mycket av det jag tänker på just nu. Om att våga vara i det som är, och att orka vara ärlig och krånglig fastän världen föredrar det förenklade. Det svartvita.
Fortfarande vet jag inte om jag vill vara kvar på Facebook, trots att jag nu är aktiv där igen. Det är så mycket jag har svårt för där. En sak är den kategoriska mentaliteten. Enligt en synonymordbok betyder kategorisk ungefär detsamma som bestämd, ovillkorlig, absolut, obetingad och tvärsäker. Det tvärsäkra och absoluta sprids i ett nafs och eftertanke saknas ofta. Ett exempel kom Jonas Gardell med idag i ett citat som jag inte vet varifrån det kommer,
Jag brukar gilla så mycket av det Jonas gör, men just det kategoriskt negativa har jag mycket svårt för. Det som hela Facebook svämmar över, och människor verkar älska att gilla och dela. Nu har närmare tusen personer delat denna lilla fras, som jag inte tycker om. ”Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt, och de som inte kan ge mig det har inget i mitt liv att göra!” Vad innebär det i förlängningen? Om någon bemöter mig med vad jag uppfattar som respektlöshet eller brist på kärlek, då ska jag utesluta den personen ur mitt liv? Varje dag, varje stund av kommunikation uppfattar vi verkligheten och varandra med våra egna, subjektiva, glasögon. Allt är inte så som jag ser det. Det finns mycket sällan en svartvit sanning om vem som kvalar in till att ingå i mitt liv.
Tusen delningar 😮
Jag som är så lycklig över att en av mina dikter delats en handfull gånger…. Men så är den långtifrån så svartvit. Om än skriven på en svartvit bild.
