Ett till boktips kommer här, men jag vet tyvärr inte hur man får tag på boken. Den är slut på förlag, enligt Bokus och verkar bara finnas på några enstaka bibliotek.
Boken hette ”Härlig är jorden” första gången jag kom i kontakt med den, 1991 jag var med om att bygga upp ett kyrkligt fritidshem från grunden (innan jag insåg att man kanske inte ska jobba med barn bara för att man gillar att prata med dem ibland 😉 ).
Numera heter denna bok ”Härliga jorden” och det var en lycka när den kom i nytryck när vår dotter var liten. Idag hittade jag den ovanpå ett skåp i stugan och fick en mysig lässtund med andra barnet. Lycka både det ena och det andra. Och det ena och det andra.
Härliga jorden. Libris förlag 2001.Mittuppslaget är fantastiskt spännande!Och sidan som handlar om det bästa Gud gjorde
Jag har också skrivit en barnbok. Tillsammans med vän som jag nyss fick ett skönt pappersbrev av. Vår bok ska jag göra mer reklam för när vi närmar oss advent. Men den som är nyfiken redan nu kan nog hitta den ändå 🙂
Dagens boktips….
Ja, nu kommer ännu ett – eftersom jag gläds åt att de efterfrågats av kära bloggläsare. Läsandet är som sagt den aktivitet jag ägnar mig mest åt nu. Förutom sängliggande ajfåneri, dvs bloggande, smurfande, fejjande och ruzzlande (eftersom Rumble numera heter Ruzzle (TM)! Kanske de som gjorde sällskapsspelet Rumble har protesterat…)
”Äppelblom och ruiner” av Marianne Ahrne har jag både läst tidigare och nämnt tidigare. För en dryg månad sedan. Jag blir lite ledsen av att läsa det, eftersom jag inser att jag inte är friskare nu än då…
Nu har jag läst om boken. Äppelblom och ruiner är skriven av Marianne Ahrne 1980 (vilket märks på vissa benämningar av människor med olika hudfärg…), en självbiografisk roman som jag köpte och läste första gången 1992. Sen läste jag den flera gånger där i 20-årsåldern. Det märks på den sönderfallande boken. Nu förvånas jag över att jag slukade den så pass. Den innehåller många tunglästa passager om den psykotiske Runes föreställningsvärld. Jag snabbläste en del av dem nu, men boken fascinerar ännu. På ett annat sätt nu. För under de år som har gått sen jag var 22 år har jag lärt mig att psykisk sjukdom inte handlar om geniun galenskap, utan kan drabba vem som helst. Nu undrar jag hur det gick för Marianne och för Rune, den psykotiske man som inte rörde vid en enda människa när de först möttes, men senare blev hennes älskare. Och älskade vän.
Söndag.
När jag skulle lägga gossebarnet igår och han (som så ofta) sa att ”jag kommer inte somna” svarade jag att om jag sjunger fyra långa sånger så sover du innan jag är färdig. ”Ja, fyra jättelånga” svarade han glatt och borrade ner sig i täcket. Han somnade, trots spralliga ben, redan efter 2,5 sång.
Det finns många utantillsånger att plocka av, och jag funderade lite på vad den som inte har en självklar tro sjunger för sina barn? Berätta gärna. Jag noterade att jag kan bara psalmer och kristna sånger. Men dem tycker jag förstås om att sjunga. Den första jag valde igår var en mycket älskad psalm, och återigen en slags trosbekännelse.
Gud för dig är allting klart
Text: Elis Malmeström
(Psalm 217 i de flesta kyrkors psalmböcker)
Gud, för dig är allting klart,
allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig.
Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.
Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
Led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.
När min tanke tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid-
inneslut den i din frid.
All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.
Elis Malmeström var författaren till denna psalm och kallade den ”Bön om ljus” när han skrev den 1936. Han var själv 41 år och hans 37-åriga hustru plötsligt hade blivit sjuk och dött. Malmeström blev ensam med fem barn och skrev texten i sorgen efter hustrun. Nuvarande inledningsstrof var den andra i originalet.
Den här psalmen har både i glädje och sorg betytt så mycket för mig. Vi hade den bland annat som solosång på vår vigsel.
Glädjens dag i juli 1992
Det är 20 år sedan vi gifte oss, och fastän så mycket har hänt så är det samma ord som har betydelse för mig. Det är snart 80 år sedan psalmen skrevs, av en annan 41-åring, och de orden ger ännu tröst, och godnattvila, till människor som lever idag.
Där satt Elis, kanske om natten, och sörjde sin älskade. Fem barn att ta hand om vid sidan av arbetet som kyrkoherde. Fem barn som saknade sin mamma. Det märks i texten att han visste vad det är att tvivla, att vara så ledsen att det inte går att tänka annat än mörka tankar. Varje dag finns det människor som känner just så. Kanske några av dem idag hittar hopp i Elis bön om ljus. Och ljuset sprids vidare framåt. Mot evigheten.
Och redan när jag har 37,5 känner jag mig riktigt sjuk. Det finns inga tydliga prognoser för när tempen ska återgå till ungefärliga 36,4 där den hör hemma. Det är fem månader sen sist. Inte underligt att kroppen är trött. Anar någon en ton av självömkan? Det är korrekt uppfattat.
Det är mer sängliggande dagar nu, som jag har skyllt på för långa bilresor. Men nu när tempen stiger till premedicineringshöjd igen undrar jag om det är något annat. Det är inte roligt, och ibland undrar jag hur man gör för att bäst orka sina tyngsta bördor. Am I managing?
Efter bröllopet är en film som har berört mig djupt varje gång jag sett den. Så som Susanne Biers alla filmer. Igår såg jag den på SVT med make och trettonåring, som på nytt eftersom hon såg den för första gången. Detta är en scen som berör så starkt. Den där dumma juicen. Droppen.
slumrande skribent
vilar i ekens skugga
mitt Ekhemmanet
Den här sommaren (och våren och vårvintern) är inte som andra. Jag ser den ur nya perspektiv. Ofta underifrån.
Aldrig har jag väl längtat så mycket efter fysisk aktivitet, som nu när det inte fungerar. Jag får för mig att, om jag hade varit frisk skulle jag ha promenerat raskare och oftare än nånsin. Det är förstås självbedrägeri, men jag lovar mig att minnas att glädjas när jag väl kan motionera igen.
Jag tycker bäst om att promenera i mitt eget sällskap. I min takt och med mina radioprogram i lurarna. Alltid godbitar från P1: Radiopsykologen, Spanarna, Sommar och Vinter. Det går att lyssna också i stillhet. Det är inte lika lätt att vara helt fokuserad, men det går. Så just nu ligger jag platt i skuggan med några spaningar som jag missat i vår och får kryapåhälsningar av sommarlovsbarn på språng.
Under de år som jag har ägnat mig åt skrivande har det varit sämre med läsandet. Tills nu. En synnerligen envis feber har sedan i mars hindrat ideellt skrivande och inkomstbringande jobbarbete, men givit mer tid till bokläsning än någonsin det här årtusendet.
Otaliga böcker har jag läst. Lånade i bokhyllor här och var, eller undanlagda i någon egen dammig hög. Några skimrande guldkorn, men skrämmande mycket skräp. Haltande historier och grammatiska grodor.
Efter att ha avslutat ännu en dussindeckare i bilen klev jag in på en bensinmack och såg ett namn jag kände igen på pockethyllan. Sara Lövestam. Jag mötte henne när hon var åtta år och jag arton, och tog del i ett äventyr som formade mig mer än jag då kunde ana. Den roman jag snart ska återuppta, Väntrums syskon, bär många scener som har sitt ursprung i just det året.
Men nu är nu, och Sara är den av oss som är erfaren författare. Själv är jag snart 42 år, just så gammal som debuterande författare i snitt är. Detta enligt författarintervjun med Sara i pocketboken. (Ett trevligt sammanträffande mer än ett tecken.)
”I havet finns så många stora fiskar” stod där och väntade på mig. Ett stycke litteratur bland veckotidningsalster. Jag visste det inte då, utan köpte den för att jag kände igen Saras namn och gladdes åt att hon skrev. Det var igår. Idag har jag läst ut boken. Uppslukad. Jag har inte ens hunnit sucka över att jag är sängliggande när andra badar, besöker gårdsbutiker och åker båt. Har ätit mina jordgubbar och längtat tillbaka till boken.
Det är en skrämmande, fångande och äkta berättelse som Sara bjuder på. Andra böcker som ska föreställa spännande får mig ofta att tänka att ”ja,ja…jag läser väl vidare då så jag får veta hur det går”. Men här vände bladen sig själva. Ögonen ville brådska över orden för att komma fram, men ändå krypa långsamt för att behålla läsupplevelsen länge. För språket är allt jag kan önska mig. Kompetent och korrekt så att aktningen för författaren stiger för varje sida (Oj, oj så många s.k. författare som står med byxorna nere efter fem sidor…), och samtidigt personligt och nyskapande så att berättelsen får liv. Läs den du också!
Gunga mig, sjunger Eva Dahlgren just nu på Christer Björkmans sommarprat.
Det kom en fråga om hur jag mår nu. Tack för den och för andra så välkomna kommentarer. Det märks att bloggläsande numera inte är säsongsbetonat och begränsat till stationära datorer. Inte skrivande heller för den delen.
Detta skrivs från iPhonen i en solstol i skuggan. Det vore roligt att skriva att jag mår, om inte bra så åtminstone bättre och bättre dag för dag. Riktigt så är det inte. Visst känner jag mig bättre än när jag var som sjukast, och om jag hela tiden låg ner så skulle jag må ganska bra och känna mig nästan frisk. Men efter varje ansträngning (bilåkning några timmar, sjukhusbesök, trevligt middagssällskap, en tur på mataffären) så märker jag hur liten orken egentligen är, och hur lätt tempen stiger. Särskilt när flera aktiviteter kombineras. Och så sover jag mer än nånsin annars. Förmodligen också beroende på den tuffa medicineringen. Nästa vecka ska jag träffa infektionsdoktorn igen. Jag önskar förstås svar på alla mina funderingar (Ska det vara så här? Hur lång tid tar det? Vad säger alla proverna?) men som luttrad feberpatient anar jag att jag kommer gå hem med lika många frågor. Och en ny skopa trötthet.
Men det händer bra saker med. Jag är där familjen är, och jag har läst en fantastisk, makalös, otrolig bok. Den ska jag berätta om senare.
Oro över rasism finns nog på ett eller annat sätt hos alla oss som adopterar. Vi förbereder oss på att våra barn någon gång ska uppleva utanförskap och hoppas kunna rusta dem med självkänsla och trygghet som hjälper dem att hantera det. Den där diffusa rasismen ser jag skymten av ibland, och har egen erfarenhet av att det finns vanliga människor som väljer bort kontakt med familjer med mörkhyade barn. Men aldrig har jag kunnat föreställa mig att adoptivfamiljer skulle kunna få hem rasistiska hatbrev. Katrineholmskuriren berättar om rasism som kommer nära, ända in i det egna hemmet.
Vår Emil gömmer sig i tehuvan. Katthult?
Jag beundrar föräldrarna i Vingåker som vågade vara öppna med den här händelsen. Om vi blir skrämda och gömmer oss och våra barn så har rasisterna vunnit. Nu hoppas jag att Vingåkerborna visar att det är en annan människosyn som ska få råda.
