Det var en mäktig invigning av Paralympics. Jag såg den i efterhand med sonen och det gör mig så glad att det är lika självklart för honom med idrottare med funktionsnedsättning.

Eller… inte självklart utan mer imponerande. “Va! Hur kan de klara det där?” och “Finns det bordtennisspelare som är blinda?” Den sista frågan fick vi ett initierat svar på, via en kär vän på plats med bordtennisspelarna i Rio.

Vi trodde nästan inte Kenya skulle vara med, men det visade sig stavas med Q på portugisiska, så de kom. Och fick liksom svenska teamet jubel från både läktaren och soffan.

Vårt ena land

 

Det går inte att komma på en OS-gren som skulle funka för ME-sjuka, men det ger mig hopp när människor klarar så mycket trots sina begränsningar.

Igår hamnade vi härligt nog mitt i Beethovens fjärde pianokonsert efter nyskriven sundsvallsmusik som vår dotter tog ton i. Jag var lite för sjuk, men medicinerade väl och vilade mycket. För jag vill inte missa chansen att höra mitt barn sjunga med symfoniorkester. Det var extra stort att det var Beethoven som spelades.
För i förrgår unnade jag mig en kort stunds P2 och blev så fascinerad av Beethoven och tänkte att “kunde han komponera sån här musik helt utan hörsel borde det omöjliga vara möjligt också för mig”.

Noter från http://guitar-music.ocasus.com/free-guitar-notes-archive.html

Hopp om vad som är möjligt behövs vid en kronisk åkomma som ME/CFS. Särskilt när sjukdomen försämrats en nivå på den hundragradiga skalan. Det hänger ihop med graderna på utomhustermometern. Hösten försämrar mig. Ändå älskar jag den.

Diktandet som jag kallar sjukstugepoesi började med det jag kallade hoppdroppar. Små ord som tillsammans kan bilda klunkar av hopp i krukan. Här är en annan slaga dikt, om symfoniorkestern som vi alla är del i.

Besök Ekhemmanet för mer sjukstugepoesi

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *