Skrivet i sten – om Kenyaadoption

Idag insåg jag hur skrivet i sten det nätskrivna kan vara fastän det verkar så flyktigt. Jag råkade hitta ett nyskrivet blogginlägg som hade länkat till ett inlägg som jag skrev i Nairobi i januari 2009. En text om adoption från Kenya. Den som har läst hela vår blogg från tiden i Kenya ser en större bild än den som bara läser det här inlägget. När vi besökte Kenya 2011 och mötte många av de adoptivfamiljer som då bodde där fick vi höra att våra ord i kenyabloggen har påverkat många andra till att välja Kenya. När vi fick höra det blev vi båda tagna och så oerhört lättade att veta att vi hade skrivit om alla sidor, också om de mörka och svåra stunderna. Men nu inser jag att lösryckta texter skulle kunna läsas som om de gav hela bilden. Särskilt detta inlägg. Jag både förundras och blir lite nervös av tanken på att detta enda inlägg har påverkat människor, och trots att bloggen sedan länge är avslutad så gjorde jag ett tillägg idag. Nämligen detta:

Kommentar fyra år senare: 2013-02-20
Ett tillägg skrivs eftersom detta inlägg fortfarande blir läst och kanske läses fristående från det som är skrivet senare i denna, sedan länge avslutade, blogg. Vi är fortfarande så oerhört lyckliga över vår tid i Kenya. Det gav oss det barn vi saknade, ett nytt hemland, fantastiska upplevelser som vi aldrig velat vara utan. Men senare när saker förändrades och vi förstod hur oberäknelig adoptionsprocessen var blev det också på vissa plan en tuff upplevelse. En knapp vecka efter att detta inlägg skrevs dog min pappa hastigt hemma i Sverige. När sånt sker är det inte lätt att vara långt ifrån sina vanliga nätverk. Att som mamma tvingas lämna sitt nyfådda barn en vecka och åka hem på begravning. Att sakna externt stöd annat än från människor som är med och bedömer ens lämplighet som föräldrar. Det är tufft. Och många fler än vi har periodvis farit illa av orsaker som inte går att förutse innan man sätter sig på planet. Så mycket kan hända. Dödsfall, egen sjukdom, anknytningsproblem, äktenskapliga bekymmer, rån, barnets sjukdom. Därför är min övertygelse att stödet till adoptivfamiljer boende i Kenya måste förbättras. När det oförutsedda händer behövs stöd, och familjer som reser iväg behöver förberedas på också de svårare bitarna och hur de kan söka hjälp om tillvaron blir tuff. Om stödet förbättras kan jag fortsätta skriva under på att adoption från Kenya är en saga och ett äventyr. Kontakta mig gärna om du vill resonera om detta: cecilia@ekhemmanet.se – eller läs vidare i bloggen och följ våndan i maj/juni för att få en mer heltäckande bild. Allt gott till dig som läser!/Cecilia

Adoption från Kenya är en unik upplevelse i och med att man bosätter sig i sitt barns land under domstolsprocessen. Den tar många månader och det går aldrig att förutse hur lång den ska bli eller vad som kan ske familjen under tiden. Sen vi kom hem i juli 2009 har jag haft kontakt med åtskilliga kenyaföräldrar och vet att det är många som har upplevt behov av stöd i situationer som man kanske inte vågar prata om. Innan jag blev sjuk lobbade jag på de sätt jag kunde, och samtal och mejlväxlingar den senaste tiden har gjort tydligt att jag inte får släppa den här hjärtefrågan. Den är för viktig.

20130220-204036.jpg

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *