Tredje sommaren som sjuk, but the first summer with ME. Den första sommaren som jag känner till och förstår att det är Myalgisk Encefalomyelit som är min diagnos, och inte bakterien jag tog med mig hem från vårt längtansland. Förmodligen var det den bakterien som triggade igång ME:n i min kropp, men eftersom det inte var den som orsakade symptomen som jag medicinerade kraftigt emot både förra och förrförra sommaren. Då när jag upplevde att jag sakta och ojämnt förbättrades. Inte blev frisk, men mindre sjuk. Så sakta att det behövdes månader för att se några tydliga framsteg. Små men tydliga. Jag trodde då att det var läkemedlen som gjorde det, men när kylan kom i höstas och kroppen brakade ihop, sämre än på våren och fortfarande i full läkemedelspåverkan, så började också jag ana att behandlingen var fel och att den unika infektionsdoktor som talade om ME var rätt ute. Och att det var sommarvärmen som gjorde den lilla skillnaden. En tuff insikt.

Hela vintern har jag längtat efter sommaren, som förr inte varit min favoritårstid, och denna lindring. Och den har kommit med denna monster, men inte alls med samma kraft som jag drömt om. Så jag inser att i längtan efter sommaren har minnet spökat till det med längtan efter hoppet om tillfriskningen. För det var ju det jag trodde, eller i alla fall hoppades, förra och förrförra sommaren, att jag – om än outsägligt sakta – höll på att tillfriskna.

IMG_8194.JPG

Jag håller inte på att tillfriskna. Men en del symptom blir lindrigare av värme. Inte alla dagar, men många. Det där febertrycket som känns både som bly och bomull, är inte alls som under årets övriga 10 månader, och en del dagar helt borta. Det, tillsammans med enkelheten i att slippa ytterkläder och möjligheten att ligga ner (och ändå se helt vanlig ut) var som helst där det finns gräs gör sensommaren och tokvärmen till mina nya bästisar.

IMG_8193.JPG
Fight for ME

Related Posts

11 thoughts on “Summer with ME

  1. … Inte for! Against! Mot..!

    Gumman! Jag hör dig! Mellan raderna! Jag blir ledsen.. Ändå är jag glad att sommaren hjälper lite iallafall.
    Här hjälper vädret varken till eller från, inte heller medikamenter. Det är samma dimma oavsett årstid. Utmattningen tar inte paus för att det råkar bli jul påsk eller midsommar här. Ja ja det är som det är! Styrkekram iallafall.

  2. Jag känner verkligen igen vad du skriver. Fast jag varit sjuk i många år tror jag varje sommar att nu minsann har kroppen kommit på hur den ska läkas sig men så kommer de kallare och råare dagarna och jag inser att jag bara fick lite mer energi till låns under den varma sommaren. Kram

  3. Även om vi kämpar med olika diagnoser är sommaren oxå min bättre tid för rygg och nackskadorna, tyvärr inte för cancern. Men att slippa mera kläder o tyngden av dom, att kunna lägga sig lite var som helst , även om jag borde vara van efter 40 år att väcka uppmärksamhet, är ändå små gåvor. Jag gläds att du fått dom men sörjer att du inte ser tillfrisknandet som vi så längtar efter o ber. Men fortsätter o ber om så i motvind. Kramar

  4. Jag har å det bestämdaste hävdat att jag minsann inte blir bättre på sommaren men nu vet jag inte. Jag har orkat ovanligt mycket i sommar, kanske blir jag det ändå. Diabetesen blir dock mycket svårare att ha att göra med, så det går lite på ett ut…

    (Jag har tagit lite semester från bloggkommenterandet men ska försöka komma igång igen)

  5. Det gör mig så ont att läsa. Vad jag önskar att du slapp bära detta ok! Och så önskar jag en lång sensommar och en varm höst!

  6. När jag läser det du skriver får jag en liten glimt av hur ditt liv har förändrats av ME,
    men jag kan förstås inte helt begripa allt det du måste tampas med . Önskar så att
    sommaren hade haft mer att ge dej .
    Kram/ Monica

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *