20130324-083814.jpg

Den släckta timmen gick ovanligt fort i år, med ovanligt många mackapärer stängda. Telefoner, läsplattor, datorer och en pensionsmässig tjockteve som kanske var glad åt att få vila en lördag kväll. Vi åt en sen middag och spelade ett utmärkt Earth hour-spel. Det kenyanska Monopolet Kumiliki. En fröjd att hamna på gator i form av bostadsområden i Nairobi där vi känner till många och har bott i ett. Och härligt att få köpa upp slumområdena och enligt dotterns förslag utlova en bättre tillvaro för alla människor som bor där. Tänk om det vore så lätt att förändra världen.

Årstiden förändrade vi lätt igår, min son och jag. (Om man bortser från värken i kroppen som en del hemmapyssel och för lite horisontalläge gav mig). Skidlandskapet med legotomte och julgran kändes lite inaktuellt i glasbordet, så vi gjorde sommar. Tog bort det mesta av konstsnön men behöll en del korn för att ge träskivan en sandig ton. Och så sexåringens design på de stenar och snäckor som fick ersätta skidåkande och pimplande små legogubbar.

20130324-085432.jpg

Själv hade jag inte en ton av sand, men en ton av vemod hela dagen igår. Jag tänkte på att förra årets Earth hour var min deadline för när min “envisa” feber skulle ge med sig. Tre dryga veckor hade jag haft den då. Nu har 52 ytterligare veckor och en ny Earth hour passerat utan att jag är frisk. Och det går inte att klämkäckt säga att “javisst ska jag bli frisk av den här behandlingen”. Det går att hoppas men ingen kan veta, och ibland släcks ljuset när jag tänker på det.

Related Posts

2 thoughts on “Timmar och årstider

  1. Ang reflektion om sjukdom. Nejdå! Ljuset släcks inte. Det bara kryper undan och når inte alla vrår. Det finns där men når inte alltid ända fram. Ibland tar livet helt enkelt skutt( ej alltid glädjeskutt) i olika mysko riktningar och tappar tråden ibland. Ibland är det svårt att ge tröst i en sådan här situation och hurtighet ger inte alltid tröst. Därför tänker jag inte vara hurtig och säga att det ordnar sig.

    Däremot så kan man se det så här: Ok det är inte en dödlig sjukdom, ingen kommer att förlora någon, det är gott så. Kapaciteten är inte densamma det får man bara acceptera. Men har vi bråttom? Till vad? Sakerna finns kvar tills vi har den lilla gnutta ork att göra dem. De blir gjorda på vårt sätt och i vår tidsrymd. Ha inte dåligt samvete. Det är en konst att förlika sig med att orken inte har samma volym som tidigare. Självklart infinner sig sorg ibland, men blicka inte bakåt. Det man kan idag är i dag så får man vara nöjd med det. Låt sig inte hetsas och stressas av andras tidsbrist jäkt och stress, det är deras förlust. Vi hinner också med livet, fast i vår takt. Har vi tur slipper vi hjärtinfarkt och andra somatiska fel pga stress som drabbar andra. Alltid något gott. Ljuset hittar åter, det bara gömmer sig ett tag ibland. <3

    1. Tack för dina fina, hoppfulla ord. Så är det. Ljuset kommer tillbaka. Alltid. Det är lätt att glömma det i dunklet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *