Världen är full av trasiga människor. Vi har olika ryggsäckar och olika slags sår, men jag tror att vi alla har trasigheter inom oss som riskerar svärta hela synfältet om vi inte ser upp.

Adoption görs ibland till den enda orsaken till sån trasighet. På Adoptionscentrums sida på Facebook har det den senaste tiden dykt upp exempel som påminner om det. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns vuxna adopterade mår skrämmande dåligt och att själva adoptionen kan ha en stor del i det. Det jag vänder mig emot är att man gör det dåliga måendet till argument mot all internationell adoption. Ett liv utan familj kan aldrig bli ett liv utan smärta. Ett liv med familj innehåller också smärta, men en välfungerande familj kan ge ett barn verktyg till att lära sig möta och hantera den smärtan.

Ett exempel på trasighet som kopplas till adoption är länken till en hemsida där adopterade svarat på frågan “What Do You Hate About Adoption?”. Syftet sägs vara att få adoptivföräldrar att förstå hur adopterade känner det. Men jag tvivlar på att en lista med hat är det bästa sättet om man vill nå till nåt slags kommunikation. När jag läser den blir jag än mer övertygad om att mitt föräldraskap gentemot mitt adopterade inte skiljer sig från det jag har gentemot mitt egenfödda barn. Adoptionen för självklart med sig andra aspekter, men båda våra barn kommer – precis som alla människor känna sig trasiga under perioder av livet.

Just nu lyssnar jag på Radiopsykologen. Ett utmärkt program för den som vill öppna ögonen för att trasighet och smärta finns i alla människoliv.

Tre pojkar på samma barnhem. Nu i med varsin familj.

När vi besökte vår pojkes barnhem förra året, mötte vi en pojke som fortfarande var kvar. Två år efter att vi gjorde vårt första återbesök och mötte honom som ettåring. Han tittade på safaribilder i vår kamera förra året, och ville inte sluta titta på noshörningarna. När jag sa att “jag hoppas att du också får en mamma snart och kan få se noshörningar på riktigt” tittade han upp och smekte hastigt min kind innan han såg på noshörningen igen.

Häromveckan fick jag veta att denne pojke har fått familj. “Och nu förstår vi alla vad han väntade på…” berättade kvinnan som en gång överlämnade vårt barn till oss, “…det är så tydligt att det var just den här familjen som han hörde hemma i.”

Jag är övertygad om att det bästa för det här barnet är att få älskande föräldrar. Om det inte hade hänt skulle han ha flyttats till en annan institution, ett annat barnhem som omöjligt kan finnas för alla barn när de har vuxit upp. Så som en fungerande familj kan.

 

Exempel från hatlistan, som råkar handla om adoption men skulle kunna handla om mycket annat:

2. All the lies and secrets

11. I am my birth mom’s dirty little secret.

12. Shame, grief, and health problems.

14. Because it is me against the world. The pain never goes away.

16. It’s traumatic.

17. It left me with a hole inside and searching for faces in crowds.

19. Because I don’t trust people or allow them to love me.

26. You don’t always bond with your adoptive family.

34. I hate adoption because it makes the child a $$$ sign.

38. It deprives me of my full identity.

40. It leaves me forever unsettled, forever wondering “what-if”, and forever feeling incomplete.

42. I hate adoption because it is bittersweet.

45.  I acted out as a teenager something horrible because I was in so much pain and had no one to talk too. I never had a sense of who I was, and I was never going too until I found my roots.

Related Posts

5 thoughts on “Trasiga och smärtfyllda människoliv

  1. Jag gissar att det är så här.
    När barnen får besvärliga faser i livet är det lätt att börja försköna den miljö de kom ifrån och de biologiska föräldrarna.

    Men verkligheten är inte så enkel som i drömmen.
    Jag tror de allra flesta adoptivbarn har det mycket bra hos sina adoptivfamiljer.
    Bättre än de själva fattar många gånger.
    Att växa upp på ett barnhem.. nej det tror jag inte på…

    Vi som är familjehemsföräldrar har det på ett sätt enklare.
    Barnen träffar sina biologföräldrar och ser bristerna och förstår varför de inte kan bo där.

    1. Tack för det intressanta perspektivet, Tolmia. Jag har inte tänkt så konkret på det. Klokt. Jag hoppas det i framtiden kommer att bli aktuellt med fler och med öppna adoptioner i Sverige. Där barnen kan ha en relation med de biologiska föräldrarna och samtidigt vara lugna att få stanna i sin trygga tillvaro.

  2. Jag tror att alla barn når en ålder där ens “issues” börjar dyka upp, gärna tillsammans med diverse existentiella funderingar.

    ALLA har dem, i olika utsträckning. För adopterade el donatorbarn är tillkomsten en rätt given problemställning. Och det är en frågeställning vi (och jag säger VI även om jag inte är där ännu) som föräldrar _måste_ vara beredda och förberedda på. För “normala” barn, f’låt ordvalet, kan det handla om bristen på syskon, uppväxt på fel sida stan eller det rosa paraplyet…

    En älskad och älskande familj kan aldrig vara sämre än inget liv alls, men frågorna kommer. Det. Får vi räkna med. Framförallt kommer det synas i debatterna – för vari finns det spännande, det sexiga, i rubriker á “adopterade barn precis lika stabila som hembakta”???

    1. Kanske är problemet att jämförelserna alltid görs med biologiska barn. Jag tror det är tungt med alla de specifika identitetsfrågor som kan dyka upp hos adopterade, men om jämförelsen görs med ungdomar som växt upp på institution, utan familj, tror jag rubrikerna skulle bli andra…

      Jag är glad att du inkluderar dig själv. Jag tänker också dig som en blivande mamma.

  3. Nej! Den här listan tror jag inte på. Jag skulle kunna skriva spaltmeter men nej inte det heller. Kommentar till ” my mothers dirty little secret”. Ja kanske det! Men kanske inte heller! Vad vet man om det? Hur vet man vilket liv man skulle haft utan adoption? Man kanske skulle varit ett kriminellt gatubarn? En Oliwer Twist kvar på ett barnhem med inte alls längre så omsorgsfulla nannys?
    Gräset är alltid grönare på andra sidan. Vilket inte alltid betyder bättre i upplevd verklighet.
    Mamman kanske blev akut sjuk och dog vid födseln? Kanske var så fattig att hon inte klarade fler barn? Blev våldtagen?
    Det finns många orsaker till bortlämning som bara förvärras av spekulationer.

    Däremot är det viktigt av adoptivföräldrarna att förklara vad adoption betyder och varför barnet är adopterat. Att man är tydlig med att barnet genom denna handling är att betrakta som biologiskt. Att man ej har arvsrätt till sina biologiska föräldrar mer. Att barnet är älskat nu osv. Samt om det är möjligt att få veta om de biologiska föräldrarna vid vistelsen i landet och ev kunna fylla några av barnets luckor.

    Men mest; att göra barnet tryggt i sin nya roll. Då uppstår inte så många av dessa funderingar senare.
    Visst finns det adoptivsituationer där det går helt snett också, likväl som i biologiska familjer. Där barnen inte får den trygghet de behöver som senare individ. Då kan nog sådana här listor uppkomma.

    Jag känner flera tyvärr. Men i grunden handlar det om att stötta fram till en trygg individ, och om de är beredda att söka rötter senare ge dem de nycklar som behövs för det.

    Om det blir en total identitetskris för adoptanten får man nog söka proffshjälp. Eller vara brutalt ärlig och säga att: hur vet personen om denne skulle ha älskats av sin biologiska familj? Att det inte finns garantier varken i adoptiv eller biologisk familj.

    Visst kan absolut själva adoptionen ge identitetskris. Men den kan mildras genom så mycket svar som går att ge. Samt att adoptivföräldrarna inte faller i samma fälla och blir bittra eller känner sig undanskuffade osv. Detta är inga lätta frågor.

    Händer det värsta, att barnet bryter så får man tänka att ja det händer även biologiska familjer också. Inget är någonsin garanterat. Huvudsaken är att man är så öppen som går och försöker förklara och fylla i så långt det går. Mer än så för att bygga upp adoptanten kan man inte göra.

    Sedan kan ju även adoptanten också ha psykisk skörhet etc som okänt arv sas. Som kan dyka upp i vuxen ålder. Så man ska inte skuldbelägga sig om saker går snett alltid heller.
    Har man gjort sitt bästa, kan man inte göra mer. Sedan är det också upp till andra att ta in och processa den info de fått. Det är alltid flera i en interaktion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *