Jag åker tåg i tyst avdelning som den älskade bokat med omtanke.
För första gången på länge på resande fot. För första gången någonsin i tyst kupé.

20121110-184851.jpg

En haiku dök upp, men den fick inte bli en statusrad på författarsidan. Så som de brukar. För jag vill inte riskera att få kommentarer om mitt eget mående på en dikt som egentligen inte handlar om mig. Inte på en offentlig sida som bara handlar skrivandet. Det gör inte den här sidan. Personlig fastän offentlig. Så här får haikun plats också idag.

det passar inte
att gråta högljutt på tåg
i tyst avdelning

Det handlar inte om mig. Men kommer ur mig. Dagens tårar får stanna inombords, och varken sippra ut i kupén eller på Facebook. Där sipprar jag redan för mycket. Inte för mycket i förhållande till mina egna gränser, men i förhållande till andras. Jag skriver om sjukdom, tankar, känslor. För att det är jag. För att livet är så mycket mer än yta. Andra berättar var de fysiskt befinner sig, vad de äter och dricker eller att de ska gå och lägga sig. Eller så läser de tyst det som serveras utan att visa vilka de är eller att de läser. Vissa knäpptysta, som medresenärerna i kupén.

Just nu är det svårt att stå ut med både total tystnad och felformulerad omtanke. Sån som känns som att den förminskar och fråntar. Och som begär av mig att jag ska ta på mig hörapparaten som gör att jag hör goda intentioner bakom ogenomtänkta ord. Jag orkar inte hämta den. Jag orkar med ansträngning och vilja att byta tåg till en ny tyst avdelning och att låtsas le åt de andra i kupén. De tysta. Det är bekvämt med tystnad. Den som gör att inga tolkande hörapparater behövs. Men här i andra tåget begriper inte alla var de har hamnat, så jag tar fram hörhjälpmedel ändå. Lurarna som hjälper mig att gå in i min egen tystnad. Där jag behöver vara.

20121110-184245.jpg

Related Posts

4 thoughts on “Tyst avdelning

  1. Knäpper mina händer och omsluter dina händer i en bön om frid i ditt inre, frånvaro av oro,och en vila i att Gud är med även i mörkret, en vila i att Gud är med dina kära under din fysiska frånvaro och en bön om att Gud skall öppna läkarens ögon för vad som bråkar i din kropp.
    Jag är glad att du skriver hur du mår, inte för att du mår dåligt utan för att det är ett delande av livet, det verkliga livet . När man delar kan man oxå få tillbaka det äkta, de små gömda pärlorna.
    kramar till dig tills vi nu snart ska få ge den riktiga varma kramen som känns

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *