Medan jag tog mig en lunchmacka av lyxmodell såg jag extramaterial från senaste Barn till varje pris?. Det avsnitt som handlade om gränser. Jag såg ett klipp om surrogatmödraskap och fastän lunchen var så god fick jag ont i magen på det där sättet jag får när något inombords ropar att nu är vi ute och tassar i gränsland mellan gott och ont. Samma känsla som jag har kring healing och viss yoga och meditation.  Det som handlar om andevärldar där gränser mellan gott och ont, liv och död suddas ut på ett sätt som inte är mitt. En religion som inte är min. Eller känslan för exempelvis tidningen Hälsa för den delen. Jag läste den i ett väntrum och läste in religion i det mesta där.

Religion rör de djupaste värderingarna, men inte bara religion. Nån slags inneboende känsla har vi för vad som är rätt och sant och gott. Ofta reflekterar jag inte alls, men ibland kommer den där oron i magen. Jag förstår så innerligt väl den barnalängtan som homosexuella och före detta sjuka kan ha och hur svårt det måste vara att räknas bort också som möjliga adoptivföräldrar. Är det något jag vill påstå mig förstå så är det barnalängtan. Men jag tror ändå på att det finns gränser. Om vi inte hade fått vår IVF-tös och fått adoptera vår Kenyagosse så hade inte surrogatmödraskap i ett fattigt land varit ett alternativ. Där går en gräns för mig. Jag vill att det ska finnas en gräns också när längtan håller på att äta upp hela ens liv. En gräns där man måste stanna upp, och får söka hjälp att kunna landa i en slags insikt om att det var så här det blev för oss. Nu är striden slut, och här vann jag inte. Det blir inga barn. Jag blir inte frisk. Jag får inte min älskade tillbaka. Jag kan inte bli pilot. Eller vad förlusten nu kan tänkas handla om.

En gräns. En sorg. En acceptans. En nyorientering.

Vår pojke återser sitt barnhem. Ett barn var kvar på barnhemmet efter två år för att utredningen om han skulle kunna adopteras på annat sätt fortfarande pågick.... När jag sa att "jag hoppas att du också får en mamma snart" tittade han upp och smekte hastigt min kind.

Jag är rädd att vi med alla metoder och varianter förlorar blicken för gränsen. Den fysiska. Den ekonomiska. Men allra viktigast tror jag: den etiska. Den gräns där värderingarna säger stopp. Om jag missar den tror jag att det kommer kosta en bit av det som är jag. Och jag tror det finns gränser som passeras idag. Att en okänd kvinna i tredje världen får betalt för att bära fram ett barn är en sån gräns för mig. Blicken hos surrogatmammans man i Barn till varje pris? stärkte den insikten. Men andra människor har andra gränser.
Det är alltid svårt att prata om sånt här när man är i ett annat läge själv. Lätt för dig att prata om att acceptera när du redan har fått dina barn. Men jag tror ändå att vi måste prata om det.

Somliga hittar gränser som andra inte ser. Som när adoption kallas för människohandel. Medan du finns uppmärksammade mig på en artikel i Sydsvenskan. Artikelförfattaren Ellen Albertsdóttir skriver detta:

Ändå fortsätter bilden av internationella adoptioner att styras av koloniala uppfattningar. Barnen anses – liksom länderna de kommer ifrån – vara i behov av omedelbar västerländsk räddning. Här, blir budskapet, är alltid bättre än där.

Och jag blir matt. Det skulle förvåna mig om det finns en enda person som verkligen tagit reda på vad internationell adoption innebär som har missat prioriteringsordningen: I första hand söks adoptivföräldrar i släkten, i andra hand i landet och i tredje hand i andra länder. Det fjärde alternativet är att barnet växer upp på institution utan familj. Och som Adoptionscentrums mest använda och bästa formulering säger: Barnhem är inget hem för barn. Visst har det förekommit adoptioner som strider mot alla tänkbara etiska riktlinjer – men att utifrån det kalla adoption för industri och handel är ett rejält snedhopp. Jag hoppas på en stukad fot och tid för eftertanke.
Artikeln har för övrigt Facebookgillats av 31 personer.

Related Posts

10 thoughts on “Värderingar, längtan och snedhopp

  1. Åh, klok analys! Jag har också tittat på Barn till varje pris sådär i efterhand och det är intressant, och det ÄR och barnen finns redan… men mycket är obehagligt och går mina personliga värderingar emot.
    Samtidigt är det en ynnest att få finnas till. Säkert även om man har två okända biologiska föräldrar och har blivit till i en tredjes mage och växer upp i en helt annan familj i en annan del av världen.
    Men det bär mig emot, personligen.

  2. Delar många av dina tankar. Gränser måste sättas, ,vad är etiskt värdigt och det måste få finnas en helighet. Ibland kanske jag gillar dem, ibland inte. Men livet överhuvudtaget bygger inte på vad jag gillar just för stunden det är ngt högre. Många gånger gillar jag inte livets vändningar men måste ändå acceptera dem för att överleva. Det finns många gränser man kan fundera över tex i forskning kring sjukdom, är det hälsa till varje pris som gäller? Någonstans måste vår yttre gräns sättas, hit men inte längre. På ngt sätt har livet tappat sin helighet och vår respekt. Skulle kunna skriva mer men är för trött – Kramar

  3. Jag är superkluven!

    Å ena sidan känner jag att om man kan, så långt det går, garantera att det görs under sjyssta förhållanden – så why not?T ex i Sverige, skyddade av svenska lagstiftning. Det är ett val som kvinnorna då får göra själva.

    Å andra sidan så tittade vi oxå på extramaterialet där en fattig kvinna sitter och säger att hon gör det bara för pengarna, för barnens skolgångs skull. Och då blir det plötsligt väldigt mycket läskigare…

    1. Såg också samma klipp men tyckte mer att det stödde surrogatmödraskap. Att Indiska fattiga kvinnor och män arbetar på textilfabriker för att vi ska kunna handla kläder på HM, Kappahl och Dressman verkar inte så många ha problem med, 30% av allt vi köper på IKEA är tillverkat i Indien. Pengarna man tjänar från det räcker knappast till någon utbildning för barnen.
      Om hon vill bära ett annat barnlöst pars barn och samtidigt hjälpa sin familj och det går schysst till så ser jag inga hinder.
      Ingen ska någonsin bli tvingad, men det är samma anledning Indiska kvinnor blir surrogamamma som det är att dom syr våra kläder eller fyller våra IKEA varuhus.

  4. Du satte ord på mina tankar och funderingar. Jag tycker det är svårt det där vart gränsen går. Vart går min gräns, vart går någon annans gräns, hur mycket flyttas gränserna i takt med att längtan ökar, finns det en “totalgräns” som man inte bör gå över? Från början hade jag svårt att tänka mig ivf och var mer inne på adoption. Sen blev det självklart att testa ivf först även om adoption låg varmt om hjärtat.

  5. Jag går själv långt i mitt sätt att försöka få barn, samtidigt finns där en gräns – för mig. Jag försöker förklara den för att förklara var det blir jobbigt för mig när jag ser surrogatmammorna – båda två faktiskt.

    Jag anser inte att äggdonation är fel. Jag anser inte ens att det är fel att äggdonatorer får betalt. Inte i sig själv. Men det finns en problematik även kring detta. Jag vet för lite om de länder där det är lagligt för mig att ta emot donerade ägg för att kunna garantera – vara helt helt säker på – att min donator inte upplevt sig vara utan val. För det är den springande punkten. Donationer och surrogat är något som är så oerhört intimt att det val de gör aldrig kan få upplevas som det bästa av två orimligt dåliga val. Jag önskar att jag kunde vara härhemma så att jag kunde vara så säker. Jag vet att svenska kvinnor möjligen kan känna sig pressade av en hård ekonomiskt situation – men jag kan också vara helt säker på att de får mat på bordet och att deras barn kan gå i skolan även om de inte donerar. De grundläggande behoven är tillfredställda. Nu är det inte så. Vi som reser ut kan trots allt bara välja att _lita_ på att det klinikerna förmedlar är sant. Oftast är det det. Jag tvingas lita på min intuition på ett sätt jag inte alls är bekväm med. När det knyter sig i magen får jag backa, för jag har inget annat att faktiskt kontrollera det emot. Jag måste lita på klinikerna. Och oftast är det de säger sant (precis som vid adoption – det har trots allt framkommit att en yttepyttedel inte varit okej)

    När jag valde embryodonation var det inte så mycket för att det var en vacker tanke att någon som jag gav mig och deras hopp en möjlighet. Inte heller ekonomin var ensam skälet (lägre chanser med frysta embryon från fertilitetsutmanade kan göra att det istället blir flera behandlingar). Utan att jag i alla fall visste att det par som gav bort sina embryon uppenbarligen hade haft råd att göra IVF – om de nu skulle få 1000PLN för donationen skulle det inte vara något de stod och föll med. Det närmsta en garant för frivillighet jag kunde komma.

    Det som för mig är problematiskt med värdmödraskap rör sig i samma område. Jag tycker att det är okej med värdmödraskap som fenomen. Men problemet kommer när vi måste lita på vad klinikerna berättar. Vi måste tro att det är sant och inte repeterat när kvinnorna ler och säger att detta är deras val. Och för dem är det kanske ett individuellt bästa val. Men vi har en värld där barn inte får gå i skola om föräldrarna inte betalar, där familjer bor med andra familjer och människor lever i slumområden som är oerhört långt från våra segregerade storstadsregioner. Skulle dessa individer göra samma val om de visste att de hade tak över huvudet och att deras barn tillförsäkrades grundläggande skolgång? Ja, då är jag helt okej med värdmödraskap.

    Samma sak kan egentligen appliceras på internationell adoption. Jo, jag vet… artikeln har inbyggda problem på många sätt, den talar ett språk som inte okej och säger saker som inte är sanna. Jag bortser från den. Men faktum är att vi inte kan _garantera_ att 100% av de adoptioner som sker till Sverige är helt okej. Lika lite som jag kan _garantera_ att inte mina donatorer i sin tur använt en äggdonator som satt i en oerhört svår ekonomisk situation och såg detta som enda utvägen. Eller att den svenska sjukvården kan garantera att inte den korsdonator ett par har med sig har fått betalt privat.

    Jag önskar att surrogat var påbjudet i Sverige, för att ge människor en möjlighet att faktiskt göra etiska val, för det är det de allra allra flesta vill. jag har aldrig hört någon som egentligen skiter i hur donatorer, värdmödrar eller biologiska föräldrar har det. Men vi tvingas alla lita till vår magkänsla, och att göra det i en helt annan kultur med helt andra värderingar – är galet svårt.

    Jag anser inte att det homosexuella paret gjorde ett dåligt val, de gjorde det mest etiska val de kunde utifrån sina förutsättningar och sin horisont, när de bestämt att detta var en okej väg att gå (jag kan inte egentligen säga något om det – jag har ju möjligheten att säga att jag går vidare med adoptionen och behöver därför inte ha med surrogat bland mina möjliga förslag på lösningar). Jag tycker inte att Geeta gör ett dåligt val, hon väljer en god väg att nå målet om ett eget hem och att hennes son ska få en bra utbildning. Det är begripligt. Individerna gör inte fel, men systemen är så så snurriga – för vi lever i en värld där grundläggande behov inte tillgodoses utan egna tillgångar. Människor fattar beslut utifrån sin horisont, och de valen ska tas på allvar och vi kan inte säga att någon är mindre förmögen att fatta dessa beslut. Men horisonten är fel, och det beror inte på individerna.

  6. Tack FC, för ditt långa och kloka inlägg. Vi ser alla att det finns strukturella problem och ojämlikheter i världen, men det problematiska är alla de nivåer som finns. Det som på sikt inte är bra för individen kan vara bra för gruppen och tvärtom. Det är väldigt komplext och svårt att vara svartvit i de här frågorna. Viktigt att komma ihåg att ojämlikheterna mellan olika delar av världen, när det handlar om reproduktion, återspeglar de ojämlikheter som finns på precis alla andra områden.

  7. Tack för alla era kommentarer – detta med surrogatmödraskap engagerar. Kanske mer än det jag egentligen hade i huvudet när jag skrev: den ledsamt osanna beskrivningen av adoption som journalisten levererade. Jag förstår inte hur Sydsvenskan tar in sånt, och dessutom utan att lämna öppet för kommentarer eller “blogg-Ping”.

    På nåt vis tänker jag tvärtom gällande adoption och surrogatmödraskap – och jag undrar om det bara är en känsla eller om det finns en smula sanning i det:
    Att det idag är sällsynta undantagsfall av adoptionerna som sker med risken att det sker etiska övertramp.
    Men att det är i sällsynta undantagsfall av surrogatfallen som det sker utan nån som helst risk för utnyttjande.
    En likhet som jag anar INTE är sällsynt är risken att biomamman/värdmamman får leva med känslan av förlust resten av livet. Eller är det en fd barnlös laddade syn på det hela?

  8. Fast jag vet inte…

    Bakom en adoption finns alltid en tragedi (och gör det inte det är vi tillbaka till de spädbarn som nästan beställdes under 70-talet) – i surrogatfallen gör det det ibland. Det blir en fråga som liksom handlar om vad vi lägger i begreppet “etiska övertramp”

    Själva systemet som gör att föräldrar måste välja att ge upp ett barn för att ge det och evt äldre syskon ska få ett bättre liv är ju detsamma som det som gör att kvinnor känner sig tvungna att välja att vara surrogat, ofta för att äldre barn ska få ett bättre liv.

    Skillnaden ligger i att jag kan välja bort surrogat från länder jag inte känner tillräckligt väl för att jag inte kan vara helt säker på vad bakgrunden till beslutet är. Det finns inget barn att ta hänsyn till, det leder bara till att det barnet inte föds. Jag kan inte på samma sätt välja bort adoption för att jag inte är säker på vad bakgrunden till beslutet är – för det finns ett barn som måste gå före alla principer.

    Jag har fö en inneboende från “mitt” adoptionsland sedan ett år tillbaka. Detta med kostnaderna är något hon inte kan smälta. Hur jag än förklarar kostnaderna är svaret “korruption”. Barn har adopterats i hennes familj, relativt nyligen, där en på papperet kostnadsfri process innehållit pengar i alla instanser. Eftersom vi är beredda att betala mer, formaliseras kostnaden men hon verkar inte betrakta den som mer “ren”. Nu tror jag den är det, måste vara det – men hennes poäng var faktiskt något i stil med “Om ni nu betalar så mycket, är det inte bättre att betala mamman då så att hon kan behålla sina andra barn?” Jag ser svårigheten med det, och varför det varken är eller ska vara möjligt. Men ibland tror jag att jag skyggar för adoptionens dåliga sidor, jag vill inte se dem… Jag vill att det ska vara enklare än det är. Men faktum är att vår syn på adoption – som känns rätt balanserad i att barnens behov är störst och förälderns behov ska vara barnet, inte att rädda – inte delas riktigt överallt. I mitt adoptionsland adopteras barn som kan smälta in som biobarn, i USA gör man en “god gärning etc.

    Jag skulle tro att majoriteten av surrogatarrangemang med svenskar inblandade sker på ett sätt som de inblandade ser som okej – svenskar skyr fabriksliknande arrangemang… Men därifrån till att det är okej? Njee… för att vara säker behöver jag en strukturell jämlikhet, det räcker inte med att jag hjälper en familj. De privata arrangemang härhemma som jag känner till känns inte alls lika osäkra, där de jag känner till har haft all möjlighet i världen att välja bort surrogat och ändå valt att vara det.

    1. Ja, förmodligen förenklar jag. Det komplexa i verkligheten gör att det är lätt att göra det. Men ändå: majoriteten av barnen jag känner till från vårt adoptionsland – och de jag känner till från några andra länder – har inga kända föräldrar. Flera hundra barn om dagen (sägs det) överges i vårt land utan att något spår lämnas. I rotorsaken till det (fattigdomens och slumlivets grunder) finns förstås enbart etiska övertramp. Men att nyfödda barn går till nationell adoption och äldre barn till internationell tar jag ändå som ett tecken på att det finns rimlighet och redlighet i hur adoptionerna går till. Kostnaden är en annan femma som jag inte heller kan förstå helt. Sen finns det förstås enormt många länder jag inte vet något om, där det kan gå till på andra sätt. Och eftersom jag inte känner till några svenska surrogatfall alls så kanske jag felaktigt tror att de flesta sker i fattiga länder, där jag hur välorganiserat det än verkar får dåliga vibbar av att rika västerlänningar kommer och hyr magar som sannolikt inte hade lånats ut om resurserna hade sett annorlunda ut. Kanske är det att jag är ovan vid surrogatmödraskap som gör att det känns så svårt att tänka sig att det kan vara helt okomplicerat att låna ut livmodern. Det är svårt för mig. Mycket. Men så har jag också svårt för abort som stora delar av mänskligheten inte har en så komplicerad hållning till. Så jag får väl inse att jag är lite “eljest” ibland. Och varsamt utnyttja möjligheten att uttrycka mig om det på min blogg.
      Är glad att ha fått enbart eftertankade och vänliga kommentarer. Inser att detta är sånt som kan locka även andra slags reaktioner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *