När det är mycket att göra på jobbet är det lätt hänt att prioritera bort lunchpromenaden, då när den kanske behövs bäst. Jag behövde gå ut idag för att ordna inför utskick av fem Väntrum. (Fem! Tjohooo! 😀 ) Som tur var. För så här vackert var det.

Selångersån i vinterskrud

En snarlik bild tagen på samma ställe var med oss i Kenya för tre år sen. Den vinter när jag fick en son och förlorade en far. Igår var det tre år sedan pappa dog. Han hade varit skadad efter en olycka i 11 år, men livet tog slut oväntat och plötsligt medan mamma hälsade på oss i Kenya. Senare reste jag och min stora 10-åring hem en vecka över begravningen.

Från sommar och en helt annan värld reste vi. Till snörik och kylig vinter. Och ett förändrat liv. Det var märkligt. Och så svårt att åka ifrån nyfådde sonen. Och alldeles nödvändigt. På begravningen sjöng min kära vän, som också mina föräldrar träffat så mycket ända sen jag lärde känna henne. Summertime sjöng hon inte då. Men här.

Related Posts

6 thoughts on “Vinterskrud och summertime

  1. vacker bild. Roligt höra Helen sjunga var så länge sen. Det är svårt när ens anhöriga tas ifrån en. Min papppa dog för snart sex år sen oxå mkt hastigt. men viktigt få ta avsked på begravning. Förstår det var svårt lämna den lille efterlängtade men han fanns kvar väntande på din kärlek. Ha en bra morgondag kram

  2. Tack ska ni ha! Livet med iPhone ger så många fotomöjligheter!

    Ja, Kristina – så viktigt med avskedet. Särskilt detta, att få det overkliga som skett långt borta till en verklighet. Och i det läget avskydde jag förutsättningarna i Kenya. Att vara tvungen att lämna när närheten var så viktig. Mammigheten som kom när jag återvände (vilket han ju faktiskt inte kunde vara säker på att jag skulle) har inte riktigt gått över än… Men nu vet han att vi inte kommer överge honom eller storasyster. Aldrig.

  3. Så omtumlande och svårt när allt detta stora hände på samma gång! Sådana där årsdagar, de sitter nog i hela livet. Kram

    1. Datumen brukar vara så tydliga, men konstigt nog så tappade jag i år minnet av att det var årsdagen ända tills jag blev påmind. Men idag är datumet så tydligt inristat i minnet. Det är idag 14 år sedan min pappa skadades mycket svårt i en olycka. Det är vid sidan av barnlöshetskrisen det svåraste jag varit med om.
      Jag är tacksam över att denna dagens grundton ändå är glädje. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *