Yttrandefrihet och kränkningsfrihet

På dåligt humör idag. Det hänger sannolikt ihop med att jag igår var lite piggare och orkade kämpa mig ut på mer än en tvåhundrameterspromenad, vilket som ett brev på posten gör febern och sjukdomskänslan värre idag.

Men det är annat som sänker humöret. Det känns som att det inte är någon idé. Att det är helt omöjligt att göra skillnad när mörka krafter råder. Mörka krafter som hat, farlig naivitet och ignorans. Igår läste jag ett fruktansvärt blogginlägg på en blogg som jag egentligen inte vill ägna min tid åt. Men ibland behöver man få veta hur världen ser ut utanför den egna politiskt korrekta och förhållandevis goda världen. Den världen är inte alltid snäll. Jag vill inte ens länka till det specifika inlägget på bloggen, det som handlar om SATS och är ett fruktansvärt exempel hur en känd människa kan sprida elakhet och hemska värderingar. Jag och åtskilliga andra har anmält inlägget, och jag har skrivit till ansvarig utgivare men tydligen får man skriva så här i yttrandefrihetens och kränkningsfrihetens Sverige.

Sen det ledsamma exemplet på hur en pojke, några år äldre än min pojke och med ungefär samma nyans på huden, på bussen får veta att han inte får sitta bredvid en dam eftersom hon inte vill sitta bredvid en svartskalle. Och INGEN gör något. Jag vill bara gråta.

Bild: Ping Pong Barnkläder

Sen ser jag bilder på tyger med Wirséns “Brokiga barn” som tydligen ska lära små svenska gullungar att ett svart barn får avbildas med hemska stereotypdrag, och som ett djur. Och det kallas oskyldigt och ett försök att göra upp med gamla nidbilder. Jag smäller av varje gång jag läser något slags försvar av dessa bilder. Intentionen spelar ingen som helst roll. Faktiskt. Det som spelar roll är det som syns. Inte ens ordet “brokig” är odelat positivt, så jag ser inte något annat än elaka schabloner. Och det är ju inte så att det finns andra exempel på hur svarta människor kan porträtteras på ett fint och respektfullt sätt. Gunilla Bergströms Alfons förstås.

Ur Alfons och soldatpappan

Och idag fick jag syn på ett underbart exempel på en ny bok som jag med lycka skulle ha velat läsa för min pojke. Som tack och lov hittills har fått uppleva mer det som Manne upplever, än det som barnet på bussen fick erfara. Sköna Pija Lindenbaums nya bok “Jag älskar Manne“.

Bild: Bonnier Carlsén

Jag tittar lite till i den fina Manneboken (som jag nu har beställt till mig själv) och försöker tro att det är idé att strida för det som är rätt. Och att det är någon idé att utsätta sig för plågsamma undersökningar långt borta från familj och trygga hemmet. Ja, jag är orolig – och behöver snällhet. Som i boken, eller i helylleserien Sjunde himlen som jag ska titta på strax till en liter munkte. Igår kom hela säsong 1 på posten. Den snälla serien, och en fantastisk och älskad vän, ska följa med mig nästa vecka. När jag är någonstans och utsätter mig för sånt som kanske leder till hälsa, kanske inte. Ovissfrihet råder också…

Related Posts

8 thoughts on “Yttrandefrihet och kränkningsfrihet

  1. Hjälp vad arg jag blev när jag läste ditt inlägg.
    Värst var nog det där med tanten på bussen.
    Om jag inte kan göra nåt annat så kan jag åtminstone vara arg tillsammans med dig.
    Kramar i massor.

  2. Jag vill inte ens läsa något av det du länkade till, för jag känner att jag blir alldeles tillräckligt arg ändå. Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk är så inskränkta och elaka. Hur kan de bara? Hur kan de med sig själva?

    Uppgivet citerar jag den franske komiker som sa att det blir bara fler och fler idioter i världen för varje år. I år är de så många att det verkar som om nästa års idioter redan kommit….

  3. Vad gäller den där Katrin så hävde hon ju ur sig för några år sen när hon var gravid med nummer ett att missfall och att inte lyckas bli gravid, det var ju bara såna där ängsliga personer som nojjade en massa som inte lyckades med det. Hon klarade det på bara några försök och det var ju beviset för att om man är full av självförtroende och allt det där så fixar man barnagörandet på ett kick!

    Tror inte att vi behöver diskutera henne intelligensnivå i alla fall…

    Gräsligt att ingen sa något mot tanten på bussen, sånt ska man inte behöva höra och ingen annan säger ifrån. Tystnaden från de andra tycker jag är värre än idioten som slängde ur sig grodor.

  4. Jag läste inlägget på den där bloggen. Usch hon har rätt sjuka åsikter. Tjejen i reklamen var ju jättefin! Och att hon säger att hon är osminkad och med stripigt hår? Som om sminkning och uppsprayat hår är ett måste för att vara en värdig människa? Helt sjukt tycker jag.
    Det känns som att i den här internetvärlden har det blivit häftigt att vara elak. Ju mer elak man är desto bättre verkar det.
    Men undra om inte den där bloggerskan känner sig hotad på något sätt, av kvinnor som är glada och har ett bra liv utan att behöva banta, sminka sig, fixa håret dagarna i ända.
    Och att hon skriver feministpropaganda? Som om feminism är något dåligt? Feminism betyder ju att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, feminism handlar inte om ifall man ska sminka sig eller inte.
    Usch nu blir jag arg på henne.
    Och ännu argare på den där som sa sådär till pojken på bussen!! Hur kan man vara så elak!! Vad tjänar det till att säga så liksom? För det kan väl inte vara så att hon på allvar var rädd för folk med annan hudfärg, för det har ju funnits folk från alla möjliga länder här i sverige nu väldigt länge.
    Näe, vilket folk det finns!

  5. Jag blir mest upprörd över de vuxnas sätt att se eller agera mot barn som har en anna färg än oss här i “vårt” land….Hur ska vi nånsin kunna hjälpa våra barn att förstå att det finns andra i världen om inte ens dom vuxna vill se…
    Den andra stollan är ju knappt värd att nämna….Hon kan ju inte vara riktig på en fläck! Anna 🙂

  6. Från Fatou:
    “Hej! Jag har försökt kommentera ditt inlägg om Yttrandefrihet och kränkningsfrihet, men det verkar inte funka. Ser ut att vara något spamfilter som sätter stopp. Det här är i alla fall min kommentar och du får gärna lägga ut den om du lyckas. Mina uppgifter är:
    Namn: Fatou / Tonårsmorsa och
    hemsida/blogg: http://fatou.se
    Här är min kommentar:
    Jag är förstås väldigt ledsen över det min son utsattes för och tyvärr kan jag inte ens påstå att det är en engångsföreteelse. Mina barn är idag 23, 21, 19 och 10 år gamla och jag har alltså varit mamma i 23 år (snart 24) och liknande händelser, från våld, till
    förolämpningar har alla mina barn varit utsatta för ett flertal gånger. Den nu utsatta 10-åriga sonen blev för 1 ½ år sedan misshandlad av okända killar (i gymnasieålder) på väg hem från
    skolan med ordet “svartskalle” som “argument”. Han var 8 och ½ år då!!

    Det är förstås väldigt, väldigt illa, men jag tror att det är viktigt att sätta fingret på vad barnet har blivit utsatt för, nämligen rasism och kränkningar, så de kan bearbeta dessa
    händelser öppet och inte att man försöker förminska händelserna med “det var inte så farligt” eller “han menade säker inte” för att skydda barnen. Det tror jag är väldigt viktigt, även om det också gör väldigt ont som förälder!
    Tack för att du tar upp dessa
    viktiga ämnen i din blogg!
    ♥ Kärlek!”

    1. Tack Fatou för att du inte gav upp fastän spamfiltret krånglade!
      Och tack för att du fortsätter berätta om sånt som måste bli sagt. Så farligt om sån här rasism förminskas på de sätt du beskriver…
      Jag önskar dig och dina barn värme och kärlek som plåster på sår som obehagliga människor (med lägre intelligens enligt en ny undersökning…) orsakat er.
      Tack och kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *