Vi kom iväg. Ett drygt dygn på resa. Vila, vilja och värktabletter som plåster på både kronisk och tillfälliga åkommor. Ett avbrott i det vanliga livet. Möten med vänner, kultur och historia. Vår egen och världens.

En bilpaus på en plats som bär på Sveriges och vårt äktenskaps historia. Vi parkerade alldeles nära och satte oss på den bänk där vi blev fotograferade av min skickliga kusin på vår bröllopsdag för snart 22 år sedan. Nu kunde vi sitta på samma bänk med de barn som förgyller livet och äktenskapet. De barn som jag under en lång tid var rädd att vi aldrig skulle få. Men de finns. Med oss. Och kunde, med mig kvar på bröllopsbänken, traska upp på Gamla Uppsala Högar, som vi promenerade så ofta på och kring då för två decennier sedan.

Därefter var det tid för mig och femtonåringen att tillsammans med några vänner njuta en av hennes födelsedagspresenter. En gåva given också till mig. Cabaret på Uppsala Stadsteater, med världens bästa Sarah Dawn Finer – och en mycket professionell ensemble över huvud taget. Jag hade förstås sett till att boka platser nära. Så nära att rekvisitan var mitt ibland oss, och kunde ge mitt huvud vila i pausen (efter nån timme på en skraltig teaterstol utan omtanke om en sliten kropp). Så nära att pengarna från ”Money makes the world go round” ramlade rätt ner i knäna på oss. Så nära att såväl skådespelarnas ansiktsuttryck som en del intima delar syntes väl.

Det var en del intima delar och scener eftersom den anrika berättelsen handlar om en nattklubb i det ocensurerade Berlin strax före andra världakriget. Under vissa delar av de sexfrimodiga numren tänkte jag ”oj så modigt av en stadsteater att jobba så här fritt” under andra delar tänkte jag ”en till sång om sex, nu räcker det väl”. För trots att alla nummer var oerhört skickligt koreograferade och framförda så skulle jag gärna ha sett mer om den kärnfulla berättelse som andra akten mer fokuserade på. Berättelsen om hur nazismen använde moral som vapen och tog sig rätten att – med betydligt värre vapen – släcka så många människoliv. Att förinta de personer som beroende på ursprung, sexuell läggning eller livsstil inte levde upp till kraven.

Den berättelsen fanns där. Genialiskt berättad, utsökt framförd och gåshudsbringande sjungen. Så stark är den berättelsen, och de ekon den ger i det som sker i världen idag, att jag skulle ha velat grotta ner mig mer i den än i nattklubbsgestaltandet. Men trots det var det en fantastisk upplevelse. Jag fick glädjas, rysa, grubbla och gråta. Och sitta några meter från den alltid så imponerande Sarah Dawn Finer. 🙂 Bara en sån sak.