En bild fick mig att fundera. Den är tagen från bilfönstret på eftermiddagens tur bland ändlösa fält av oliver, mandel, citroner, clementiner och apelsiner.
Ibland snurrar tillvaron så fort att skärpan tycks förlorad. Inget får sina rätta proportioner och det svårt att tolka både tillvaron och människorna i omgivningen. Men så dyker det upp något mitt i vimlet. Något eller någon. Att fästa blicken vid. Och hitta ro.
Ro har vi i överflöd just nu. Och jag samlar på mig till ruschiga dagar utan skärpa.
PS. Jag har skrivit det på Om Ceciliasidan – men lägger till det även här (eftersom jag blev löjligt nöjd med just den här telefontagna bilden):
Det är tillåtet att låna bilder från min blogg, men då ska mitt namn anges med en länkning tillbaka till den här adressen.