Bokstavskonst

Hos farmor är det nära till pyssel för barnen. Deras mamma är synnerligen opysslig också som frisk.

Medan jag vilade skapade dottern pärlkonst….

20120725-190547.jpg

…och sonen målade. Allt skedde utomhus.

20120725-190722.jpg

Jag fick tavlan grundligt beskriven för mig av konstnären. Det var färgkonst, gubbkonst och mycket bokstavskonst.

20120725-190836.jpg

Pyssel är inte min gren, men bokstavskonst är just vad jag vill ägna mig åt.

Rasism som kryper nära

Oro över rasism finns nog på ett eller annat sätt hos alla oss som adopterar. Vi förbereder oss på att våra barn någon gång ska uppleva utanförskap och hoppas kunna rusta dem med självkänsla och trygghet som hjälper dem att hantera det. Den där diffusa rasismen ser jag skymten av ibland, och har egen erfarenhet av att det finns vanliga människor som väljer bort kontakt med familjer med mörkhyade barn. Men aldrig har jag kunnat föreställa mig att adoptivfamiljer skulle kunna få hem rasistiska hatbrev. Katrineholmskuriren berättar om rasism som kommer nära, ända in i det egna hemmet.

20120725-095529.jpg
Vår Emil gömmer sig i tehuvan. Katthult?

Jag beundrar föräldrarna i Vingåker som vågade vara öppna med den här händelsen. Om vi blir skrämda och gömmer oss och våra barn så har rasisterna vunnit. Nu hoppas jag att Vingåkerborna visar att det är en annan människosyn som ska få råda.

Dölja vem jag är

20120724-122825.jpg

Idag är en dag då jag inte visar vem jag är. En omfattande ögonundersökning imorse gör att jag nu bär solglasögon för att skona ögonen.

Jag trivs inte med solglasögon. Varken på andra eller på mig själv. När blicken inte syns blir jag vilsen och vet inte var jag har den jag möter.

Efter att ha läst Heddas kommentar till mitt förra inlägg funderar jag på om det är med adoptionsresor som med övriga livet. Att vi har svårt att visa upp det som är svårt och det som gör ont. Går där med våra solglasögon och leker att solen skiner fastän ögonen är rödgråtna. Svarar Japp, Och du? Barabra. eller mystiska nonsensomskrivningar på frågan hur vi mår.
”Huvudet upp och fötterna ner”
”Det är synd att klaga!”
”Man mår som man förtjänar”
”Det knallar och går.”

Och om någon istället svarar hur det verkligen är de dagar som det känns riktigt tungt, då är det så oväntat att vi kanske missar det helt. Eller inte vet hur vi ska svara.

I Sundsvallstrakten finns det en hälsningafras som verkar vara tänkt att mota bort alla oönskade negativa svar. ”Är det bara bra?” Var och varannan medelpading hälsar just så. Jag tycker lika illa om det som om den nyutbredda kulturen att göra tummen upp på Facebook för allt bara för att visa att man läst. Också det mest sorgliga får en frejdig gillning istället för ett litet ord av medkänsla.

Hur ofta är det bara bra i livet? Händer det mer ofta just i Medelpad, eller är vi fler i den här landsändan (landsmitten) som vill bära solglasögon i våra möten med andra. Skydda oss från att höra om sånt som gör ont i livet.

När jag var sjuk i utmattningen, för tio år sedan, fick jag den frågan ofta. ”Är det bara bra?” Eller så la jag då mer märke till hur galen den var. Jag försökte väja för den – eftersom det bär mig emot att svara oärligt på en fråga som jag vill ska vara uppriktig – och svarade annars Nej. Det var ofta som den som hade frågat bara såg häpen ut och sedan bara pratade vidare om sig själv. Med solglasögonen på.

Adoptera från Kenya

En del av läsarna som hittar den här bloggen gör det efter att ha googlat på orden ”adoptera från Kenya”. Det är tre år sedan vi kom hem efter vår adoptionsresa med många resväskor och två barn. Åtta månader tidigare hade vi rest dit med ett barn, storasyster som strax innan hon fyllde tio fick sin 2,5-årige bror.

20120723-135203.jpg

Just här bodde vi under de flesta av månaderna, i närheten av Riara road i Nairobi. Det var ett fantastiskt äventyr som har haft stor betydelse för vår familj. En plattform, en tid då vi växte ihop som familj och fick gemensamma erfarenheter av lillebrors första land.

20120723-135742.jpg
Första mötet mellan lillebror och storasyster.

Vi hörde till pilotfamiljerna och hade skrivit på papper om att vi var medvetna om att processen inte gick att förutse helt. Och ändå var det oerhört jobbigt när det visade sig vara just så. Domstolstiderna ändrades med kort varsel, och på nån minut kunde beslut fattas som avgjorde om vi skulle få åka hem i juni eller oktober. Ovissheten mot slutet av processen var enormt slitande, och tanken på alla de barn som finns kvar på barnhemmen nästan outhärdlig. Om det skulle vara smidigare, och mer förutsägbart, i domstolsprocessen skulle så många fler barn hinna få familj, och de nyblivna familjer som finns på plats skulle må betydligt bättre.

När krånglet började för vår del blev hemlängtan allt större. Kanske just för att det var omöjligt att veta när vi skulle vara hemma igen. Så när vi, tack vare en otrolig advokat och lite tur, kom hem mitt i den svenska sommaren tog det lång tid innan vi (föräldrar) började längta tillbaka till Kenya.

20120723-141031.jpg
Återbesök 2,5 år senare

Men när längtan kom var den stark, och då var vi radikala och valde en resa framför en husrenovering. Det var härligt att vara tillbaka, som att komma hem, och vi talade mycket om vilken skillnad det var att komma som turist. Utan att behöva oroa oss för domstolstider.

För den delen var inte rolig. Pressen, ovissheten, oberäkneligheten. Därför gör det mig så ledsen att det inte är bättre nu, tre år senare. Fortfarande kan en plötslig idé eller någons slarv göra att familjer får sina ärenden fördröjda många månader. Det sliter hårt på många, och jag tror att familjerna skulle behöva mycket mer stöd från de svenska adoptionsorganisationerna under sin omtumlande tid långt hemifrån. Jag har försökt lyfta den här frågan via min egen adoptionsorganisation och adoptionsmyndigheten MIA. Det känns ganska tröstlöst, och det är ledsamt att man tror att man gör nog när verkligheten säger något annat. För jag har, i förtroende, fått många exempel på att familjer mått riktigt dåligt under processen men inte tyckt att de kunnat vända sig någonstans för att få hjälp. Inte ens efteråt har man vågat, eller velat, berätta.

För de flesta går det bra, men jag vill att adoption från Kenya – detta fantastiska land – ska vara att rekommendera inte bara för orubbliga teflonmänniskor som klarar vad som helst. Utan för helt vanliga, ibland starka, ibland sköra människor.
Som jag.

Leva och skriva sin dröm

Någon gång har jag sagt att skrivandet är som att andas för mig. Jag har upptäckt – efter att skrivandet var det som hjälpte mig att hitta ut ur utmattningen för ett decennium sen – att jag inte kan, inte vill leva ett liv utan skrivande. Ändå har jag gjort det nu. Febersjukdomen har gjort mig för trött att skriva noveller eller roman under den här vårvintern, våren, sommaren. Jag har skrivit blogg och en del haikus, och även (lite mer otippat) schlagertexter i sjukhuset väntrum. Så helt har jag inte hållit andan 😉 De längre texterna har dock legat orörda, men nu när jag mår bättre börjar det spritta i de kreativa nerverna igen. Det föds tankar på nya texter. Som idag när jag såg den här etiketten.

Skydda mig!

Jag skulle kunna klistra den där etiketten på min panna. Direkt solljus klarar jag inte av. Då exploderar feberhuvuvdärken och sjukdomskänslan. Så skydda mig ett tag till. Snälla.

En liknande etikett har inspirerat till skrivande förut, i min roman Väntrum. Just det här avsnittet nämns också i en av de recensioner som skrivits under de här fyra åren.

”Förvaras utom räckhåll för barn”
Etiketten satt på undersidan av doftljuset som hon hade fått på sin födelsedag. En dag som hade passerat utan mer firande än att Anders bjöd på middag på thairestaurangen. Mamma och pappa hade skickat blombud. Sussi och Maggi ringde. Och ljus och linneservetter hade hon fått av Karin som kommit förbi på lunchen. Hon petade bort klisterlappen och tänkte att det här hemmet måste vara bästa platsen för det. Utom räckhåll.
Så mycket som var utom räckhåll. Hon var det själv. Utom räckhåll för barn. För tillvaron. Arbetsliv och framtidsplaner. Sociala relationer. Även om det hade släppt lite så var hon som en nybörjare. Koderna svåra att lära sig igen.

Ur Väntrum, Cecilia Ekhem (2008)

Drömmer du också? Vill du också skriva?

Våga! Skriv! Lev din dröm!
Och kanske att det du skriver kan ta plats i författarcoachen Ann Ljungbergs spännande novelltävling Att leva sin dröm. Det är min dröm (att bli frisk och kunna) åka på en skrivarresa för att tänka, andas och leva skrivande.

Väntrum. Omslagsdesign: Liselotte Svelander (2011)

Var inte rädd

Mild morgonsol i Spanien

När bloggandet var nytt och vi bodde i Kenya kom söndagstexterna att handla om tro. Kanske tar jag upp den tråden. Förra söndagen blev det så, och jag gläds åt den fina responsen jag fick på det inlägget. Tack! Bönerna för er har fortsatt.

Den som vill läsa fler texter om kristen tro kan titta in på Carolas blogg. I sina Sunday talk bjuder hon in olika gästbloggare som talar om tro.

Idag lyssnar jag på ännu en sång av Ingmar Johánson. Som så ofta blir hans ord till min trosbekännelse. Jag tror att det går att hitta mening och glädje utan att vara kristen, men jag vill inte leta någon annanstans. För det jag hittar i budskapet om Jesus hittar jag ingen annanstans.

En personlig Gud vars kännetecken är
nåd – inte perfektion
försoning – inte skuld
förväntan – inte krav
tro – inte prestation
förlåtelse – inte dom
uppståndelse – inte död

Det är inte alltid som vi kristna lever upp till de kännetecknen, och därför är det sorgligt om den som söker tron sätter likhetstecken mellan kyrka eller kristna människor och Gud. Vi förblir så lätt rädda och avståndstagande när något har skrämt oss. Idag är det ett år sedan ondskan tog ett grepp om Utøya. På ett sätt som sker dagligen i vår värld, men som kom oss så nära när det skedde i Norge. Rädsla och avståndstagande och galenskap ledde till att så många unga människor förlorade livet. Och ändå. I gemenskapen efter tragedin lever tron och hoppet vidare. Som på änglavingar.

Det finns en fras i sången som upprepas gång på gång i Bibeln. När en ängel närmar sig en människa säger ängeln alltid detsamma:

”Var inte rädd.”

GENOM ETT BRUSTET HJÄRTA
Ingmar Johánson

Det finns en blick som ser din börda
när du inte orkar mer
En sårmärkt hand som bryter udden
av den sorg som livet ger.

Det finns ett namn som kan förvandla
nederlag till ödmjukhet
Ett leende som kan förändra bitterhet till tacksamhet.

En dag skall du åter få älska
bortom rädsla, skuld och skam
Helt genomlyst – underbar ljusström
som förlöser bryter fram.

Ja, när du nått din egen botten
och du faller ännu mer
när räddningen gått helt förlorad
det är då som undret sker.

För hur skulle Kristus komma
hur skulle Kristus
om inte på detta omvälvande sätt
Genom ett brustet hjärta,
genom ditt hjärta.
Älskade, var inte rädd!
Var inte rädd!

Berörande film

Vissa dagar är bättre än andra för horisontalläge. Som när Kanal 9 sänder en film som jag inte hade velat vara utan. August Rush. En saga om längtan, kärlek och musik som förenar. Berörd och tårögd…

Den här filmen vill jag se med min trettonåring. Tyvärr verkar den vara svår att både hyra och köpa just nu, men soundtracket finns att lyssna på.

Vågrätt 1

20120721-132217.jpg

Motvilligt håller jag mig sängliggande idag. Lite tjurig och mycket otålig. Visst anade jag att jag har aktiverat mig lite för mycket de senaste dagarna, men det är ändå svårt att välkomma huvudvärken och feberluddigheten som en signal som ska lära mig något.

Tills jag lär mig löser jag Melodikrysset, lyssnar på Sommar och hör på musik. Den musik jag väljer idag är en väns nya tonsättningar av mina egna texter. Jag anade inte att denna vän var en kompositör. Hennes gåva får jag njuta av nu. Och kanske ni nån gång framöver. En av sångerna bygger på den dikt jag har på ”Om Cecilia-sidan”. Och här.

Varje litet nu är livet.
Också denna overksamma och värksamma stund på soffan.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Jag vill leva nära

Drömde att jag levde, varje litet nu
glömde att jag hade, mött mitt eget du

Jag vill leva nära
närmre än så här
Söka mer och finna
rätt på vem jag är

Jag vill leva nära
den som sett min väg
den som jag fått möta
gå bredvid några steg

Jag vill leva nära
öppna upp min famn
och bli den som orkar
vara någons hamn

Jag vill leva nära
jag vill leva här
släppa all min oro
släppa mitt begär

Jag vill leva nära
närmare mitt jag
närmare min granne
närmare idag

Glömde att jag hade, mött mitt eget du
visste att jag levde, varje litet nu

Cecilia Ekhem, 2010

20120721-130902.jpg

Batteritid

Tänk om det gick att avläsa på människor hur mycket kraft som fanns kvar. På andra och på mig själv.

20120720-134651.jpg

För ett decennium sedan blev jag sjuk just för att jag inte kunde hitta mätaren för min psykiska ork. Den minskade och minskade och jag kämpade på som om orken var större än nånsin. Tills det tog stopp.

20120720-135107.jpg

Senare hittade jag just den mätaren och kan numera tyda signalerna som säger att den psykiska batterinivån nästan är nere på rött. Just därför har det varit tydligt för mig hela den här tiden att jag har varit fysiskt sjuk. När jag fick min troliga diagnos och började må en smula bättre av medicineringen drabbades jag av en barnslig önskan att säga vad-var-det-jag-sa till både vårdcentralsläkare och bekanta som antytt att det kanske var psykosomatiska orsaker till min sjukdom. Inte för att det är någon rangordning mellan fysiska och psykiska sjukdomsorsaker, men för att jag (just denna gång) hade känt min kropp och själ och varit säker på att detta är en fysisk sjukdom. Minsann.

Nu har jag förstått att jag står inför utmaningen att lära känna mätaren som talar om hur mycket fysisk kraft jag har kvar. Det är inte lätt. Nu när orken börjar komma tillbaka är det lätt att jag tror mig orka mer än jag gör. Och så vips är kraften långt ner på rött och jag får lägga mig ner på laddning. Som just nu. I hammocken.

20120720-141729.jpg