Idag skulle jag vara i min egen kyrka och servera kyrkfika tillsammans med kamraterna i min serveringsgrupp. Det är jag inte. Förstås. Rygglägesfeber. Jag ber en bön att det går bra för dem och gläds att åtminstone ha kunnat bidra med några snabba kladdkakor som jag och barnen rörde ihop häromdagen.
Istället har jag firat gudstjänst i Klara kyrka i Stockholm. Via iPhonen i sängen. En fin möjlighet och en fin gudstjänst som gav många tankar:
– Det hoppfulla bibelordet om trädet vars blad ska ge läkedom till alla sjuka.
– Leende och livfullt brokiga människor som varit trasiga men blivit helade.
– Jesusorden ”Var inte rädda!”
– Glädje över att jag får ingå, om än sjuk just nu, i en kyrka som också möter de mest utsatta.
– Tankar på flera av mina bloggläsare som gärna vill kunna tro och glädjen över mannen i tevegudstjänsten som berättar att det går. Varje dag bad han en kort bön morgon och kväll som handlade om att han ville välkomna Gud i sitt hjärta. Och plötsligt händer det.
Carl-Erik Sahlberg predikar sin sista söndag efter många betydelsefulla år i Klara kyrka (eller S:ta Clara, jag vet inte vad kyrkan egentligen heter). En inspirerande artikel om honom fanns i Dagen i veckan.
Den här allhelgonahelgen har jag lyssnat mycket på Alla helgons dag av favoriten Ingmar Johánsson. En låt från en 80-talsskiva som också innehöll en sång med texten ”Jag gick in i Klara kyrka för att få kontakt med Gud, mitt för altaret stod prästen i en medeltida skrud”. Om jag minns den nu osökbara texten rätt, så handlar låten om att Gud inte behöver sökas på särskilda platser. Så sant. På en sjuksäng med en smart telefon i handen är också en väg.
Alla helgons dag finns på Youtube i åttiotalsversionen, och på Spotify i en nyinspelning med delvis ny text. För att tiderna förändras.
