Jag är ordnörd och läste humanistisk linje på gymnasiet, musikestetisk variant förvisso, så jag lärde mig inte latin och grekiska, men språk är min grej mer än matematik. Ändå upplever jag ofta att jag inte förstår språket.

Vad betyder t ex meningen ”Det kommer att gå bra”? Jag hör den och läser den ofta som ett svar på rädsla. Andras eller min egen. Till och med på svårt sjuka människors bloggar har jag läst den. Just innan döden kom.
Det kommer att gå bra. Jag förstår det inte. Det är förstås menat som tröst och medkännande, men varför är just dessa ord så vanliga? När de är allt annat än sanning. Eftersom det är glest med profeter så kan ingen människa lova en annan att det som skräcken gäller ska gå helt bra. Operationen som min vän är livrädd för, undersökningen som skrämt mig till tårar, fertilitets- eller cancerbehandlingen som ingen säkert vet om den ska fungera. Vi kan inte veta att det kommer att gå bra, och borde inte lova sånt vi inte kan hålla.

En annan mening som jag inte förstår är ”Oroa dig inte!”  Det jag hör är en ”tröst” som handlar om att inte tillåta sig sina känslor. ”Oroa dig inte” klingar som att jag är fel och inte borde ha de tankar och känslor jag har. Det finns liknande uppmaningar i Bibeln. Änglarnas återkommande fras. ”Var inte rädd.” Men det är skillnad. Jag förstår de orden som en verklig hälsning från Gud till skillnad från ”Oroa dig inte” som jag tror är en mänsklig rädsla för att gå in i smärtan.

”En ängel till Cecilia” står det på baksidan. Fotograf: (kusinen) Lena Lahti

Google översätt hjälper inte till att tyda människors tankar bakom de ibland haltande orden. Men det kan hjälpa till med annat.
På thailändska heter ”Det kommer att bli bra” มันจะเป็นไปด้วยดี.
Så vackert. Det kanske kan vara något, att översätta det jag inte förstår till ett språk som jag förstår ännu mindre och kan läsa symboliskt på det sätt jag själv vill.

En del av de här tankarna har jag delat tidigare, i samtal via SMS med min kära vän. Hon som ska följa mig idag. Familj och vänner betyder så mycket för mig nu. Särskilt när de talar språk som jag förstår. Eller hjälper mig översätta. En vän som kan ett helt annat slags språk har hjälpt mig så att det nu finns en webbshop här för min roman om Bea. Bea, min fiktiva vän som upplevde så mycket smärta under den tid vi delade. Jag undrar vad hon gör just idag. Kanske lyssnar hon som jag på Sarah Dawn Finer.

Jag åker tåg i tyst avdelning som den älskade bokat med omtanke.
För första gången på länge på resande fot. För första gången någonsin i tyst kupé.

En haiku dök upp, men den fick inte bli en statusrad på författarsidan. Så som de brukar. För jag vill inte riskera att få kommentarer om mitt eget mående på en dikt som egentligen inte handlar om mig. Inte på en offentlig sida som bara handlar skrivandet. Det gör inte den här sidan. Personlig fastän offentlig. Så här får haikun plats också idag.

det passar inte
att gråta högljutt på tåg
i tyst avdelning

Det handlar inte om mig. Men kommer ur mig. Dagens tårar får stanna inombords, och varken sippra ut i kupén eller på Facebook. Där sipprar jag redan för mycket. Inte för mycket i förhållande till mina egna gränser, men i förhållande till andras. Jag skriver om sjukdom, tankar, känslor. För att det är jag. För att livet är så mycket mer än yta. Andra berättar var de fysiskt befinner sig, vad de äter och dricker eller att de ska gå och lägga sig. Eller så läser de tyst det som serveras utan att visa vilka de är eller att de läser. Vissa knäpptysta, som medresenärerna i kupén.

Just nu är det svårt att stå ut med både total tystnad och felformulerad omtanke. Sån som känns som att den förminskar och fråntar. Och som begär av mig att jag ska ta på mig hörapparaten som gör att jag hör goda intentioner bakom ogenomtänkta ord. Jag orkar inte hämta den. Jag orkar med ansträngning och vilja att byta tåg till en ny tyst avdelning och att låtsas le åt de andra i kupén. De tysta. Det är bekvämt med tystnad. Den som gör att inga tolkande hörapparater behövs. Men här i andra tåget begriper inte alla var de har hamnat, så jag tar fram hörhjälpmedel ändå. Lurarna som hjälper mig att gå in i min egen tystnad. Där jag behöver vara.

Igår var jag och min lille en stund hos unga svägerskan/fastern, som härligt nog bor i just vår stad. Sjuttio mil från hennes barndomsgata. Hon bor nu på samma väg som vi bodde när vi flyttade upp efter elva år i Uppsala. Till min barndomsstad. Sundsvall.

Vi bodde i en stor studentlägenhet i det bostadsområde i Sundsvall som har flest nationaliteter. Det märktes inte minst på då tre/fyraåriga dotterns förskola. Vi trivdes med det. Nu bor vi i ett villaområde där de personer som inte är blekbeiga i huden går att räkna på en hand. Nu trivs vi också mycket bra, men ändå är det ibland sorgligt att tänka på hur segregerade bostadsområdena är.

På andra sidan gräset från vår lägenhet bodde Maria, som så småningom skulle bli vår pojkes gudmor. Vi gjorde en hel del tillsammans. Matlagning. Prinsesskalas. Påskpyssel. Lek.

Dessutom skrev och målade Maria och jag manuset till en prisvinnande barnbok. Hade vi tänkt. 🙂 Vi vann inte den där tävlingen, men vi gjorde boken färdig. Och är ännu stolta över den.

Miljön är Nacksta, där vi bodde. Och temat är advent.