Så kom snön. Förra året vid den här tiden var det ett tjockt lager av vit glädje. Nu har det varit grönt och varmt alldeles för länge. Men så imorse bad gossen mig titta ut genom fönstret innan han klev upp. Och då var den där. Snön. Som om han visste.

Det är såna här dagar som jag som bäst minns hur mycket jag längtade efter att ha ett hus som påminde om en Astrid Lindgren-saga. Det har vi nu, och Astrids sagor fortsätter värma mig långt efter att barnen börjat uppskatta också annat. Också annat. Om jag är ledsen en dag och vill se på Madicken så är det lätt att få sällskap. Madicken har alltid varit min favorit och är det fortfarande. Kanske mer nu eftersom jag de senaste åren kunnat identifiera mig med Madickens mamma Kajsa som ibland måste ligga till sängs mitt på dagen. Jag måste också det. Varje dag. Och så har jag ingen Alva. Hon vore särskilt välkommen just nu. För många av mina feberdagar är lite hushållsarbete det enda jag orkar. En annan dag gläder jag mig åt det. Att orka något. Men inte idag.
Jag. Avskyr. Hushållsarbete.
Jag vill orka långa buspromenader i snön med sjuåringen eller raska promenader med tonåringen.
Jag hoppas att de drömmarna ska slå in, precis som husdrömmen. En annan dag ska jag tro det.

Nu kommer de vanliga inläggen blandas med kalenderluckor. Sen förra advent har jag (som sagt?) klurat på om det kunde gå att göra en julkalenderbild med klickbara luckor. Det jag inte kunnat lösa är att hålla diktluckorna borta från den vanliga bloggen. Så mina bloggläsare får stå ut med att det kommer dyka upp en dikt om dagen här, och diktläsarna får finna sig i att landa mitt i bloggen. 😉 Och de som tycker det är överkurs att klicka på luckor kan vänta till kvällen då jag publicerar dagens diktlucka på Ekhemmanet.

Livet just nu handlar mycket om att lära mig hantera min rätt snålt beskärda del av ork. Både igår kväll och i förmiddags förbrukade jag mer än jag egentligen hade (skedteorin är en omständlig men mycket träffande beskrivning av hur det är att ha mer begränsad kraftdepå än andra), så nu ligger jag i kökssoffan timme ut och timme in.

Här låg jag också tidigt imorse, och lät soffan bli fond för en paketkalender till barnen. De senaste åren har de fått ett litet paket varje söndag i advent istället för småprylar varje dag. Jag gillar paket och älskar julkalendrar, men tycker inte så värst mycket om småprylar. När (nåt av) barnen var i pusselålder var det perfekt med 24 paket innehållande pusselbitar, men nu är den tiden förbi. Så i år blir det fyra bonuspaket åt dem var i december. Godingtösen sa idag att ”då är det ju en riktig adventskalender!”

Igår höll jag mig hemma från en tradition som jag helst inte vill missa. Kyrkans missionsauktion där alla inkomster går till EFS-kyrkans utlandsarbete/mission/bistånd. Jag skickade med mitt vanliga bidrag: ett auktionslotteri. Man auktionerar ut något som funkar som lotter och sedan dras en vinnare som får den cellofanprydda högvinsten. Käre maken berättade att flera av mina små simpla majsburkar inbringade 500 kr/st. 🙂 Fina pengar till gott ändamål.