Fastän jag har varit sjuk så länge och romanmanusen har vilat sen i februari, så har 2012 ändå varit ett skrivarår. Ingen bokmässa kunde det bli, ingen skrivarkurs och bara en träff med mina skrivarkollegor har det blivit under året. Men ändå skymtar ett författarår när jag ser tillbaka.

Bara en sån sak som att jag får tidningen Författaren hem i brevlådan säger något om vem jag är (och att jag betalar en medlemsavgift som överstiger vad jag förmodligen drar in som författare..). ”Tidskrift för Sveriges författare” står det. Jag liksom 😮

Och breven som jag då och då får från läsare som har berörts och ibland hittat nya livsvägar tack vare det jag skrivit. Författarmedaljer som jag bär med mig jämt.

Författarsidan på Facebook har blommat under året med många fler dikter än vanligt. För poesi är det som det febertyngda huvudet har orkat. Enkla haikus och längre dikter som ibland har fått mer spridning än väntat. Som dikten i vemod över skolnedläggningsbeslutet, eller en del av orden om föräldraskap. Ofta har en enkel vardagsglimt blivit poesi. Som idag.

Tack vare denna sida på det annars rätt tveksamma sociala forumet så har mina dikter fått spridning i Norge. En släkting till en vän berördes av mina ord, fick läsa en massa opublicerade dikter och publicerade citat från dem sedan på sin populära hemsida Siterte sitater. I och med det citeras mina dikter numera rätt ofta på vällästa norska bloggar. Via Siterte sitaters Facebooksida har också en del av mina ord gestaltats med sköna bilder.

Under slutet av året har aktiviteten på Ekhemmanet ökat rejält, med en peak på nyårsafton. Det blir spännande att se vad som kommer att hända med denna sida under 2013.

Både bloggen och Facebooksidan kom till med tanke på att min roman Väntrum skulle få hjälp att hitta fram i bruset. Nu har jag fått en annan läsekrets än främst barnlösa, och det är inte så lätt att nå fram till presumtiva läsare längre. Därför är det glädjande varje gång Väntrum uppmärksammas, som i början av året i en liten recension i magasinet Mama och i slutet av året i boktips hos föreningen Barnlängtan och i Trelleborgs allehanda och en bokjulkalender.

Under 2012 har Väntrum dessutom kommit i nuytgåva på nytt sätt eftersom mina gamla boklager tagit slut. Det reviderade bokmanuset var klart just innan jag blev sjuk, och blev sedan liggande till hösten då jag fick hjälp av korrekturläsande och omslagsdesignande vänner att få till slutklämmen. Så från oktober kan min lilla bok beställas av de stora bokhandlarna. Kan beställas. Det krävs dock ett gigantiskt arbete för att den ska bli synlig och beställas i stor utsträckning. Och trots de fina recensioner jag har fått så har de lokala bokhandlarna inte ens svarat på mejlen där jag har berättat om min roman. Så den redan utgivna romanen behöver en frisk (och marknadsföringskunnig) mamma för att nå ut, men den sjuka och krassliga Cecilia har ändå fått uppleva ett skrivarår av dignitet. Det är stort.

Dikterna har blivit många som sagt, och under oroliga stunder i sjukhusets väntrum har jag premiärskrivit schlagertexter. En av dem, som min dotter bidrog med textrader i, tonsatte en vän på ett härligt, medryckande sätt och vi skickade faktiskt in den till Melodispektaklet. Det blev inget förstås. Precis som på Bokmässan är chansen för okända minimal. Men roligt var det.

Något som blev av var deltagandet i författarcoach Ann Ljungbergs novelltävling Leva sin dröm. Den ägde rum i somras just när min feber gav vika någon timme i taget. Jag fick ihop en novell under en sån dag, och den ingår nu i en antologi av tävlingsbidrag.

Jag lever i en del av mina drömmar, det återkommer jag ofta till i tacksamheten över kärlek, föräldraskap och gåvan att ha förmåga att beröra andras hjärtan. Kring skrivandet finns fler drömmar att leva – men just nu är den stora drömmen att få bli frisk och kliva upp ur sjuksoffan. Jag försöker hoppas att det ska ske under 2013. Men hoppet simmar just nu inte bara i ett träsk med oförklarlig feber, utan också i en tunna förkylning som känns lite för mycket i bihålor och luftvägar. Så jag behöver den här tillbakablicken för att hitta livbojar som hoppet kan hålla fast i. Och apropå livbojar så har mina sångtexter som är födda ur Frälsarkransen fortsatt att tonsättas vid ett piano långt borta.

Ett skrivarår ändå. 2012.