Hopplöshet och omtanke

Gott nytt år?
Nej, det där nya bättre året har jag ännu inte sett till. Det som var gott 2012 är lika gott nu, barnalyckan, kärleken, relationerna, livspremissena. Men jag mår sämre. Det är högfebriga dagar. Såna där när tempen aldrig går ner utan håller sig konstant och får kroppen att kännas så sliten att den skulle rasa ihop om jag står upp för länge. Jag tänker på alla gott nytt år-hälsningar och hur vanligt det är att människor uttrycker sig i stil med att “det kan bara bara bli bättre” eller “det kommer att bli bra”. Jag förstår att det är önskningar, men jag ogillar när saker sägs så bensäkert. Som om andra vet sånt som jag och läkarna inte vet.

När hopplösheten är stor är jag så mycket känsligare för andras ord. Eller tystnad. Och så mycket mer berörd av praktisk omtanke. Som när energiknippet till sexåring häromdan fick en lekdag hos en barnrik och omsorgsfull grannfamilj. Eller när jag fick älsklingste både från maken och en annan vän. Praktisk omtanke.

20130105-093426.jpg

Related Posts

4 thoughts on “Hopplöshet och omtanke

  1. Jag gläds åt omtankarna som du får och lider med dig åt det hopplösa.
    Allt som berövar en livsglädje och kraft, som sänker modet. skulle man vilja bannlysa och alldeles ssk från dig. Jag fortsätter o ber för läkarna. Ord som “att det kommer bli bra” är sårande för den som lever i det svåra men som för mottagaren nog är ord som man säger när man inte vad vad man ska säga. Jag vet inte hur många ggr folk sagt det till mig och jag skrikit inuti för jag har tänkt “men vad vet du om det?”
    Ord om hopp och bön och ett erkännnande av hur svårt det är, är bättre. Kramar

    1. Tack för bön och ord av igenkänning. Det där att andra har samma upplevelser är sorgligt men en tröst – för det måste betyda att jag inte är ovanligt elak eller svår. Somliga av oss är bara ovanligt drabbade och därmed tunnhudade…

  2. All klämkäckhet får mig att gå i baklås och i ren trots vilja svara “nähä det kommer det inte alls det”. Som vilken treåring som helst :-). Kan tänka mig att du känner likadant efter så många hopplösa veckor, dagar och timmar.

    Vore du närmre geografiskt skulle jag gärna vilja bistå med lite praktisk omtanke. Men milen är i vägen, så istället blir det lite opraktisk omtanke 😀 !

    1. Tack för den opraktiska men hjärteglädjande omsorgen! Jag hoppas vi får ses någon gång. Tills dess är det ju rätt praktiskt att ses via webb 🙂

      Treåring. Japp, ofta!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *