Det är februari. Jag trivs inte riktigt med den månaden i år. Namnet påminner mig om att det var i februari förra året jag senast kände mig kände mig riktigt frisk. Jag inser att det finns människor som lever hela liv med sjukdom, men det perspektivet finns inte riktigt när jag ser på min egen tillvaro. Jag längtar så vansinnigt efter att vara frisk och stark.
Idag har jag haft TV4 Play som underhållning. Två avsnitt av Allt faller. Jag såg de första två avsnitten men fastnade inte för serien. När jag sa det till min fjortonåring svarade hon att det är inte så roligt, men poetiskt. Så sant. För de avsnitt jag såg idag berörde mig verkligen. Herrarna Rheborg/Gardell bjuder på sina karaktärer och sätter in dem i ett fiktivt, verklighetstroget, komiskt men så allvarligt samtidigt. Om sånt som att lämna sina fasader och nå någon annan. Att förlora sin förälder och att hitta sig själv. Att fastna i en roll och försöka slingra sig loss.