Alldeles nyss hade jag kramkalas med båda barnen. En som gärna blir buren och gosad med, en som är nästan lika lång som jag och kramas på jämnhöjd. Pappan är på resa med kören och barnen fick sova i dubbelsängen hela natten. Dottern blev ombedd att göra det, eftersom det kändes bättre att hon låg bredvid lillebror när jag skjutsade mannen till bussen vid midnatt. En tiominutersresa, men ändå lite oroligt. Jag tror vi som är sunda föräldrar, dvs de allra flesta av oss, har inbyggda termometrar för vad som är OK och tryggt att göra i förhållande till barnen. Ibland behöver de nog kalibreras, men de finns där. Problemet är om jag får för mig att min termometer är nån slags sanning och det enda sättet att vara förälder. Visst finns det en del svartvita regler för vad man bör eller inte bör göra mot och med sina barn, men det allra mesta hör till en gråskala där det inte finns ett enda rätt eller fel.

Jag tänkte på det idag när jag läste Carolas blogg, som jag fortfarande tittar in till ibland. Allt Carola gör med sitt barn granskas av anknytningspolisen som har väldigt tydliga svartvita regelböcker. Jag tycker aldrig om när människor sätter sig till doms över andra, även om jag själv försöker agera om jag ser någon kränka sitt barn. Det händer inte så sällan att människor pratar illa om sina barn. I verkligheten och på nätet. På ett sätt som inte handlar om att tala ut hos en vän, utan mer verkar vara ett desperat sätt att försöka nå förändring. Men det blir inte bra för nån om det görs i offentlighet. Ibland har jag vågat höra av mig till den som jag (med min termometer) upplever hängt ut sitt barn och förklarat hur jag tror att barnet upplever det. Ibland vågar jag, men inte alltid. Och när jag vågar tänker jag igenom mina ord massor av gånger för att de ska ha chans landa som den omsorg de faktiskt är. Men säkert upplevs de ändå som ett slags dömande.

Det är många som sätter sig som domare över just Carola och försöker tala henne till rätta genom kommentarer på bloggen eller artiklar i Aftonbladet. Självklart kan man ha olika övertygelser, men det jag blir så störd av är när man som utomstående, utan ens en glimt av hela bilden, har så bestämda åsikter om hur andra absolut borde göra. Jag skulle aldrig lyssna på såna påhopp. Ens om de innehöll något som jag behövde höra. På dagens blogginlägg av Carola kommer det att bli många upprörda synpunkter om att någon annan har fått lägga Zoe och om att flickan sover i egen säng. Det gjorde vår pojke också från början. När vi försökte hjälpa honom att komma till ro i vår säng blev sömnlösheten ett faktum. Han låg spänd och tittade i taket. Det tog tid att vänja sig vid att sova intill någon annan. Inte konstigt. Men det gick över. Nu är han ett trångt och varmt men mycket kärt plåster på oss i sängen större delen av natten.

Barnhemssäng och sorgligt avsked

De första dagarna vi träffade vår lille var vi tvungna att lämna honom på barnhemmet om kvällen. Det var tungt….. Första kvällen la han sig ner och stoppade fingret i munnen så här, men redan efter ett par dagar grät han och ville följa med oss. Smärtfyllda avsked. Men sedan den 17 november 2008 har vi varit tillsammans. För alltid.

Vi gör inte alltid rätt som föräldrar, varken mot dotter eller son, och om någon i värme och kärlek säger något om det vill jag lyssna. Men jag skulle verkligen inte vilja höra uppfostrande och dömande åsikter om det från höger och vänster. Lika lite önskar jag att Zoes och Amadeus mamma skulle behöva få det.

 

Related Posts

9 thoughts on “Anknytningspoliser

  1. Vilken klok kommentar! Låter fullt naturligt att man kan trivas även som barn att sova i egen säng om man vant sig vid det. Helt individuellt och bara barnets vårdande föräldrar kan ju göra den bedömningen om sitt eget barn. Klokt! Kram

    1. Tack! Ledsamt bara att min kommentar på Carolas blogg sen användes som ett slagträ av andra kommentatörer.
      Men så kanske jag kastar sten i glashus eftersom jag dömer aknytningspolisen innan de har uttalat sig. Vilket de ju gör iofs 🙂

  2. Du är så klok Cissi och kan dessutom sätta ord på det. Det är så lätt att döma andra (både när det gäller barnuppfostran och i allt annat) och det är bra att påminna sig om det, vara aktsam. Kram till dig!

  3. Jag tycker det är så intressant med Carolas blogg och ibland undrar jag om hon medvetet provocerar poliserna 🙂 Vi har varit väldigt försiktiga med våra barn och jag vågade inte ens ha morföräldrarna som barnvakter så tidigt, men om jag hade haft det skulle jag definitivt inte ha vågat skriva om det i bloggen! Jag håller så med dig. Jag tycker det är grymt med allt detta dömande. Jag antar att hon är lika insatt som alla andra adoptivföräldrar, men av orsaker vi inte kan känna till gör som hon gör och det har ju ingen annan något att göra med. A sover gärna i vår säng, men E klarade aldrig av det och har sovit i egen säng från början. De är alla olika!

    1. Det där att barn är olika glöms lätt bort, och föräldrar med.
      Jag kan också undra om det är ett slags medvetet provocerande, eller enorm vana och självtillit att stå för vem man är och vad man gör oavsett vad människor tycker.

      1. Alla som adopterar från Kenya får förresten efter kort tid lämna sitt barn till barnvakter eftersom barnen inte ska följa med på utredningsintervju. Inte klockrent, men det funkar. Och livet är sällan klockrent och helt friktionsfritt, men också adopterade barn verkar klara att föräldrarna gör sitt bästa.

  4. Visst är det tråkigt när människor är så snabba och dömer andra. Speciellt i den anonyma bloggvärlden verkar en del tyvärr kunna slänga ur sig vad som helst 🙁

    Jag har läst ut Väntrum för någon vecka sen. Din bok fick mig verkligen att minnas och bli än mer tacksam över mitt välsignade tillstånd. Det är otroligt hur snabbt man ändå börjar glömma… Som sagt mycket igenkänning och sorgen fanns plötsligt där i bröstet igen. Språket är så vackert, nästan poetiskt.
    Tack för att du satt vackra och omsorgsfullt valda ord på hur det är att leva som ofrivilligt barnlös!

    Hoppas verkligen den där dumma febern ger med sig nu!

    Kramar/Anna

    1. TACK ANNA! Vilka fantastiska ord att läsa! Särskilt som sjuk. Dumma feber var snällt uttryckt 😉 tack!

      Jag är också så glad över att er väntan och längtan fått sitt svar, och att läsandet bidrog till att tydliggöra det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *