Bara Mrs Dalloway blev inlagd

Häromdagen upptäckte jag att samma år som Facebook grundades skrev jag den här dikten. Ett intressant sammanträffande tyckte jag själv.

Det är ofta jag funderar över det här bekräftelsemissbruket som Facebook skapar, inte alls hos alla, men definitivt hos mig. Jag vet verkligen inte hur jag ska ha det med Fejjan. Nu har det gått en månad sen jag klev på där igen, och så lång tid har det tagit innan jag börjat tänka i statusrader.

Edit: I kommentarerna beskriver jag mer vad jag menar med “missbruk”. Jag var visst lite febrigt kortfattad här, och är istället febrigt flummig i svaren på kommentarerna… 🙂

Igår morse rördes jag till tårar över alla FB-kontakter som gläds åt att min feber äntligen blir rejält utredd. Men igår kväll, utmattad efter en lång och påfrestande sjukhusdag började jag tänka på att lägga ner Facebook igen eftersom jag ser det här att tänka i statusrader som ett tecken på bekräftelsemissbruket. Som bloggen också kan väcka. För det är ju helt fantastiskt att få respons och bekräftelse på det skrivna. Det är själva idén med att vara författare. Att veta att jag berört någon.

Just nu är jag en författare som inte orkar skriva. I alla fall inte romantext där man helst ska komma ihåg vad alla heter, känner och har för sig. Virginia Woolf hade också perioder då hon inte kunde skriva. Nu har jag börjat läsa hennes Mrs Dalloway(1925). En text som också är utmanande för ett feberhuvud. Jag får läsa sakta. Och stryka under. Exempelvis den här raden:

“Hon hade den egendomligaste känsla av att själv vara osynlig, osedd, okänd.”

Det är inget nytt detta med människan behov av bekräftelse. Kanske är det så att en del av den jag är blir till i mötet med andra.

20120523-095444.jpg

Och så rubriken: jag glömde boken på Infektionskliniken, så Mrs Dalloway blev kvar över natten. Själv fick jag sova hemma, och tog imorse på ett Jesusplåster på ett oskadat finger. Som en påminnelse om att det finns så många som ber för mitt tillfrisknande att jag borde uthärda också de läskigaste undersökningarna. I natt hade en bönegrupp i Nairobis fattigaste delar mig i sin bön. De, som aldrig skulle ha råd med sjukvård på det här sättet, ägnade tid åt bön för mig. Det är fantastiskt. Asante sana.

Related Posts

12 thoughts on “Bara Mrs Dalloway blev inlagd

  1. Förstår att gårdagen var en pärs. Många undersökningar är verkligen obehagliga, för att inte säga plågsamma. Men vad gör man inte för chansen att bli frisk.

    Det här med bön. Jag är ju själv inte troende, men det har berört mig oerhört då någon som är troende har sagt att de har bett för mig. Då känns det som om en extra kraft verkar för min fördel. Plus det att någon tänker extra på mig är stort i sig!

    Apropå Fb så väljer jag att inte skriva statusrader så ofta. Och jag har inte så mycket behov av det heller, eftersom jag ju har min blogg som en ventil. (Du kanske skulle skaffa en liknande ventil? 😉 ) Fb får man liksom ta som det är och inte ha så stora förväntningar, har jag lärt mig. Lägger upp bilder på dottern, för jag vet ju att släkten gärna vill se. Att alla andra också ser, ja det struntar jag faktiskt i. Kanske finns det någon ofrivilligt barnlös som jag inte känner till bland mina vänner. Jag ser det då som att jag snarare ger hopp än trakasserar dem med mitt “lyckliga” familjeliv (vi vet ju alla att den där lyckan ändå är en bild). Om jag är lycklig eller ej avspeglas inte i Fb. 🙂

  2. Jag läste en artikel för något år sedan om hur vi i landet lagom älskar Facebook – och använder det för att vara olagom. “fantaaaastisk middag idag” osv. Vi får chansen att skryta för första gången i historien och vi tar den 😀

    Men jag förstår absolut det där med bekräftelsebehov, framförallt när man _skapat_ något som t ex en text. Man vill ju bli läst! Uppmärksammad!

    Håller f ö med Hedda, det känns väldigt bra att få en bön från någon som tror på vad de säger…

    Krya på dig nu!
    Kram

  3. Vilken fantastisk dikt!!! Den stämmer ju så bra med facebook. Och så klart att vi alla har bekräfteslsebehov.
    Jag ser inte det som missbruk.
    Jag ser det som kompensation till något man borde ha fått mycket mer som barn.
    Jag har också bekräftelsebehov.
    Och blir sååå glad för kommentarer i min blogg.
    Jag tycker inte vi behöver skämmas för att vi har det här behovet.
    Det är bättre att bejaka det.
    För då finns också möjligheten att ge.
    Framför allt att ge barnen bekräftelse så att de inte hamnar i samma bekräfteslebehovsfälla när de blir vuxna som många av oss har.
    För så klart man har stort bekräftelsebehov när man är uppväxt av den förra generationen som fick lära sig att de skulle “förverkliga sig själva”.
    Det var ett modeord när jag växte upp.
    Men om föräldrarna ska förverkliga sig själva hinner de ju varken med varandra eller sina barn.
    Så jag hoppas vi som är föräldrar nu kan ge våra barn så mycket bekräftelse att de när de en dag är vuxna har mer att ge till andra än de är i behov av andras bekräftelse.
    Oj det blev långt.

    1. Jag tänker inte på behovet som ett problem, utan när andras bekräftelse på vad jag gör har för stor betydelse. Jag vill kunna känna att jag duger som jag är utan att andra gör mig säker på det. Hitta till en självkänsla som egentligen inte har behov av andras uppmärksamhet men ändå gläds åt den.
      Tja, kanske det där inte gjorde saken klarare. Men så har jag ju feber 😉

  4. Bekräftelse, be kräftelse. Jag funderar om det verkligen är fel att bli bekräftad? Går det inte igen i hela skapelsen.Det lilla barnet som tittar på en ger en ett leende och får det till baka. För bekräftelse är ju inte bar ord. Vi behöver det på så många sätt, genom beröring tex. För den som tappat orden kan beröringen säga så mkt, den bekräftar att jag finns att jag kan känna. Tyckte jag såg det så mkt på långvården när jag jobbade där. Tycker att bekräftelsen och behovet av bekräftelse finns på så många ställen i bibeln. Psaltaren är full av rop på bekräftelse, se mig hör mig. Samariska kvinnan som mötte Jesus hade ett enormt bekräftelsebehov och Jesus mötte henne där. Jag tror du får glädjas även över facebook belkräftelsen Det finns tider i ens liv när man måste få ta emot oxå sånt. Jag skriver inte så ofta statusrader men jag bekräftar desto mer andras för jag har hört av så många att det betytt något i deras liv och jag ber för varje bekräftelse jag ger och för den personen. Bekräftelse behöver inte betyda att oj vad bra jag är, utan att ngn just den stunden tänkte på mig och som kristna är det bra att bli påminda om andra och att vi får be för dom. Odet bekräftelse börjar ju med be, dvs bön. Oj det här blev långt men jag gick igång. Kramar och jag är så glad att du finns.

    1. Härligt att du gick igång, Kristina!
      Jag menar inte att bekräftelsen (och behovet av den) är fel, den är nödvändig. Utan spegling överlever vi inte, tror jag radikalt nog. Det jag menar är när bekräftelse utifrån blir FÖR viktig. Jag har tänkt mycket på det de senaste åren och märker att ibland blir den det för mig. Och då är det dags att reflektera och ibland göra förändringar som hjälper mig att hitta styrkan inifrån/uppifrån istället för från omgivningen. Ett av mina sätt är facebookfasta, men det betyder alls inte att jag menar att det är allas sätt.

  5. Håller med er andra. Jag tror de flesta människor är mer bekräftelsesökande än man ofta tror. Vi är skapta till att leva i relationer, hur skulle världen se ut om INTE vår strävan var efter bekräfelse, en värld full av högmodiga som tycker att de inte behöver andra?
    Men jag fattar vad du menar, att man skulle vilja känna sig tillräcklig även utan städig bekräftelse. När man ser hur väl man själv mår av beröm kan man väl se det som en påminnelse om att ge mer beröm till andra, så kan det bli ringar på vattnet.
    Kram!

    1. Just precis, Johanna, det är det jag menar. När behovet av andras bekräftelse på mig och mina prestationer blir alltför viktig tror jag det är ett tecken på att självkänslan svajar.
      Och när det gäller HUR vi ger varandra bekräftelse har jag massor av tankar som nog blir (eller redan har blivit) ett eget inlägg 🙂 Som (fd?) “duktig flicka” tror jag att många av de sätt som vi är vana att bekräfta snarare kan stjälpa självkänslan. Om prestation och duglighet blir för mycket inblandat.

  6. Ja där håller jag med.
    Vi behöver lära oss att ge och ta emot bekräftelse för den vi är.
    Inte på grund av att vi kan visa upp en massa bra saker vi gjort utan rätt och slätt för den person vi är.
    Så tror jag Gud ser på oss.
    Celilia jag tycker att du är en härlig fin person.
    Det ser jag när jag läser här.
    Önskar nu också att du får slippa den där febern…
    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *