Kategoriarkiv: Adoption

Fråga doktorn om fertilitet

Fråga doktorn är ett program som jag sällan ser eftersom det går på en tid som mest passar för barnlösa eller personer med stora barn. Men i febersoffan går det att se det mesta i repris.

Fråga doktorn handlade denna vecka om fertilitet, eller snarare infertilitet. Behjärtansvärt och viktigt, men trots att hela programmet ägnades åt barnlöshet så var det mycket som saknades. I programbeskrivningen fanns den viktiga frågan med om när det är ”dags att ge upp och söka andra alternativ än att bli gravid”. En otroligt viktig fråga, eftersom så många kämpar på i massor av år med fertilitetsbehandlingar och ofta dränerar sig både på pengar och kraft utan att få något barn. Men frågan om att sätta punkt och att i tid överväga adoption fick inte plats i programmet, eller ens i någon länk på SVT:s hemsida. Inte heller nämndes hur man påverkas psykiskt av att genomgå och misslyckas med behandlingar – och att det skulle behövas ett större stöd kring barnlösa.

20140325-110810.jpg

Det är nog inte nån nyhet att jag har skrivit en roman om just barnlöshet. Väntrum. Den handlar en hel del om de frågor som Fråga doktorn missade. Boken köps dock så sällan numera att jag ofta undrar över om jag ska fortsätta sälja den. Gårdagens post aktualiserade den frågan. Deklarationspapper som förväntar sig att jag ska krångelbokföra och krångeldeklarera hur sjuk jag än är och hur få böcker mitt slumrande företag än säljer per år. Så Väntrum är tyvärr mest ett bekymmer för mig nu, men frågorna den berör är alltjämt viktiga i mig.

20140325-110928.jpg

Men nån gång om året kommer ett litet glädjebevis på att boken har landat just där den hör hemma. När ett lyckobringande läsarbrev dyker upp eller när en vän fotar Väntrum i ett offentligt sammanhang. Som i ett väntrum eller på en boksnurra på ett sjukhusbibliotek.

Väntrum kan (fortfarande) beställas hos Adlibris, Bokus och Bokextra.

Den andra längtan – om att tillåtas önska fler barn

Den största förvandlingen i mitt liv ägde rum en januarimorgon för femton år sedan. När jag gick från att vara längtande till att bli en mor.

Efter fem år och ett liv av längtan fanns hon där. Vår dotter. Och jag blev en mamma. Kärleken överväldigande. Fortfarande faller insikten och tacksamheten över mig. Du finns. Lika lång som jag, men alltid mitt barn. Vårt barn. Jag var inte längre barnlös. Men fortfarande barnlängtande. Så var det. Längtan fanns kvar fastän lyckan var så total.

Trots denna livsförvandlande lycka så fanns där en känsla av att familjen inte var färdig. ”Minst tre barn” hade jag tänkt så länge jag kunde minnas. En stor familj hade vi pratat om, min älskade och jag.

Den andra längtan.
Den tycks så svår att förstå för många. Särskilt för dem som aldrig behövt oroa sig för att leva ett liv utan barn. De som själva kunnat välja tidpunkt och antal. De som ”skaffar” barnen som många av oss får kämpa i smärta och sorg för att få. Och i bästa fall får. Vi fick. Vi fick vårt älskade, efterlängtade första barn. Och fortsatte längta. Försöka. Förlora.

Jag fick höra:
”du kan ju i alla fall vara glad att ni har E”
– som om jag behövde påminnas, som om jag inte visste att livets största gåva redan fanns där.
Jag fick höra:
”nu vet du i alla fall att du kan bli gravid”
– som om missfall, ett dött liv skulle vara något att glädjas åt. Förlusten av det lilla barn vi kämpat så länge och hårt för.

Det är som att säga åt den som förlorat sitt ben ”var inte ledsen för det, tänk på att du har ett annat ben”. Det går att leva utan, men det måste få vara tillåtet att sörja det ben som saknas. Det tomrum som ger hela kroppen obalans.

Nästan tio år efter den där januarimorgonen på ett förlossningsrum i Uppsala hände det igen. Det oerhörda att vi fick ta ännu ett barn i famnen. På ett barnhemsgolv i Nairobi mötte vi honom, vår son och lillebror. En tvååring som klev rakt in i våra famnar och hjärtan till den plats som var hans. Familjen blev komplett.
Den känslan. Inget kan mäta sig med den. Femton år av slitsam längtan bara rann ur kroppen. På ett ögonblick. Som ett mirakel. Vår familj var just så den skulle vara.

20140224-101136.jpg

Det var fullkomnat. Så kändes det. Jag önskar den känslan till alla som längtar så att hjärtat vill slitas ur kroppen. Den första längtan. Den andra längtan. Eller kanske tredje och fjärde. Längtan som inte handlar om att den första kärleken, det första barnet, inte duger. Längtan som handlar att komma i mål, att landa. Ibland tvingas vi eller hjälps vi att landa fastän längtan aldrig blev uppfylld. Ibland händer det plötsligt, som för oss, att en gåva läggs i famnen och inget mer är sig likt. Men oavsett hur det sker, vi behöver låta andra bära sin längtan så länge den behöver bli buren. Vi behöver hjälpa dem att bära smärtan det är att inte veta om man nånsin ska få svar på sin största längtan.

Hjälpa dem genom att inte förvänta oss att den som längtar efter barn så att hjärtat blöder ska kunna glädjas åt andras graviditeter eller babyprat.
Hjälpa dem genom att möta sorgen, inte försöka trösta bort den.
Hjälpa dem genom att inte tro att vi förstår det vi inte själva har varit med om.
Hjälpa dem genom att inte ställa längtan mot kärleken de redan har.

——————————————————————————–

Boktips!

Väntrum är romanen jag själv saknade och skrev under längtansåren. Den handlar om den första längtan men är skriven ur den andra längtans djup.

20140224-124524.jpg

Syskonskap

Dokumentären Tvillingsystrar av Mona Friis Bertheussen har rullat två gånger på SVT Play idag. Och ikväll får vi se systrarna i Skavlan.

Filmen och berättelsen är fantastisk! Full av känslor, vackert filmad, varmt skildrad. Dessa föräldrar visas upp som kloka, kärleksfulla, äkta föräldrar – som gör sitt bästa för att två systrar, som utan föräldrarnas förskyllan skilts åt, ska få dela livet på det sätt som är möjligt. Det gläder mig så. Filmskapare och författare tycks för det mesta älska att förmedla trasiga och tragiska bilder av just adoptivfamiljer, trots att de allra flesta är just så här.

Det är fascinerande att se dessa enäggstvillingar mötas och skiljas. Så sorgligt att de skildes åt från första början, så starkt att de av en händelse fördes samman och så glädjande att de fått trygga familjer där föräldraparen hjälper dem att hålla syskonskapet levande. Dessa genetiska syskon har delat samma livmoder och har på så vis gemensamma rötter. Men den kärlek och glädje de har i varandra känner jag igen från våra barns nära relationer där inga genetiska band finns. Dotterns första bästis, som hon träffade nästan varje dag de första 2,5 åren i livet tills vi flyttade. Och sonens barnhemsbästis, som sov i sängen bredvid i nästan två år.

Nu bor de långt ifrån varandra men i samma land. Och möten, lek och avsked är just så fulla av värme som i dokumentären Tvillingsystrar. Det behöver inte vara en dragkamp mellan arv och miljö. Ibland är det bara som det är.

20140207-112147.jpg

Återblickar och förankring

Detta med att ha en familj är mitt livs största lycka, och något som jag unnar alla andra. Inte den här familjen förstås. Den är bara min. 😉 Men tryggheten att leva med några som älskar en i allt unnar jag alla.

Andra relationer i livet är ibland bökiga eller oklara. Just nu hamnar jag lätt i grubblerier över människor som på olika sätt har valt bort, eller om de kanske funderar på att välja bort mig eller det jag står för. Ibland krass verklighet, ibland misstankar som kanske är fel men ändå tar kraft. Då är familjen en förankring. En vila från såna tankar. En oas jag önskar alla som längtar. Längtar ur ett rum av ensamhet, eller ett rum av brustna familjerelationer.

kenya
Nyknutna band mellan mor och son.

Femårsdag och färgpalett

För fem år sedan satt vi på flyget, vår nioåriga tös, mannen och jag. Nyblivna bloggare på väg till Kenya. Dagen före hade jag sett min pappa i livet för sista gången, och pratat med honom om att vi skulle åka och hämta hans fjärde barnbarn. Sen hade vi blivit följda till tåget av familjen här hemma och mötta på Arlanda av en stor skara vänner som ville vinka av oss.

20131107-131222.jpg
Ovanför molnen, men inte med norskt bolag den gången.

Det var en dag av lycka och förväntan. Snart, snart skulle vi vara tillsammans med vår familjs fjärde pusselbit och möta hans första land. Det är en glädje att tänka på den dagen, och att tänka på att ingen olycka eller sjukdom hindrade att vi blev till, som familj. Samtidigt minns jag olyckor och sjukdom både före och efter det mötet, och även i detta nu. Livet är sällan bara det ena. Vissa dagar ryms allt samtidigt. Lycka, gråhet och trasighet. Förtvivlan, vardag och förundran. Alltihop är livet. Hela färgpaletten.

Stöd

Någon har googlat på orden ”stöd till barnlösa” och hamnat här. Om det vore en sanning skulle jag vara mycket glad. Att den här bloggen verkligen bjuder på stöd. Min roman Väntrum har gjort det till många fler barnlösa än jag kunnat hoppas på. Ändå hoppas jag på att den på något oväntat sätt ska nå många fler.

20130921-231713.jpg
Glädjande sommarbrev…

Vår barnlöshet botades i Sverige, och vår andrabarnslängtan fick sitt svar i Kenya. I Nairobi. Där blev familjen komplett. Idag har andra familjer trasats sönder i Nairobi. Ett ofattbart terrordåd. De flesta människor vill stödja andra på ett eller annat sätt, men så finns det rörelser som mördar och på det sättet stöder sin sak. Jag förstår det inte.

Att bli familj

För femton år sedan höll det på att ske, det som vi längtat så länge jag och min kärlek. Vårt barn var på väg. I min mage växte hon, vårt första längtansbarn. När hon föddes i januari blev vi familj och det var så självklart men ändå så obegripligt. Vi blev föräldrar. Det som länge verkat så ouppnåeligt hände till sist.

För fem år sedan väntade vi på telefonsamtalet som skulle berätta om vårt andra barn. Han som hade tre personer som längtade innerligt. Ja, fler än så förstås. Men tre var vi som i november blev hans familj på ett barnhemsgolv i Kenya. Återigen en självklarhet och ett mirakel att vi skulle höra ihop. Kärleken omedelbar, även om det tog ett tag innan hjärnan förstod det hjärtat fattade direkt. Detta är vårt barn. Och när hjärnan förstod så var det som att en pusselbit landade och fulländade familjepusslet. Nu var vår familj komplett.

Det är omtumlande att bli familj. Tårar och skratt. Trötthet och eufori. Känslor av lycka, av oro, av lättnad, av otillräcklighet. Av kärlek.

Just nu följer jag Miss Mary när hennes familjeknopp blir blomma. En gåva att få följa med på resan på de sätt som är möjliga med dagens teknik. Och en gåva att en ny familj blir till.

20130912-145739.jpg

Fyrtioårig läsning och moderna fördomar

En vän som rensar ur sitt barndomshem gav mig en fyrtioårig läsning. Femina från 1973.

20130827-143623.jpg

En artikel om adoption som gör det tydligt att vissa saker inte förändras. Skillnaden är bara att när någon idag vill låta påskina att adopterade barn inte är egna barn så gör de det utan citationstecken. Som om det vore sant.

20130827-144056.jpg

20130827-144120.jpg

På jämställdhetsfronten har det dock hänt en del på fyrtio år.

20130827-144240.jpg

Och idag förstår de flesta att det varken är sanningsenligt, respektfullt eller underhållande att framställa svarta människor från okända kulturer som kannibaler. De flesta? Jag hoppas det. Senast igår blev jag varse om en modern barnbok ”för de yngsta” som beskriver färgen svart med en bild på en svart person som dammsuger. Och en bildtext om svart arbetsskratt. Är det tänkt att (de vita) föräldrarna ska fnissa åt ”skämtet” över (det vita) barnets huvud? Eller att barnet ska få en bild av svarta människor som några som arbetar utanför systemet?

20130827-144654.jpg

Vattenänglar och adoptionsschabloner

Familjen är borta på en aktivitet som inte passar för en sjukling, så jag ligger i soffan och läser och läser. Mons Kallentofts Vattenänglar är boken jag har slukat idag. Slukat med bitvis driv, bitvis motstånd.

20130715-194940.jpg

Mons Kallentofts språk och persongalleri tilltalar mig som vanligt. Tilltalen från de mördade stör mig precis som i hans övriga böcker. Det greppet hade kunnat funka i en bok, men blir tröttsamt i längden. I övrigt är det dock en utmärkt läsning och det är få deckarförfattare i Sverige som får så högt betyg av mig som Kallentoft. Däremot var temat denna gång så påträngande att det blev jobbigt att läsa. Det handlade om oegentligheter i adoptionssammanhang, sånt som jag både vill slå ifrån mig som osanning och samtidigt sätta mig in i och jobba eller argumentera emot. Redan när jag läste den förra boken av herr K reagerade jag på adoptionstemat fastän det då inte var huvudspåret. Huvudpersonen uttryckte okunskap och fördomar om adoptioner i Vårlik, men verkar ha satt sig mer in i ämnet både kunskapsmässigt och känslomässigt i Vattenänglar. Kanske är det författaren som nu är mer insatt och därför låter sin huvudperson ha ett mer nyanserat och verklighetsnära förhållningssätt till adoption. Eller så är han en god författare som beskriver en sannolik utveckling hos sin huvudkaraktär. Men nu dyker det upp andra karaktärer, till på köpet ihopdiktade adoptivföräldrar, med för mig främmande uppfattningar om vad det innebär att vara förälder till ett adopterat barn. Personer som anser det vara mumbojumbo att det är bra för barnen att kunna relatera till andra adopterade, och onödigt att hålla kontakt med andra adoptivfamiljer.

20130715-201117.jpg

Jag hoppas att de här åsikterna inte är utbredda i verkligheten. Mitt engagemang i Adoptionscentrum bygger på en tro att nätverken är viktiga för barnen och därmed familjerna. I morgon ska vi åter träffa en annan adoptivfamilj, en viktig del av vår pojkes historia. Jag är övertygad om att den och andra relationer till adoptivfamiljer gör vårt barn tryggare med vem han är, än om vi hade låtsat som att adoptionen aldrig ägt rum. Så Kallentofts tema stör mig en aning. Men han lyckas med konststycket att visa på det komplicerade att adoption bygger på någons förlust och andras längtan, och att det skulle kunna förekomma att barn används som handelsvara. Men jag är rädd att en sån här bok kan ge sken av att det också är så generellt. Fast å andra sidan… jag tror ju inte att Midsomer är mer drabbat av mord än andra distrikt i England. Så kanske andra läsare är lika smarta när de läser Kallentoft. Kanske. 😉