Kategoriarkiv: Adoption

Vardagstrött och årsdagsglad

Trött.

Efter den mycket vilsamma semestern kom en vecka med mycket på agendan. En hel del av det ideellt arbete. Som emellanåt skulle ha varit lättare att orka med om man fick lön för det 😉 Kanske skulle jag skära ner på det ideella arbete som jag har hittat på själv och som ingen har frågat efter. Skriva böcker och jaga fertilitetskliniker om deras psykologiska stöd t ex. Det har kommit två svar till varav ett superkort och ett riktigt långt telefonsamtal. Jag tycker om att de vill svara på min undran men tycker inte om att tala i telefon….

Glad.

Idag är det ännu en årsdag. Det är den 10 november. Samma datum 2008 mötte vi vår son och lillebror för första gången. Och blev den familj vi skulle vara.
Sundsvalls Tidning publicerade en berättelse jag skrev om den dagen, men den finns tyvärr inte kvar tillsammans med övriga reseberättelser.

Så här såg vi ut när vi gav oss iväg mot första mötet.

Och så här glada var vi efter att ha känt varandra en liten stund.

Glada är vi än. Om än trötta ibland. Så nu stänger jag ner och tar jag en kopp te med längtansbarnet som blev storasyster för tre år sen. Tack för era fina kommentarer. Om jag hade varit aningen piggare skulle jag tacka mer individuellt. Tills dess: tack!

 

Drömmen om ett barn

Efter att ha nattat ett av barnen jag själv drömde om satte jag mig med övriga semesterskaran och såg Drömmen om ett barn (som når ända hit…). Det viktigaste var att få se Anna och Anders, och det hann jag efter saga och sång. Det var mycket smärta i det här avsnittet – och jag tycker det är så fantastiskt generöst att bjuda in team och tittare i sina svåraste stunder. Jag tror det gör skillnad. Stor skillnad.
Genom Annas blogg vet jag att de nu har gått vidare och är på väg mot adoption. Det gläder mig så. De är på väg mot ett adopterat barn nu. Ändå har det på bloggen kommit flera kommentarer med tips om hur de skulle kunna göra för att klara sig från fler missfall vid en graviditet. Tipsen skrivs i all välmening förstås, men i mig gör de lite ont. Om någon hade kommit med såna tips när vi varit på väg mot adoption skulle det ha känts som att vara nygravid och få förslaget att släppa det och adoptera istället.

Kursdagar om adoption – för er som är på G eller dem som står er nära

Jag påminner om två fina kursdagar för er som bor i Västernorrland eller är sugna på en hösttur till vackra Höga kusten. Anmälan omgående. Se nedan.

VÄGEN TILL ADOPTION
Lördag 19 november kl. 12-18

Har tankarna på adoption just börjat gro?
Går du i väntans tider?
Ska du snart resa och hämta ditt barn?
Detta är ett tillfälle för dig att tillsammans med andra få information om och reflektera över frågor kring adoption. Det kommer att handla om t ex anknytning, språk och reseförberedelser.

Kostnadsfritt för AC-medlemmar – 150 kr/pers för icke-medlemmar

NÄRSTÅENDETRÄFF
Söndag 20 november kl. 10-16

En temadag för dig som är eller ska bli närstående till ett adopterat barn. Du som är eller ska bli mor- eller farförälder. Du som är en nära vän eller släkting. Kanske ska du följa med på en hämtresa. Vi berättar om och samtalar kring de vanligaste frågorna om adoption.

Kostnadsfritt för AC-medlemmar – 50 kr/pers för icke-medlemmar

—————————————————————————————————————————————-
Detta gäller båda kurserna:
Kurskostnad och fika ingår, men var och en betalar sin egen lunch (95 kr). Möjlighet finns att köpa till middag och övernattning på Björkudden.
Medverkande: AC Västernorrland samt Ewa Mohlén (AC Skaraborg), en erfaren cirkelledare och adoptivförälder med redan vuxna barn.

Anmälan: via mejl omgående till ac@ekhemmanet.se
Vill du bli medlem: Besök www.adoptionscentrum.se och välj rubriken ”Om oss”
VARMT VÄLKOMMEN!

Nästa Arlanda

Tack för alla kommentarerna på förra inlägget. De är tankeväckande och det finns mycket att resonera vidare kring. Men telefonbloggandet är så bökigt att jag inte gör det just nu. Vill bara understryka att det handlade om mina egna gränser och inte om att nedvärdera dem som har andra gränser än jag. Som FC säger finns alltid skrämmande exempel, och precis som att gränserna varierar mellan olika människor tror jag att vi ser på exemplen med olika ögon. Förmodligen har jag också skygglappar ibland. Och inte sällan består de av mina principer.

Nu har hus och katt och bil lämnats över till svägerskan och själv sitter jag med min familj på ett tåg. Snart är vi framme på Arlanda. Det är nästan tre år sen vi – i största Obamatider – var på väg dit för att resa till vår fjärde familjemedlem. För honom fanns inga möjligheter att växa upp i familj i hans första land. Och när han blev vår förändrades världen för långt mer än fyra personer.

Värderingar, längtan och snedhopp

Medan jag tog mig en lunchmacka av lyxmodell såg jag extramaterial från senaste Barn till varje pris?. Det avsnitt som handlade om gränser. Jag såg ett klipp om surrogatmödraskap och fastän lunchen var så god fick jag ont i magen på det där sättet jag får när något inombords ropar att nu är vi ute och tassar i gränsland mellan gott och ont. Samma känsla som jag har kring healing och viss yoga och meditation.  Det som handlar om andevärldar där gränser mellan gott och ont, liv och död suddas ut på ett sätt som inte är mitt. En religion som inte är min. Eller känslan för exempelvis tidningen Hälsa för den delen. Jag läste den i ett väntrum och läste in religion i det mesta där.

Religion rör de djupaste värderingarna, men inte bara religion. Nån slags inneboende känsla har vi för vad som är rätt och sant och gott. Ofta reflekterar jag inte alls, men ibland kommer den där oron i magen. Jag förstår så innerligt väl den barnalängtan som homosexuella och före detta sjuka kan ha och hur svårt det måste vara att räknas bort också som möjliga adoptivföräldrar. Är det något jag vill påstå mig förstå så är det barnalängtan. Men jag tror ändå på att det finns gränser. Om vi inte hade fått vår IVF-tös och fått adoptera vår Kenyagosse så hade inte surrogatmödraskap i ett fattigt land varit ett alternativ. Där går en gräns för mig. Jag vill att det ska finnas en gräns också när längtan håller på att äta upp hela ens liv. En gräns där man måste stanna upp, och får söka hjälp att kunna landa i en slags insikt om att det var så här det blev för oss. Nu är striden slut, och här vann jag inte. Det blir inga barn. Jag blir inte frisk. Jag får inte min älskade tillbaka. Jag kan inte bli pilot. Eller vad förlusten nu kan tänkas handla om.

En gräns. En sorg. En acceptans. En nyorientering.

Vår pojke återser sitt barnhem. Ett barn var kvar på barnhemmet efter två år för att utredningen om han skulle kunna adopteras på annat sätt fortfarande pågick.... När jag sa att "jag hoppas att du också får en mamma snart" tittade han upp och smekte hastigt min kind.

Jag är rädd att vi med alla metoder och varianter förlorar blicken för gränsen. Den fysiska. Den ekonomiska. Men allra viktigast tror jag: den etiska. Den gräns där värderingarna säger stopp. Om jag missar den tror jag att det kommer kosta en bit av det som är jag. Och jag tror det finns gränser som passeras idag. Att en okänd kvinna i tredje världen får betalt för att bära fram ett barn är en sån gräns för mig. Blicken hos surrogatmammans man i Barn till varje pris? stärkte den insikten. Men andra människor har andra gränser.
Det är alltid svårt att prata om sånt här när man är i ett annat läge själv. Lätt för dig att prata om att acceptera när du redan har fått dina barn. Men jag tror ändå att vi måste prata om det.

Somliga hittar gränser som andra inte ser. Som när adoption kallas för människohandel. Medan du finns uppmärksammade mig på en artikel i Sydsvenskan. Artikelförfattaren Ellen Albertsdóttir skriver detta:

Ändå fortsätter bilden av internationella adoptioner att styras av koloniala uppfattningar. Barnen anses – liksom länderna de kommer ifrån – vara i behov av omedelbar västerländsk räddning. Här, blir budskapet, är alltid bättre än där.

Och jag blir matt. Det skulle förvåna mig om det finns en enda person som verkligen tagit reda på vad internationell adoption innebär som har missat prioriteringsordningen: I första hand söks adoptivföräldrar i släkten, i andra hand i landet och i tredje hand i andra länder. Det fjärde alternativet är att barnet växer upp på institution utan familj. Och som Adoptionscentrums mest använda och bästa formulering säger: Barnhem är inget hem för barn. Visst har det förekommit adoptioner som strider mot alla tänkbara etiska riktlinjer – men att utifrån det kalla adoption för industri och handel är ett rejält snedhopp. Jag hoppas på en stukad fot och tid för eftertanke.
Artikeln har för övrigt Facebookgillats av 31 personer.

Jubileum och garv

För precis tre år sedan skickade jag ut ett mejl som började så här, till en del nära vänner:

”Tacksägelsedagen började tidigt i år!
Igår fick vi det efterlängtade dokumentet om vår son Ambros!
Kärlek vid första ögonkastet!”

Dagen innan hade vi fått det efterlängtade mejlet som innehöll två ljuvliga bilder och en rapport om det barn som blev vårt andra. Det var en overklig lycka – och tacksamheten för barnen bara fortsätter.
Jag ser enormt mycket fram emot att få följa flera andra bloggares barnbeskedsdagar här framöver.

Innan tösabiten gick och la sig ikväll satt vi och såg roligheter på webben. Till exempel detta. Det är roligare när andra gör bort sig på jobbet. Vi såg också en trailer för en mycket efterlängtad film.

Jag har älskat alla Sällskapresanfilmerna, och hade en speciell relation till den första filmen. Både jag och en vän från tonåren hade den filmen som nån slags terapi eller relaxmetod och såg den huuuur många gånger som helst. Vi kunde säga repliker ur Sällskapsresan till varandra när som helst.Dessutom fick vi en alldeles egen ”Det ligger på baksidan av hotellet”-erfarenhet att skratta åt.

Finns det nån fler Sällskapsresanfantast där ute?

År som går

Imorgon är det tre år sedan käre maken la allra första inlägget på den allra första bloggen jag någonsin skrev. Vi skrev varannan dag i den bloggen. Den som skulle bli vår dagbok under en omvälvande, fantastisk, påfrestande och ljuvlig adoptionsprocess i Kenya. Tre år har gått och det är overkligt att tänka att den lille vän vi då var på väg för att möta inte alltid har varit med oss. Precis som det var när dottern föddes för närmare 13 år sen. Också då var det overkligt att det funnits stunder när hon inte var med oss. Ändå minns jag längtanstiden så tydligt. Igår blev jag påmind om den igen när TV3 började sända sin serie om barnalängtan, Drömmen om ett barn. Jag – som i princip aldrig ser TV3 – gladdes så åt seriositeten och åt att de började med en adoptionslycka. För nu vet jag ju i varje por att kärleken är densamma oavsett vem som burit fram barnet. Att det barn vi får blir vårt eget. Oavsett.

Första mötet 2008

Vår Kenyablogg Hej och karibuni (Hej och välkomna) innehåller hela vårt äventyr i Kenya med både förstamöteslycka och svårigheter och påväghemlycka, och allt däremellan. Jag är glad att min man och jag delar uppfattningen om att det är okej att tala också om det som är svårt. Vi har fått en del kritik för det. Och det fanns nog de som trodde att vår emellanåt dystra beskrivning av domstolsväsendet i Kenya skulle kunna få människor att välja bort Kenya som adoptionsland. Det gjorde oss inget. Jo, kritiken har gjort ont när den levererats offentligt, men det gör oss inget om någon utifrån våra beskrivningar har valt bort Kenya som adoptionsland. Då är det sannolikt så att den oberäkneliga processen hade varit för tuff att gå igenom, och ett annat adoptionsland varit lämpligare. För oss var det tufft emellanåt – men i och med att vi levde med också de mörkare känsloregistren så tror jag vi klarade av att komma igenom det svåra fortare. Så tror jag det är med livet i allmänhet, att när vi vågar möta mörkret blir det mindre oövervinnerligt.

Återbesöket 2011

När vi återvände till Kenya i februari var det idel lycka och en känsla av att komma hem. Och en av de största glädjorna var första mötet med adoptivfamiljerna som då fanns på plats, och orden från flera att ”om det inte hade varit för er blogg så skulle vi aldrig ha vågat. Tack!”

Det är ord att njuta av. Också en halvkrasslig fredag långt senare.

 

Årsdag

För tre år sedan idag fick vi vårt andra barn. Den 30 september sa vi med mun och hjärta ja till en tvåårig pojke i Kenya. Det dröjde tio långa dagar till innan vi fick veta hans namn och se bilderna på den pusselbit i vår familj som hade saknats så länge. Storasyster, då nio år, fick bestämma vad vi skulle göra för att fira, och det blev en utflykt i det soliga höstvädret till Södra berget i Sundsvall.

En tre år gammal glädjebild. Sidhuvudet på första bloggen.

Både i IVF- och i adoptionsvärlden finns det mängder av dagar man hade kunnat undvara, men när det går väl, också mängder av datum att fira. Denna dag höll på att gå mig förbi, men så när jag klädde mig mindes jag dagens datum när jag såg en tunika som jag inte hade haft på länge. Den som jag hade på mig när vi mötte vår pojke första gången.

Första mötet. Ett finger mot storasysters arm. En efterlängtad blick.

Vi hade dessförinnan fått skicka ner en present och ett litet album med bilder på oss så som vi skulle vara klädda när vi mötte Ambros på barnhemmet. De kläderna bar vi i handbagaget på väg till Kenya den 7 november 2008. Och häromdagen såg gossen den här tunikan i min garderob och sa åt mig att jag borde ha på mig den oftare.
Idag är en bra dag.