En tekanna är tömd. Den fina som jag vann med en slogan och fick hemskickad i höstas.
Innan vi fick barn drack jag alltid te ur kanna, och det krävde särskilda åtgärder för att hålla teet så hett som jag vill ha det. Tehuva är inte bra, då blir handtaget hett och den vackra kannan dold. Men en värmeljushållare i keramik att ställa kannan på håller värmen perfekt. Jag hade flera såna, och en välanvänd blå som skulle ha passat fint till den här kannan. Men nu tror jag att jag har skänkt bort den eftersom jag trodde att jag skulle brygga te resten av livet. Den som vet var såna finns får gärna tipsa.
”Innan vi fick barn” skrev jag just. Ord som många säger utan att det är något stort. För mig är de orden dynamit. För en berättelse om innan vi fick barn innebär att vi fick barn. Vi som inte visste, inte vågade tro. Vi fick våra barn!
Igår hamnade någon på den här bloggen genom sökningen ”Hur kommer man över barnlöshet?” Jag ville gråta när jag läste de orden i statistiken. Frågan ger mig en bild av en person som jag känner så starkt med. En fiktiv men närvarande person, som min romanfigur Bea, som liksom kryper in under huden på mig och blir ett med mina egna känslor.
Hur kommer man över barnlöshet? Jag är inte säker på att man alltid gör det… Fastän vi har våra barn så finns barnlösheten i mig. Som en latent sjukdom, vars största skov är över för alltid, men som kan göra sig påmind. Ibland inte alls. Ibland som ett utslag som ger huden en annan ton men inte gör ont. Ibland, under korta stunder av återsmitta, som ett öppet sår som behöver omvårdnad.
Och ändå. Vi fick våra barn. Hur kommer man över barnlöshet om den blir bestående? Om den är ofrivillig är jag inte säker på att man kommer över den helt. Förlikar sig med och lär sig leva med, ja. Men kommer över att längtan funnits, nej. För jag tänker mig att den sorgen, förlusten av barnen jag drömde om, är lik andra förluster i livet. Om frågan hade varit ”Hur kommer man över förlusten av ett barn?” så kanske svaret hade varit mer självklart. Och detsamma. Man kommer inte över, man lär sig leva med. Och fastän det inte går att jämföra sorger och säga att det ena är lika jobbigt, eller jobbigare än det andra så tror jag det är just så det är. Vi kommer inte över. Vi lär oss leva med det.
I övermorgon är det femton år sedan min store, bullrige far skallskadades svårt vid en olycka och fick ett helt annat liv under resten av livet. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.
Idag är det fyra år sen han dog. Min älskade pappa, som somnade in oväntat medan vi var långt borta i Kenya och fick hans fjärde barnbarn. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.
Imorse väcktes jag av katten mitt i en dröm om lejon, och tittade på klockan. Den visade på minuten fjorton år efter vår dotters födelse. Det är fortfarande som en dröm att hon kom. Min återkommande mardröm i barndomen hade kopplingar till barnalängtan. När jag ännu var ett barn drömde jag om smärtan att inte kunna få bli mor. Det blev jag. För fjorton år sedan.
Hon växte i min kropp och var hos oss från det att hon var nyfödd, utom de första hjärtskärande dagarna då vi var separerade många timmar om dygnet. Hon låg i kuvös, jag låg och hämtade mig från snittet och pappan roterade mellan oss och katten därhemma. Det var så svårt att inte få ha sitt barn hos sig när vi äntligen fått henne. Tre dagar. Sen dess har vi varit tillsammans.
Så fick vi lillebror tio år senare. Efter ännu fler år av längtan och separerade från varandra de första 2,5 åren i hans liv. År. Inte dagar. I det ligger en stor skillnad, men i kärleken, banden och närheten finns inga skillnader. Båda våra barn är våra egna. Vi är deras riktiga föräldrar. Och fastän vi är så nära så är lyckan overklig fortfarande. Det hände. Jag blev mamma.
Sarah Dawn Finer har kommit mig nära under den här sjukdomstiden. Inte så att jag har träffat henne (tyvärr) men hennes musik har nått mig. Rösten har imponerat länge, men numera berörs jag så djupt så fort hon börjar sjunga. Den nya plattan började jag lyssna på efter att en bloggläsare tipsat mig om Till dig. En sång som fick träda in i min grundkurs om barnalängtan.
Igår såg jag till och med på Idrottsgalan för att Sarah skulle sjunga. I ett berörande sammanhang, men tårarna var det denna fantastiska sångerska som lockade fram. Två toner och blicken var grumlig.
Den här sången är en skön påminnelse om att jag inte är ensam. En älskad man vid min sida, familj och vänner. Fastän det emellanåt känns just ensamt att vara sjuk så är jag inte ensam. När jag genomgick en skrämmande undersökning i november var en sång av Sarah Dawn Finer med mig. Jag hade oroat mig i många veckor för den där undersökningen. Och för att gå igenom den ensam, med familjen långt ifrån mig. Så kom min vän. Och följde med mig. En älskad vän som också har en fantastisk röst, och som också berör mig djupt. Hon sjöng Sarahs Kärleksvisa när vi var på väg till sjukhuset och den dag som skrämde mig så. Höll min hand och sjöng:
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Undersökningen gick att genomleva utan ångest, med många människors omtanke och bön och med de orden och tonerna ringande i mina öron.
Jag drömmer om att höra Sarah live och hoppas det får bli verklighet. Tills dess lyssnar jag på Sanningen kommer om natten. Och på vännen som jag har vid min sida inte bara genom sången.
För fjorton år sedan var jag höggravid med vårt första barn. Vår dotter. För fyra år sedan hade vi nyss firat den första julen med hennes nyfådde tvåårige lillebror. Fortfarande häpnar jag över att det hände. Jag blev förälder. Jag som var ofrivilligt barnlös och senare hett längtande efter ett andra barn.
Tiden i längtan var så smärtsam. Behandlingarna och sorgen så krävande att jag hamnade i en utmattningsdepression. Det är jag inte ensam om. Så många drabbas av just detta. Livskrisen som förvärras när den drabbade möts av en ofta oförstående omvärld som inte förmår möta smärtan. ”Det är väl bara att försöka igen.”
”Nu när du har fått missfall vet du ju i alla fall att du kan bli med barn.”
”Ni har ju redan ett barn, du kan väl glädjas åt det istället.”
”Du måste slappna av!”
”Ni kan ju alltid adoptera!”
När min kris var över skrev jag romanen Väntrum, den bok jag saknade under min egen smärtfyllda tid. Tackbreven har varit många. Häromdagen kom ett mejl från en läsare som berättade om hur oerhört viktig igenkänningen var för henne och hur tungt det var att inte få fertilitetsklinikens hjälp och stöd i sin depression fastän hon bett om det. De flesta orkar inte ens fråga…
De senaste dagarna har fleratidningar berättat att ofrivilligt barnlösa som förblir barnlösa riskerar dö i förtid. Samtidigt har flera bloggare som är före detta ofrivilligt barnlösa berättat att det är svårt att ta emot sitt barn i ogrumlad lycka efter en tung och utsatt tid av kamp, förtvivlan och förlust.
Detta är en angelägen fråga! Forskning om ofrivillig barnlöshet kan inte enbart handla om hur embryot fäster bäst i livmodern. Det behöver också handla om hur klinikerna och samhället ger stöd åt barnlösa på bästa sätt. Hjälp att uthärda, hjälp att avsluta kampen i tid, hjälp att gå vidare, hjälp att bli trygga föräldrar till de barn som kanske kommer.
Bilden till vänster togs av Peter Nykvist till Väntrum med design av Liselotte Svelander.
Tillsammans med en bloggarkollega publicerade jag sommaren 2011 ett inlägg om behovet av psykologiskt stöd till ofrivilligt barnlösa. Efter detta kontaktade jag alla landets fertilitetskliniker för att fråga hur de såg på den frågan. Ett par engagerade barnmorskor gladde mig med att ringa upp och berätta hur de brann för den här frågan men hur svårt det kan vara att nå de par som man ser behöver hjälp. De allra flesta svarade inte alls eller luddigt intetsägande.
Frågan om psykologiskt stöd till barnlösa verkar idag än mer angelägen. Därför publicerar jag delar av texten igen.
Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på enkäter besvarade av personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva.
Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder och en stor del av dessa mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna.
Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot mycket ovanligt att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn.
Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av.
Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer.
Fertilitetskliniker och andra instanser behöver arbeta tydligare med dessa frågor. I avgiften som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning borde det t ex kunna ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.
Om du tycker det här är viktigt, får du gärna sprida den på valfritt sätt, eller kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt kontakta din fertilitetsklinik eller landstingspolitiker angående möjligheten att få psykologiskt stöd?
Årets sista dag.
Brakförkylning och besvärlig smärta i ett ben ovanpå all den andra skröpligheten. Både ryggen och benet berättar att jag skulle behöva en rask långpromenad (om dagen) men den odrägliga febern tycker inte alls om sånt. Dilemma. Än fler krämpor som för att toppa ett sjukt år med ännu fler påminnelser om att hälsan är outsägligt viktig. Min farmor brukade ofta prata om det under livets sista tid. Att bara vi har hälsan så…
Jag har känt mig så gammal det här året att jag mer än nånsin kan förstå de orden. Men jag vill komplettera farmors ord med minstingens ord om familjen. Att familjen är det bästa jag har. Utan dem, hur skulle livet och det här året ha tett sig då? Jag vågar nästan inte tänka på det. Men vågar och vill tacka. Tacksam över livskamraten och barnen som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givna. De är guldstråken jag som 18-åring inte vågade tro att jag skulle få. Men jag har dem, och kan trots sjukdom fira nyår med fantastiska människor.
Mellandagspresenten spelar för mig medan dottern städar och sonen och mannen handlar. Min iPhone sitter i en smart CD-spelare som mannen kom hem till mig med häromdagen. Imorse fick jag laptopen att vakna efter felsäkra lägen och rensningar. Snabbt betalade jag en viktig räkning: medlemsavgiften till författarförbundet. Viktiga kronor som får mig att förstå att jag inte bara leker författare. Jag är författare. Nästa insats på laptopen var att snabbt uppgradera till Spotify Premium, så nu kan mina favoritlåtar spelas trots att datorn sjunger på sista versen.
Julduken sjöng också på sista versen efter att ha dammats och vänts ett par gånger 🙂 Men ljusen brinner och hyacinterna blommar. Och med nässpraydoping så kan jag sticka näsan i dem och faktiskt känna det. Men just nu ligger jag, som vanligt, i soffan som skymtas bakom väldoften.
För Ekhemmanet-läsare och bloggläsare bjuder jag idag på ett avsnitt ur romanen Väntrum. Jag blev bjuden på risgrynsgröt idag och fick två mandlar. Inget bröllopsförebådande, men väl halvdanna grötrim och intensiva önskningar. När jag bet i den andra mandeln tänkte jag på min Bea. Här får ni möta henne.
”När hon kom ut drog hon på sig den röda fleecemorgonrocken. Förra julens morgonpresent. Så mycket lättare att ta emot. Raggsockor på fötterna. Blåmelerade och fram tills idag oanvända. De hade legat femton år i Karins byrålåda med den lilla röda garnbiten som höll dem samman.
– Ta dem du. Jag tror att du är den som lever närmast Agnes.
Hon blundade och såg henne. Kände strykningen över kinden och en kittlig puss på halsen. Mormor värmde henne fortfarande. Från fötterna och upp. Kärleken och julmusiken trängde undan vingslagen. Juldofter. Hyacinter och kanel. Hon måste älska honom. Han hade lagt på en röd duk och ställt de utslagna blommorna mitt på bordet. Hon gick fram och stack näsan i dem. Drog in doften som den Ferdinand de skulle slumra framför senare under dagen. Anders var egentligen allt annat än pysslig. Han ansträngde sig för att forcera hennes rustning. Hon lät den falla och gick fram till honom. På diskbänken stod Höganässkålarna fyllda av varm risgrynsgröt. Färdiglagad från butiken. Hon slog armarna om honom där han stod med mjölktetra och sockerburk i vardera handen. Lät händerna vandra till hans kinder. En kyss med smak av mint.
– Tack för att du har ordnat det så fint. Jag förtjänar det inte.
Hon tog skålarna och de satte sig. När hon tog den första skeden gröt krasade det mellan tänderna. Mandlar. Flera stycken i samma tugga. Hon måste skratta. Kände magen fyllas av glädjen.
– När du äntligen friar så gör du det rejält!
De hade julafton helt för sig själva och tog en lång promenad i den tillfälliga vintern. När de passerade bänken där de hade suttit för några månader sedan stannade han till. En ensam barnvante hängde på en buske och han kände lätt på den.
– Tror du att det nånsin blir barn för oss?
Hon hade effektivt tryckt undan barnalängtan den senaste tiden men nu rörde han vid den på samma sätt som han rörde den lilla tumvanten. Hon såg en sorg i hans ögon, en framtid utan riktning, utan mönster.”
En varsam gestaltning av Bea.
Design: Liselotte Svelander. Foto: Peter Nykvist
Den som vill lära känna mer av Bea kan hitta henne t ex på Adlibris eller Bokus eller via bloggens webbshop.
Häromveckan blev jag intervjuad per telefon om min roman Väntrum. Den som jag började skriva på för sju år sedan och som fortfarande slår rot på nya ställen.
Trelleborgs Allehanda 2012-12-13
Denna gång slog den rot i Trelleborg tack vare en vän i en annan del av sydliga Sverige, som tipsade journalisten om Väntrum. En fin text. Som ett reklamblad för min lilla roman, som är en liten tunn planta som har svårt att synas i bokbranschrabatten. Den döljs av både ogräs och av praktfulla stora plantor, men förhoppningsvis kan de personer som söker just denna lilla blomma få hjälp att hitta den.
Väntrum har funnits i ny utgåva i ett par månader, nu tillgänglig i alla bokhandlar. Det betyder inte att den trycks i parti och minut. Drygt 25 exemplar är sålda sedan nyutgåvan kom. Det är inte särskilt mycket, men jag kan se på statistiken att böckerna hamnar rätt. En tredjedel av de exemplaren har sålts i Falun, där en av landets största fertilitetskliniker finns. Jag hoppas att det betyder att boken når dem som är där vi en gång var. Som behöver igenkänning och hopp. Det är för dem jag har skrivit boken, men jag får alltfler exempel på att Väntrum suger tag i människor som aldrig själva kommit i närheten av barnlöshet och fertilitetsutredningar. Eftersom jag tror att det jag skriver kan ge just igenkänning och hopp, och en smula underhållning, så hoppas jag att lilla blomman Väntrum ska kunna växa sig stark så att den syns i rabatten.
Ekhemmanet på Facebook
Därför gläder det mig när någon, ibland för mig helt okänd sprider min bok. Till exempel genom att klicka Gilla på tidningsartikeln jag la upp på Ekhemmanets Facebooksida. Nån kanske har gjort det av misstag, men det gör inget i så fall, det riktar ändå förstoringsglaset på den lilla, lilla plantan en stund. Så tack alla ni som hjälper den här plantan att gro och växa och synas.
Det verkar som att en era är förbi. Så här lite bidrag har jag aldrig fått in när jag lottat ut min roman. Jag brukar få många mejl från kvinnor som delar med sig av sitt liv och berättar varför de hoppas få Väntrum. Till sig själva eller till någon som står dem nära.
Vad har hänt? Har bloggen ändrat karaktär och läsekretsen bytts? Har jag febrat bort alla barnalängtare som har följt min blogg? Och har det tagit slut på barnlängtansbloggare som längtar efter att läsa eller ge bort en av de få böcker som berättar hur det är. Jag är fantastiskt glad över den härliga läsekrets jag har och särskilt över er som troget kommenterar. Det betyder mer än jag kan förklara. Särskilt nu, denna sjukdomstid då de sociala kontakterna är begränsade.
Glädjen över läsarna är stor. Ändå är det sorgligt om det är så att den tid är förbi då barnalängtande medsystrar hittade stöd i att läsa just den här bloggen. Det var ju det som var hela motivet till att börja blogga.
Det finns nog knappt en enda öppet barnlös kvinna som inte har fått rådet ”Slappna av och sluta tänk på det så ska du se att det ordnar sig!”
Det finns nog knappt en enda öppet barnlös kvinna som inte har velat skrika rakt ut åt en sån kommentar. Åtminstone inte när den upprepar sig för fjärde eller femtielfte gången. Det är lättare att ta en dumhet som sägs en gång, än dem som upprepas igen och igen.
Varför är det då så dumt att uppmana en barnlös kvinna att slappna av och tänka på annat för att lättare bli gravid?
1. Det är fel.
Det finns ingen vetenskaplig grund för att stress och oro påverkar chanserna att bli gravid? Att alla som redan har barn tror att det är så betyder inte att det är sant.
Inte heller blir man gravid av att adoptera. De gånger det händer (och just de gångerna älskar icke barnlösa att prata om, av nån märklig anledning) är det just för att den lilla procentuella chansen dyker upp efter åtskilliga hundra obefruktade försök.
2. Det är irrelevant.
Den som uppmanar vet sannolikt inte orsaken till barnlösheten. Om relaxhypotesen vore sann skulle det inte hjälpa att kvinnan var avslappnad till medvetslöshet om orsaken till infertiliteten ligger hos mannen. Eller om orsaken är att det inte finns nån man med i bilden.
3. Det är respektlöst.
Den som berättar om sin smärta och sorg blir inte hjälpt av att någon som egentligen inte vet hur det ligger till, med bestämdhet berättar hur den andra borde göra. Inte heller är det exempel på empati att uppmana någon annan vad den ska tänka eller inte tänka.
4. Det är skuldbeläggande.
Kommentaren ger nästan automatiskt mottagaren känslan av att ”det är mitt fel.” Att barnlösheten skulle bero på att kvinnan inte kan slappna av eller sluta längta är en tanke som ger skuld. Inte tröst.
5. Det är ojämlikt.
Infertilitet beror lika ofta på manlig orsak som på kvinnlig, och jag är hyfsat säker på att det här relaxrådet aldrig ges till män.
6. Det är omöjligt.
Försök själv att slappna av på uppmaning, eller att låta bli att tänka på en apelsin just nu. Tänk inte på en apelsin! Nä, just det. Funkar inte så bra…
Om vännen/släktingen som vill väl handlar istället för att säga dumheter, så kan möjligen avslappningen uppnås. Masserar den barnlösas fötter, bjuder hem på en vilsam och kravlös samvaro utan graviditetsprat, tar med henne på SPA. Gör gärna det, för den som lever i smärtsam längtan behöver omsorg utan krav. Gör det – men säg inte ”slappna av!” Gör inte det.
Slapp och barnlös katt
Det är ledsamt uppenbart att det här ”rådet” uttalas lika ofta idag som för femton år sen. När jag var den barnlösa som inte vågade tro att glädjen nånsin skulle komma. Min rollfigur Bea har också fått höra de där orden. Alltför många gånger.
November. Denna utmobbade månad är inte grå hos oss. Den skimrar av årsdagar.
Den här dagen är en av alla de datum som lyser starkt i minnet. Den sjätte november för fyra år sedan stängde vi våra åtta resväskor och begav oss till tåget.
Bilderna är från packningen inför senaste Kenyaresan, 2011. Och storväskan som rymmer en lång tolvåring inköpt på secondhandmarknad i Nairobi 2009.
Kramar, vinkningar och lokatidningafotograf. Nu skulle vi iväg på vår stora resa. Den som skulle vara mellan fyra och max sex månader. Trodde vi. Åtta blev det innan vi kom hem. Fyra i familjen.
Tre var vi som reste. Tre hade vi varit i nästan tio år. På Arlanda mötte en stor skara vänner upp den kvällen och firade av oss med middag i avgångshallen. Vi var på väg. Till lillebror.
Före oss hade ett paket rest ner. Ett litet pussel och ett bläddervänligt album.
Albumet innehöll bilder på oss tre. På varenda en hade vi samma kläder på oss. De kläder vi skulle ha när vi mötte vår lille 2,5-åring. Så att han säkert skulle känna igen oss. Det var adoptionsorganisationens fina idé. Och den fick oss att bära just dessa kläder i handbagaget.
Idag har jag just den tunikan på mig. Den som väckte en haiku redan igår.
tröjan kramar om
och påminner om dagen
då kärlek blev till
En av bilderna på oss tre hade jag satt fast på utsidan av paketet. Den fick vi se när vi kom till Nairobi. Det fotot satt fastklistrat ovanför vår pojkes säng på barnhemmet.
